Glory

Krigsfilmer har det gjorts ett antal genom åren, främst om andra världskriget och Vietnamkriget. Men desto ovanligare är att berättelsen handlar om det amerikanska inbördeskriget, så jag gick in med spända förväntningar för att se Glory.
Även om jag förväntade mig ett ganska ordinärt och sentimentalt krigsdrama, och visst fick jag rätt till slut.

Filmen berättas kring det första svarta regementet i USA's historia, en viktig händelse som jag förstår måste berättas. Men själva genomförandet kunde ha varit bättre. Denzel Washington är ingen personlig favorit, men här överraskade han positivt på mig. Washington kunde klara av hela känslospektrat, utan någon som helst problem. Morgan Freeman var stabil som vanligt och resten av rolllistan gjorde ett bra jobb.



Men Matthew Broderick, vad ska man säga om honom? Jag köper honom som pappas soldat - det vill säga en som inte riktigt passar in i militären och man förstår inte hur han ha kunnat få en sådan stor roll. Han måste helt enkelt ha trillat in på ett bananskal på något sätt.

När han sen ska agera som den tuffa och respekterade militära ledaren, då raseras illusionen direkt. Man förstår inte var han har fått sin respekt ifrån och Broderick känns bara fel i rollen.

Sen har vi ju det här med flaggviftandet. Visst det är en viktigt händelse i den amerikanska historien, men man kan väl ändå nyansera det hela? Inte okritiskt berätta om krigets fasor och männen som slogs i det.
Man försöker verkligen att visa hur heroiska de inblandade är, med passande musik och slow-motion, men man kände ovanligt lite för karaktärena.



Kanske är det för att historien överlag kändes lite tunn, eller är det för att man har trubbats av under tidens lopp.
Har man sett fantastiska Gå och se!, så är man nog lite bortskämd med hur en riktig krigsfilm ska tänkas vara. Krig ska vara skitigt, kaotiskt och utan vinnare.

Glory är helt klart ett fint hantverk, men den berör mig, konstigt nog, inte på ett mer personligare plan och betyget blir således därefter.