| Snabba Cash II - 2012-08-21 15:31:00 |
|
Snabba Cash II
När Snabba Cash kom ut 2010 var det en frisk fläkt i det svenska filmklimatet med fokus på att visa snarare än att berätta, en handlingskraft som jag tycker saknas i majoriteten av dagens svenska filmer. Tyvärr haltade personporträtten i den första filmen, men med en uppföljare gjord i bokform såg jag fram emot en (förhoppningsvis) naturlig sådan även i filmform.
Snabba Cash II utspelar sig cirka fyra år efter den första filmen där huvudpersonen JW (Joel Kinnaman) sitter av sina sista dagar i fängelset och sina mer eller mindre betrodda kumpaner sitter antingen också inne eller håller sig lågt under radarn. JW har en utstakad plan färdig kring hur han ska försöka ta sig tillbaka till samhället igen, men som på grund av oförutsägbara händelser snabbt ändras åter till en jakt på de snabba cashen.
Likt sin föregångare är Snabba Cash II återigen en visuellt högklassig film med en råhet och kraftfullhet ständigt närvarande i både fotot och miljöerna. Misären är påtaglig och skapar en effektfull kontrast så fort man får ta del av det "normala" livet och samhället i filmen. Känslan av desperation och ånger pyr och något som skapar oönskade effekter för alla inblandade.
Eftersom jag inte har läst någon av ursprungsböckerna vet jag inte hur väl filmerna följer dem, men ur ett filmmässigt perspektiv fungerar och upplevs Snabba Cash II som en naturlig uppföljare. Karaktärerna beter sig naturligt inom sina utsatta gränser och framförallt har de utvecklats i mellanrummet sedan den första filmen. För det som jag hade störst problem med i första filmen, personporträtten, har här förbättrats en aning. Med hjälp av tillbakablickar och interaktion karaktärer sinsemellan får jag i uppföljaren en djupare uppfattning om varje karaktärs mål och syfte med sina handlingar. Tyvärr fungerar dock inte dessa interaktioner smärtfritt.
För när man har och berättar olika sidohistorier inom samma historia är det viktigt att de bygger vidare på varandra, på ett eller annat sätt, och att en känsla av samhörighet infinner sig. Här har Snabba Cash II problem. Filmen har tre huvudspår man får följa och framförallt under filmens inledning tar det lång tid att återupprätta hur de hänger ihop med varandra i en större berättelse.
Grovheten och kylan som fungerar till filmens fördel i det visuella, blir den motsatta effekten när det kommer till klippningen. Känslan av att börja om på nytt i varje sidohistoria, vid varje hopp, är påtaglig och överföringen mellan historierna fungerar inte smärtfritt förrän mot slutet då grundhistorien dras till sin spets (och blir mer fokuserad). Dessutom vid vissa av dessa historiehopp börjar jag ifrågasätta den inbyggda tidsuppfattningen i filmen, vilket motarbetar snarare än att drar mig in i filmens historia.
Snabba Cash II är trots sina brister en habil och väl genomförd uppföljare med en råhet och kraftfullhet i det visuella som jag uppskattar mycket. Likt sin föregångare har den dock sina brister i det dramaturgiska upplägget, men det förringar inte att Snabba Cash II är en genuint sevärd film.
| The Cabin in the Woods - 2012-08-20 12:40:00 |
|
The Cabin in the Woods
Renodlade skräckfilmer har aldrig tilltalat mig i någon större utsträckning genom åren och med fokus oftast mer på blodsdropparna i sig snarare än personerna bakom dem brukar skräcken (eller snarare intensiteten) i dessa filmer utebli. Att skräckfilmer ofta också förknippas med låg budget och hög avkastning gör att de flesta av dessa filmer bara behöver följa en utstakad mall till närmast ändlösa uppföljare för att känna sig nöjda. En mall som hos mig snabbt blir tröttsam och uttjatad. Vissa filmer kan dock överraska utifrån detta och vilja göra något mer.
The Cabin in the Woods gör precis detta och tar sig an de klassiska skräckfilmselementen och har roligt med dem. Filmen handlar om fem ungdomar som tar sin husbil ut till en stuga mitt i skogen på en minisemester och titeln berättar egentligen allt man behöver veta om filmen på förhand. Desto mindre man vet om resten, desto större är överraskningen och därför också underhållningen.
Underhållande är ett beskrivande ord för filmen, men manusförfattarna (Drew Goddard och Joss Whedon) har fortfarande tillräckligt med respekt och genuin kärlek till filmgenren att man vågar bryta ner den till sina minsta beståndsdelar och visa upp det bättre med det sämre från den. Det blir en mix av känslor där varken det uppjagande i skräcken får ta över helt från det komiska och vice versa. Hela ensemblen både i och runt omkring stugan gör bra ifrån sig och trots avsaknaden av några djupare djupdykningar i deras karaktärer ger skådespelarna mig tillräckligt med material för att jag ska kunna relatera till dem.
Så trots att filmen inte på långa vägar är något omskakande nytt i genren och att filmen hela tiden ligger farligt nära gränsen till "för-smart-för-sitt-eget-bästa"-territorium, blir det ändå riktigt underhållande till slut. På grund av den tydliga mixen, och i viss mån kompromissen, mellan komik/skräck blir filmen inte något extraordinärt som jag kommer att bära med mig och grubbla på särskilt länge efter att ha sett den. Men jag tar hellre en skräckfilm likt The Cabin in the Woods alla dar i veckan än film nummer X i filmserien om valfri maskerad mördare med barndomskomplex.
