Efter ett litet uppehåll är det återigen dags att utforska det korta filmformates underbara värld. Som tidigare nämnts är IMDb's egna topplista en trevlig inspirationskälla och en bra lista att börja sin kortfilmsbana med. Det var bland annat där jag hittade en trevlig liten version utav en historia ur det mer klassiska facket.

Ernest Hemingway var en författare, verksam under 1900-talet, som idag brukar räknas in bland de främsta genom tiderna. Hemingway vann bland annat både Pulitzerpriset och Nobelpriset under sin karriär och båda två kan härledas till ett av hans främsta verk, The Old Man and the Sea (sv: Den gamle och havet). Pulitzerpriset som en direkt följd 1953 och en av de bidragande orsakerna till att han ett år senare erhöll nobelpriset i litteratur.

Har tyvärr inte själv läst romanen i fråga (vill göra), men utifrån filmens magiska värld kan man ändå få en snabb inblick i vad den handlar om. Romanen har filmatiserats många gånger, med 1958 års version (Spencer Tracy i huvudrollen) och 1990 års version (med Anthony Quinn) som främsta exempel. Jag däremot stiftade bekantskap med historien om fiskaren Santiago via en kortare filmatisering från 1999.

Där den korta versionen kanske saknar i karaktärsuppbyggnad och komplexitet från Hemingways originalhistoria som spelfilmerna besitter, kompenserar den gått och väl med en stor dos stämningsfullhet och visuell flärd. När en film är "visuellt slående" brukar man ibland förklara den med att varje stillbild utav filmen kan ramas in och hängas upp som en tavla på väggen. I kortfilmsversionen av The Old Man and the Sea, regisserad av Aleksandr Petrov, är det istället bokstavligt talat en tavla (akvarell kanske?) som rör sig utefter och gestaltar romanes berättelse. Både vackert och stämningsfullt!

Det är den tiden på året. Alltså juletid när året så sakteliga börjar till att ta slut och det är tid att sammanfatta det gångna året. Först ut bland mina Youtube-prenumerationer att göra detta blev genrocks i år. Och precis som förra året lyckas h*n väl med uppdraget.

Det första som slår mig från klippet, förutom det välsammansatta bildmontaget, är att filmåret 2011 innehöll en hel del bra filmer ändå och att jag fortfarande har många kvar att se. Den karamellen lär får jag suga på ett tag till för mitt officiella filmår brukar avslutas vid Oscarsgalan. Säga vad man vill om USA och dess filmer, men man kommer ändå inte ifrån faktumet att de har stor påverkan.

 

Märkte nu förresten att detta inlägg blev ungefär identiskt som förra årets med samma tema, men det bjuder jag på. Man ska väl hålla på traditionerna under julen?

Min favorit från året hittils? Drive

 

 

Sidan mewlists.com/ har tagit tillvara på dessa små guldkorn som har blivit filmhistoria och listar de 25 bästa (enligt någon) improviserade scenerna. Kom ihåg att behålla bildtexten på, som finns inbyggt i Youtube, för att få förklaring till varje scen.

The Dude, His Dudeness, Duder eller El Duderino. Kärt barn har många namn som uttrycket lyder och rollen som Jeffrey Lebowski får väl anses vara Jeff Bridges paradroll i sin karriär. En gedigen skådespelarkarriär och ett yrke som känns som ett naturligt val med tanke på hans pappa och brors dito.

Musik är däremot inget man spontant förknippar Jeff med i första taget. Men efter hans Oscarsvinnande roll i Crazy Heart, som den avdankade countrystjärnan Bad Blake, har han fått blodad tand för detta konstnärliga uttryck. Den 16:e augusti släpptes det självbetitlade albumet där Jeff, tillsammans med producenten och vännen T-Bone Burnett, bygger vidare på countrytemat från filmen. Är själv inte särskilt insatt i countrygenren, men i min mening har de båda herrarna skapat en gedigen och välbearbetad skiva väl värd att lyssna in.

 

Hade sedan tidigare hört talas om att Jeff skulle släppa en skiva under 2011, men det som till en början lät som ett litet udda val visade sig bli riktigt trevligt till slut. Har i efterhand också förstått att musiken alltid har varit nära till hands för Jeff och han släpptes faktiskt en skiva redan 2000 vid namn Be Here Soon.

För att skapa dig en egen uppfattning kring skivan och The Dudes kvaliteter som countrystjärna är det bara till att klicka på omslaget nedan (Spotify-länk).

 

Filmtrailers är ett ständigt återkommande inslag i filmvärlden som alltid verkar finnas till hands. Om man ser dessa trailers antingen på filmduken innan en biofilm, i TV-reklamen eller via internet ska de göra en intresserad av att se filmen i fråga. I all kommers som medföljer dessa inslag glömmer man lätt bort allt jobb som läggs ner till dessa korta, men ack så viktiga filmsnuttar.

För även om filmtrailers i grunden är reklam för olika filmer finns där ändå ett konsnärligt värde som inte ska underskattas. En riktigt bra filmtrailer ska lyckas locka och intressera dess publik till att se något; genom att skapa en bild över vad det är för typ av film i fråga. Bra filmtrailers ska lyckas med små och intensiva klipp spela upp en egen historia på i många fall max två minuter. Detta utan att avslöja allt för mycket av vad som filmen innehåller eller skapa en felaktig bild utav filmen så att publiken sedan känner sig lurad när de väl ser filmen.

När man verkligen tänker på hur allt ska läggas upp och presenteras i en trailer stiger snabbt aktningen för aktörerna som ligger bakom dessa. Aktörer som jag tidigare aldrig hade hört någonting från. Det vill säga innan killarna från SchmoesKnow bjöd in trailers-producenten Craig Platt till deras senaste podcastavsnitt för att snacka kring skapandet av den perfekta trailern.

Intressant var ordet och avsnittet gav mig många nya infallsvinklar på ett område jag sedan tidigare kände igen, men som jag tog så pass mycket för givet att jag inte hade tänkt en tanke på kring hur arbetet egentligen gick till. Rekommenderas till alla som likt mig är nyfiken på att lära sig något nytt kring film, detta medium som vi har lärt oss att gilla genom åren.

För att lyssna på avsnittet i fråga följ länken.

---

Ämnet i fråga får mig osökt att tänka på The Onions klipp kring trailers. Ett klipp som på ett humoristiskt sätt visar hur vi emellanåt kanske lägger lite väl mycket tid och tanke kring dessa trailers (även om det inte ska föringa arbetet som läggs bakom dem).

---

Om jag själv har någon personlig favorittrailer? Inte någon absolut favorit som jag kommer på just nu, men överlag gillar jag nog teaser-varianterna bättre än de "riktiga". Jag vill bli inspirerad av att se en film via en trailer, inte veta exakt vad som komma skall.

En teaser som spontant dyker upp i mitt huvud är den för den fjärde filmen i Jaws-serien. Väl avvägd mellan mystik och det konkreta blir jag i alla fall blir inspirerad till att se filmen i fråga.



Den är också ett strålande exempel på det farliga med en riktigt bra trailer. Det vill säga att man kan få för sig att en film är bättre än vad sedan visar sig vara i sin fulla längd (Recension). Men det är en avvägning som jag gärna är beredd att ta för att kunna lyfta upp trailermakarna till en högre aktning i filmvärlden. Det tycker jag allt att dem förtjänar.

Jag har via The Onions YouTube-kanal kommit i kontakt med deras systersida The A.V. Club. The A.V. Club är både en tidning och hemsida som har ett popkulturellt fokus vilket yttrar sig på en mängd olika sätt. Med The Onions hjälp har jag framförallt fastnat för "klubbens" serie Pop Pilgrims. En serie där de besöker olika platser i främst (enbart?) USA som på ett eller annat sätt har en koppling till en film, TV-serie eller något annat popkulturellt.

Det är på inga sätt något revolutionerande eller vidare omfattande, men ändå en intressant lite serie som ger mervärde till de filmer och annat som man har lärt sig att gilla under årens lopp. Alla klipp från denna serie finns under The A.V. Club och ibland dyker det även upp några avsnitt via The Onions huvudkanal. Checka in båda kanalerna, vettja.

Några exempel från Pop Pilgrims:

• Huset från The Texas Chain Saw Massacre

• Trappan från Rocky

• Overlook hotel från The Shining

Bonusinformation: Titellåten är gjord av Maritime och heter Air Arizona
(Spotifylänk)

Sedan jag i våras äntligen skaffade mig en smartphone (måste försöka hålla med dagens kids och deras teknikprylar) har jag mer och mer insett fördelen och nyttan med poddradio (även kallad podcasts). Att med enbart ljudets förmåga förmedla allt från historier, kunskap och humor gör det till ett enkelt, smidigt och billigt nöje. Det enda som krävs är en någon form av nedladdningsplats och en mediaspelare sen har man underhållning för timmar framöver.

Det smidiga med en smartphone är att man enkelt installerar en RSS-läsare i telefonen, sedan lägger man bara till alla podsändningar man vill prenumerara på och därefter är det bara till att ladda ner alla avsnitt direkt i telefonen. En trevlig liten rutin som har uppstått hos mig sedan mitt senaste telefoninköp (som i och för sig fanns innan också men inte i samma utrsträckning) är att ta med mig några avsnitt och ta en liten, medel eller lång promenad beroende på avsnittens längd. Det ligger nästan något meditativt i det hela genom att denna rutin lyckas både med att rensa och fylla på knölen mellan axlarna som i folkum kallas "huvud". Ja, det har nästan blivit som ett beroende, men ett sådant beroende kan jag acceptera.

I alla fall har jag upptäckt fler och fler poddprogram under dessa månader och tänkte passa på att tipsa om några av dem (framförallt det filmrelaterade). Och om någon annan också har upptäckt tjusningen med poddradio så tveka inte att tipsa mig om andra trevliga poddprogram.



Spill.com (Audio Reviews)
Har i min YouTube-serie tidigare tipsat om Spill.com-gängets underhållande filmrecensioner, men då handlade det om videovarianten. Jag har genom poddradion upptäckt deras längre ljudvarianter som är mer omfattande och som jag nu föredrar framför videovarianten (videovarianten är en nedbantad version av poddsändningen och alla filmer som de recenserar blir inte videoklipp).

Under den grabbiga och underhållande ytan finns här en kärna av insiktsfulla och kloka kommentarer kring filmen i fråga. En kärna som försvinner i bruset i den nedbantade videovarianten.
Länk



SchmoesKnow
Även här har jag varit inne och berört huvudkaraktärerna tidigare i min YouTube-serie, men i detta fallet är det något helt nytt jämfört med deras filmrecensioner. Deras poddcast går nämligen ut på att de bjuder in en gäst till varje avsnitt och så snackar de fritt om film och allt det berör i en timmes tid ungefär. Låter spontant kanske lite för oorganiserat, men det brukar fungerar i slutändan.

Det som framförallt är tjusningen med "The Schomes"-podcast är att deras gäster (plus de själva emellanåt) har inblick i hur det verkligen fungerar i filmbranschen (gäller främst Hollywood). Som filmintresserad med dålig inblick har man byggt upp fördomar om framförallt de allra största filmbolagen i Hollywood. Något som inte allt för ofta visar sig frångå - utifrån denna podd - hur det verkligen går till i verkligenheten.
Länk

---

Tänkte även tipsa om mina andra poddfavoriter snabbt som inte direkt berör film, men som fortfarande är väl värda att spana (lyssna) in.

Filip och Fredriks podcast
Duon i fråga kanske inte behöver någon större presentation och om de behöver det så är du nog ändå inte intresserad utav detta. I alla fall går deras podcast ut på att Filip och Fredrik helt enkelt samtalar med varandra om allt möjligt, smått eller stort. Det är både underhållande, lärorikt och bland det bästa duon har gjort på mycket länge.
Länk

Tankesmedjan
Med underrubriker som "Sveriges enda satirprogram" och "Vi säger vad du ska tänka" så dissikerar Tankesmedjan-gänget fyra dagar i veckan dagens nyheter och främst vad våra förtroendevalda egentligen sysslar med. Lärorikt, tänkvärt och roligt, precis som public service ska vara.
Länk

Brunchrapporten
"Snuttifiering" av dagens nyheter så att även kidsen orkar lyssna på vad som händer ute i världen. En gång per dag går man igenom vad som har hänt och ska hända och hela tiden utifrån ett underhållande synsätt. Ett synsätt som både framför vad nyheten handlar om och som gör det hela underhållande att lyssna på. Till exempel hade de ett vampyrtema förra året när de intervjuade alla partiledare inför riksdagsvalet.
Länk

P3 Dokumentär
Grunden och där hela min poddfascination började. Känslan av att lära sig mer om en historisk händelse man redan trodde visste det mesta om eller känslan av att lära sig något helt nytt är svårslagen.
Länk

Bara för att sommarsäsongen är igång och filmverksamheten inte ligger på topp hos mig betyder inte det att jag helt har slutat med att titta på film. Framförallt inte mina favoriter, kortfilmerna. Såg om en favorit-kortis ikväll och tänkte dela med mig av den till dem som inte har sett den tidigare.

Filmen i fråga heter Logorama, en fransk kortfilm från 2009 som kretsar kring varumärke av alla de slag och som vann Oscar för bästa animerade kortfilm det året. Tanken bakom filmen är förmodligen att man ska reflektera över hur pass ofta vi stöder på varumärke och reklam i vår omgivning, under en helt vanlig dag, och hur vi har blivit så pass avtrubbade att vi knappt märker av det längre. Och frågan är då om det gör att vi blir mindre påverkade av reklamen eller snarare tvärtom, att vårt undermedvetna registrerar det vi själva egentligen inte tänker på. Oavsett kan man strunta i den tanken och helt luta sig tillbaka och njuta av en i mina ögon riktigt underhållande kortfilm.

Och ifall ni undrar så är det ingen fara. Producenten bekträftade under tacktalet till Oscarsutdelningen att "inga varumärken skadades under inspelningen av denna film". Så nu kan ni sova lugnt igen i natt ;)

Bonusinformation: Regissören David Fincher gör rösten till "Pringles Original".

 

Efter att ha listat mina favoriter bland öppningsscener för en tid sedan har jag inte riktigt kunna släppa denna ack så viktiga detalj i en film. Något som bland annat märkes några månader senare när jag hade sett The Italian Job. Nu är det dags igen och denna gång gäller det en klassisk western, McCabe & Mrs. Miller. Under den fem minuter långa inledningsscenen, ackompanjerad av Leonard Cohen, ansätts tonen omgående till filmen. Ensam sökare letar upp en avlägsen stad i ett kallt landskap. Man kan inte lita på någon annan än sig själv och inget är heligt som inte kan spelas bort för pengar.

Att filmen tyvärr sedan inte lyckades infria de högt ställda förväntingar som denna inledningssekvens skapade hos mig kanske vi ska tala tyst om i sammanhanget. Detta visar om inget annat hur pass viktiga dessa öppningscener kan vara för en film. Hade det inte varit för denna scen och Cohens musik till den hade jag nog inte ens tänkt på filmen idag. Så hellre en riktigt bra öppningscen och en lite sämre film i övrigt, än en helt ok film rakt igenom utan några toppar. För det är de allra högsta topparna som man i slutändan minns från en film. Och när ställen som YouTube finns tillgängligt kan man få återse dem om och om igen.

Katherine Heigl

 

Har sedan tidigare listat upp mina favoriter bland öppningscener. Häromdagen hittade jag dock en ny favorit när jag spanade in The Italian Job, originalet från 1969. Personligen gillade jag den harmoniska och rofyllda stämningen som inledningsscenen framför och direkt sätts tonen i filmen med bilar i fokus, vilket kommer att fortsätta på samma vis genom hela filmen. Hela sinnesstämmningen förstärks ytterligare av Matt Munro som sjunger låten "On Days Like These". Vackert!

 

Filmmusik (Spotify)

 

 

---

Now
Ett stämningsfullt bildspel (ibland även med rörliga bilder) kring den utbredda rasismen i USA. Lena Horne sätter tonerna kring den judiska folksången Hava Nagila och, ursäkta uttrycket, ljuv musik uppstår.

Musik: Lena Horne - Now




Kustom Kar Kommandos
Enligt regissören Kenneth Anger ville han här inbringa en form av bilerotisk ton och jag som själv inte är särskilt intresserad av att meka med bilar må säga att han lyckades sätta tonen i alla fall. Filmen har ett härligt technicolor-flimmer över sig och tillsammans med musiken andas allt 50-tal på ett nostalgiskt vis.

Musik: The Paris Sisters - Dream Lover




Rabbit's Moon
Kretsar kring en clownmålad man som under en natt tittar upp mot månen och träffar andra surrealistiska figurer. Sägs vara baserad kring en folksaga, men det som gjorde att jag fastnade för kortfilmen var musiken. Denna utgåva, som är från 1979, har halloweendoftande glam rock och det som från början var tänkt som en kortfilm ändrades snabbt för mig till en riktigt bra musikvideo.

Musik: A Raincoat - It Came in the Night




Scorpio Rising

Lite av kronjuvelen i sammanhanget och den som har inspiretat många, både kort- och långfilmer, när det kommer till att använda musik på ett stämningsfullt sätt. Ryktet gör gällande att Batman och många andras "nu-gör-jag-mig-klar-inför-fighten-genom-att-visa-upp-hela-min-arsenal"-montage har sitt ursprung här ifrån. Men även att framförallt David Lynch genom denna insåg den oskyldiga 50- och 60-tals musikens närmast hypnotiserande kraft om man använder den i "fel" sammanhang.

Musik:
Ricky Nelson - Fools Rush In
Peggy March - Wind-Up Doll
The Angels - My Boyfriend's Back
Bobby Vinton - Blue Velvet
Elvis Presley - (You're The) Devil in Disguise
Ray Charles - Hit the Road Jack
Martha & The Vandellas - (Love Is Like a) Heat Wave
The Crystals - He's a Rebel
Claudine Clark - Party Lights
Kris Jensen - Torture
Gene McDaniels - Point of No Return
Peggy March - I Will Follow Him
The Surfaris - Wipeout

Då den på grund av rättighetsproblem inte finns tillgänglig på tuben, och inte heller på andra videosidor som erbjuder inbäddning, måste jag ge er en länk istället för att kunna se filmen på en annan sida och inte direkt här. Men genom den här sidan får man i alla fall tillgång till ett större videofönster att se den från och vad jag har förstått är det även helt lagligt att se filmen därifrån. Alltid något! Följ länken nedan eller tryck på bilden ovan i anslutning till den här filmen.

Länk

---

Filmmusik (Spotify)

 

En animerad kortfilm som kretsar kring industrialiseringen av Montreal ur en gungstols synvinkel. Trots att jag aldrig har varit i Kanada kan jag inte motstå att föras in i historien och utvecklingen som presneteras kan även anammas till valfritt land som har gått igenom en industrialisering, alltså även vårt. Tillsammans med trevlig musik och snygg animationsteknik är Crac en kortfilm som jag starkt rekommenderar.

 

Jag har på senare tid blivit mer och mer intresserad av regissören Werner Herzogs filmer och hans verk. Regissöre som synbart brinner för sitt yrke att förmedla en historia stiger per automatik lite högre i rangordning och Herzog har en förmåga att göra själva filminspelningen till en intressant historia i sig. Jag hade sett Grizzly Man och Aguirre, der Zorn Gottes sedan tidigare och blivit imponerad av hans verk, men det var inte förrän min tredje Herzog-film Fitzcarraldo som intresset satte sig på allvar.

Historien om operaälskaren Brian Sweeney Fitzgerald och hans beslutsamhet att bygga ett operahus mitt i Sydamerikas djungler faschinerar på så många olika plan. För att porträrrera en man med galna idéer på den vita duken genomför filmteamet samma galna idéer för att visa hur galet det egentligen är och följdfrågan som snabbt dyker upp är ju vem som egentligen är galnast, personerna framför eller bakom kameran. I alla fall så är det en faschinerande film där jag rekommenderar bakomdokumentären Burden of Dreams lika mycket som filmen i sig.

Kärnan i Herzogs envishet och beslutsamhet i sitt filmskapande presenteras i kortfilmen Werner Herzog Eats His Shoe, där titeln beskriver det mesta. Herzog slog vad med Errol Morris att om han äntligen tog sig tid till att göra en film så lovade Werner äta hans skor som ett bevis på Morris ambition. Morris gjorde filmen Gates of Heaven och resten är som man brukar säga "historia".

 

Då personen som har lagt upp klippet på Youtube har inaktiverat inbäddning får ni följa länken nedan för att kunna ta del av spektaklet med Herzog och hans sko.

• Werner Herzog Eats His Shoe (Youtube)