Frost/Nixon

Richard Nixon hade dragit sig tillbaka och han kändes som en slagen man efter Watergate-skandalen.
David Frost, mest känd från olika talk-shower fick en djärv idé och resten är som det heter historia.
Föga skulle de inblandade inse att deras möte skulle få en så stor historisk betydelse.

Detta är premisserna som filmen utgår ifrån och man märker att man får ta del av en stor historisk händelse. Ron Howard, men framförallt manusförfattaren Peter Morgan, vars pjäs filmen är baserad på, lyckas bygga upp en spännande atmosfär.

Den speciella meta-karaktären som filmen besitter, tillsammans med idel starka personporträtt, gör att filmen uppfattas både som trovärdig och förvånansvärd spännande trots att man vet resultatet.

Angående personporträtten i filmen så är det framförallt de två titelrollerna som är riktigt starkt genomförda. Michael Sheen, i rollen som David Frost, gör ett riktigt bra jobb och man förstår tydligt under filmens gång att Frost är en novis på området och att det är hans eventuella kommande kändisskap som är det viktigaste.

Sheens playboy-karaktär distanserar sig tydligt från Frank Langella´s Nixon-porträtt och det märks snabbt att de inblandade är två individer från två helt olika världar.
Langellas porträtt är spelad med stor pondus och han förtjänade verkligen sin Oscars-nominering.
 

Jag har under kvällen fixat och trixat lite med mitt personliga inlägg "..and this time it's personal" och lagt lite mina favoritregissörer, som jag redan har listat i bloggen.
Dessutom så har jag lagt till en liten video till alla regissörer, som sammanfattar deras fantastiska filmkarriärer.

För att komma till min "personliga sida", så är det bara att följa länken på höger (--->) sida, precis under profilbilden eller följa länken nedan.

Skräckfilmen The Shining från ett annat perspektiv.

Milk

Filmen som porträttar Harvey Milk, den förste öppet homosexuelle politikern i USA, vars händelserika liv verkligen verkade som ämnat för en film.

Skådespeleriet är filmens höjdpunkt och filmen är verkligen berikad med mängder av starka porträtt. James Franco, Emile Hirsch, Diego Luna och Alison Pill gör alla trovärdiga personporträtt, men det är framförallt två personer som sticker ut från mängden.

Först är det Josh Brolin, som ger en nyanserad bild av en individ som lätt hade kunnat bli både endimensionell och klichéartat.
Men detta är framförallt Sean Penns film i titelrollen. Genom hans porträtt så förstår man verkligen varför Milk var en sådan person som var lätt att tycka om.
Om inte han hade tävlat mot Mickey Rourke på Oscarsgalan, så hade jag påstått att priset var Penns.

Ämnet är tragiskt nog fortfarande allt för aktuellt och man förstår verkligen att detta är en personlig film för regissören Gus Van Sant.
Van Sant lyckas att förmedla budskapet utan krussiduller och ger Milk den uppmärksamheten som han verkligen förtjänar.

Visst är det ingenting nytt under solen, men tack vare budskapet och skådespelarprestationer så blir resultatet helt klart en väldigt sevärd film.
 

(Från Wikipedia)

Wigger (eller wigga) är ett negativt slangord i engelska språket som betecknar en vit person som uppträder på ett sätt som anses stereotypt för den svarta kulturen.
Ordet är ett teleskopord, bildat av engelskans white och nigger, som anses vara stötande av vissa.

Quentin Tarantino är en sådan regissör som jobbar mycket med musiken i sina filmer och alla hans verk är sprängfyllda med sånger som tack vare dess medverkan har resulterat i en kultstatus bland filmfans världen över.

Men lek med tanken att herr Tarantino en dag skulle vakna på fel sida en dag och tappa sitt  "flow". Hur skulle det då låta och skulle det bli någon skillnad? Skulle hans filmskapade kanske till och med ta skada av detta?

Bedöm själv.

Slumdog Millionaire

Filmen som alla filmgalor nuförtiden verkar älska. Tio nomineringar inför årets Oscarsgala gör att man förväntar sig en riktigt bra film, men tyvärr så når det inte riktigt fram.

Filmens foto är utsökt och miljöerna i Indien är de bästa sedan City of God. Dessutom så fungerar de relativt okända skådespelarna bra och personerna känns trovärdiga.

Själva filmens handling är snyggt uppbyggt kring tv-programmet "Vem vill bli miljönär?" och det känns originellt. Men ibland upplevs historien och dess vändningar lite väl tillgjorda och betyget sänks en aning tack vare detta.

En annan negativ aspekt i filmen var dess karaktärer och relationerna sins i mellan, som man aldrig riktigt fick lära känna ordentligt. Jag uppfattade som om man bara skrapade på ytan och jag hade gärna sett att man hade fördjupat sig mer i huvudkaraktärerna.

På det hela taget så är Slumdog Millionaire en gedigen film som är väl värd att titta på. Men jag upplever den vara en aning överskattad.
 

Gandhi

En storslagen film om en högst intressant personlighet. Gandhi med sin predikan om motstånd via ickevåld enade Indien som nation och ledde till slut till dess självständighet.

Det tog 20år för regissören Richard Attenborough att slutföra sin filmidé om en biografi om Mahatma Gandhi och resultatet visade att det var värt mödan.
Filmen blev det årets stora vinnare på Oscarsgalan med totalt åtta priser, där ibland många av de tyngre priserna som bästa film och regissör.

Den som skulle axla titelrollen blev Ben Kingsley, som dessförinnan var okänd för den stora massan. Kingsley tog verkligen till sig rollen. Hans agerande och utseende gör att man verkligen känner att det är Gandhi själv som agerar i filmen.

På det hela taget så är det en vackert och episk film som lyckas förmedla en mycket speciellt mans tankar och handlingar under sin livstid.
Om det är något man ska klaga på så är det att filmens känns lite väl utdragen ibland för sitt eget bästa.
 

Amadeus

Mozart, detta musikaliska geni som var före sin tid, skildras här genom tonsättarens Antonio Salieris berättelse.
Trots att det handlar om Mozart som person och hans verk, så ska det inte tolkas som en dokumentär om hans liv. Man ska snarare se det som en fiktiv berättelse i en historisk miljö, ackompanjerad av hans klassiska verk.

Tom Hulce skildrar Mozart på ett perfekt sätt för filmens berättande och genom hans agerande så känner man ännu mer för huvudkaraktären Salieri, spelad av F. Murray Abraham. Abraham gör här en topprestation och han var väl värd sin Oscar.

Men det allra bästa med filmen är dess dekor som känns väldigt tidsenligt, och givetvis Mozarts musik. Musiken höjer många scener några snäpp till och gör att filmens slutresultat känns ännu bättre.
 

Cinema Paradiso

Film, detta underbara medium som har fascinerat och trollbundit oss under dess över hundraåriga historia.
Cinema Paradiso är en film som hyllar detta faktum och den bygger vidare på en italiensk filmberättartradition med realistiska och jordnära samhällsskildringar.

Man får genom filmens gång följa Totos livshistoria och ta del av hans fascination av film. Genom Alfredo, härligt spelad av Philippe Noiret, så spinner Toto vidare på sitt intresse för film och samtidigt lär några viktiga lektion om livet.

Överhuvudtaget så är det en riktigt härlig film som innehåller alla aspekter av livet. Både glädje och sorg, och den är sådär härligt sentimental som bara få filmer klarar av att fullfölja utan att bli för outhärdlig.
 

The Wrestler

Ett härligt drama där karaktärerna står i fokus snarare än själva historien.
Det är ett härligt avskalat och jordnära drama där man verkligen lär känna huvudkaraktärerna och filmens uppbyggnad gör att man verkligen känner för dessa, utan några onödigt krumelurer.

Manuset, och själva historien, är inget nytt direkt, utan det är tack vare skådespelarna och regissören (Darren Aronofsky), som det blir intressant i slutändan.
Filmens karaktär och uppbyggnad tillåter att det inte är så nyskapande, för man fokuserar nästan uteslutande på sina inblandade individer.

Skådespeleriet är i toppklass och alla inblandade gör trovärdiga personporträtt. Trots alla fina porträtt så är det Mickey Rourke, i rollen som Randy "The Ram". som stjäl showen. Han porträtt av den avdankade brottningsstjärnan känns som taget ur det verkliga livet och det märks att det känns väldigt personligt för Rourke.
 

The Deer Hunter

Visst känns det som om det finns tusentals filmer vid det här laget som skildrar Vietnamkriget? Så mina förväntningar var inte så höga inför den här filmen, trots att jag hade hört mycket gott om den. Men det visade sig att jag hade fel.

The Deer Hunter skiljer sig markant från sina "filmkollegor", då man här verkligen skildrar människan och individen i ett krig, snarare än soldaten. Men även hur kriget påverkar de inblandade och förändrar livet radikalt.

Alla inblandade gör ett trovärdigt jobb och det är en skickligt regisserad film, där de berömda "rysk roulette"-scenerna får symbolisera detta.
Dessa scener sammanfattar även filmens budskap, men även själva livet i stort, att allt är ett enda groteskt spel och det gäller att man har tur så att man klarar sig något så när.
 

Har ni också undrat var alla Disneys barnfilmstjärnor kommer ifrån?

Idag tillkännagavs årets nomineringar till 2009 års Oscarsgalan, den 81:e i ordningen. Vem som har blivit nominerad, och till vilken kategori, finns är läsa här

Själva galan går av stapeln om en månad, det vill säga söndagen den 22:e februari. Årets Oscarsvärd är Hugh Jackman, skådespelaren som är känd från filmer som X-men , The Prestige och nu senast Australia.

Själv så har jag tvyärr inte hunnit se alla inblandade filmer än. Men under den kommande månaden så ska jag hinna med så många som möjligt och kanske till och med skriva en liten kommentar här på bloggen dagarna innan galan.
 

Religulous

En dokumentär signerad Bill Maher, som ställer sig frågande inför alla världens religioner och försöker skapa en debatt om hur vi som individer ska ställa oss inför religionen.

På det hela taget så är det en underhållande dokumentär som är både tänkvärd och på vissa ställen riktigt rolig.
Kritisk granskande är någonting jag själv tycker är intressant och tänker på dagligen, så det här är en välkommen dokumentär som förhoppningsvis skapar en debatt angående religion.

Bill Maher fungerar bra i rollen som frågeställaren som reser världen runt för att intervjua olika individer med religion som gemensam punkt.
Men ibland tycker jag det går lite väl till överdrift. Allt för ofta så avbryter Maher de utfrågade och tar inte riktigt till sig deras aspekt på sin religion. Det känns som om han har en bestämd åsikt från början och, oavsett hur intervjuerna utvecklas till, så vill han få ut sin åsikter till publiken.

Han försöker även att få in lite humoristiska inslag allt för ofta under sina intervjuer och det gör att man inte riktigt tar det hela på allvar, vilket är lite synd på ett sådant intressant ämne.

Sammanfattningsvis så är det en underhållande dokumentär om ett mycket intressant ämne. Men den hade, enligt mitt tycke, tjänat på att ta till sig ämnet på en seriösare nivå.
 

I januraimånad så är det brukligt att sammafatta det gångna filmåret på diverse galor och tillställningar.
Alla verkar få var sitt pris, men något som inte brukar prisas är filmposters.
Detta är lite underligt, i och med att affischerna är filmernas "framsida" och är oftast det man först lägger märke till som åskådare.
Fast givetis så finns det någon som tar detta på största allvar och Internet Movie Poster (IMP) har nominerat ett antal posters i olika kategorier och tagit fram olika vinnare.
2008 bjöd på några riktigt guldkorn, men givetvis även mindre lyckade alster.

För att få reda på de nominerade, och givetvis vinnarna, så är det bara att följa länken här
 

The Curious Case of Benjamin Button

Finchers senaste alster med en åldrande Brad Pitt är en filmupplevelse som det var länge sedan man upplevde något liknande.
Filmen handlar om Benjamin Button, spelad av Brad Pitt, som har en konstig åkomma och åldras baklänges. Men filmen är så mycket mer än ett livsdokument om en man.
Det är en film om ett lands, och en hel världs, utveckling under en omväldande tid, men framförallt att vi ska inse livets storhet och bejaka det.

Ensemblen är välfylld med skådespelare som presterar på sin toppnivå, där Brad Pitt fungerar utmärkt i titelrollen och, med hjälp av digital teknik, så är det fantastiskt att se Pitt förvandlas från en gammal och skruttig man till en spänstig tonåring. Tekniken går verkligen framåt och det fungerar oftast utan att man direkt tänker på det, vilket kan sägas verkligen är ett bra betyg.

På det hela taget så är det en film på nästan tre timmar som innehåller så otroligt mycket så det blir aldrig sövande och mot slutet så vara tårarna oundvikliga.
En film som har något magiskt över sig och som visar vad filmediet verkligen är kapabelt till.
Det blir nästan toppbetyg, men någonting säger mig att filmen, likt Benjamin Button, kommer att växa med tiden.
 

Nu i januaritider när ljuset aldrig verkar vilja visa sig och julmaten sitter kvar lite var som helt på kroppen, så kan det vara svårt att vara positivt och se livet från den där härligt ljusa sidan.
Men detta kan Brick Tamland råda bot på och ge lite uppmuntran nu när våren verkar vara så avlägset.

                                                                                                                                  

Ikväll delades guldbaggar ut för förra årets bästa svenska bidrag på filmduken.
Självklart så var själva galan tråkig och stel som vanligt. Kan man aldrig göra en roligt gala för en gång skull?
Men filmerna som skulle ta del av priset var desto bättre.



Årets film gick till Jan Troells Maria Larssons eviga ögonblick, som natten till måndagen tävlade om en Golden Globe "over there" och är 2008 års svenska oscarsbidrag.
Det får man väl säga vara välförtjänt, men så blev tyvärr min favorit, De ofrivilliga, utan några pris vilket var synd.

En längre genomgång av alla vinnarna kommer förmodligen imorgon.
 

James Bond: x2

My name is Craig......Daniel Craig

Tog över efter Brosnan och fick förtroendet att skildra hur Bond blir just Bond i Casino Royale.
Craigs skildring av Bond är den mest kroppsliga än så länge. Kroppskontakt sker flera gånger om i Craigs tappning och varje gång så känns det verkligen att det gör ont för Bond.

Craigs tappnings är heller inte enligt den klassiska Bondmallen, utan det är en lite annorlunda Bond vi får se, fast man känner igen flera element ändå sedan tidigare.

James Bond: x4

My name is Brosnan......Pierce Brosnan

Axlade rollen som Bond efter ett långt uppehåller under början av 90-talet.
I och med Brosnan filmer så började Bondfilmerna mer bli actionfilmer, men Brosnans lyckas ändå leverar humoristiska instick värdigt en Bondfilm.

Hade en roll i en av förra årets storfilmer, Mamma Mia.

James Bond: x2

My name is Dalton......Timothy Dalton

Efterträdde Roger Moore under 80-talet och det kalla krigets slutskede.
Visade ett mer komplext porträtt av Bond gentemot sina föregångare.

Är förutom sina Bondfilmer mest känd för att ha agerat i olika Shakespeare-pjäser.
Hade även en roll i den brittiska komedin Hot Fuzz, från 2007.

James Bond: x7

My name is Moore......Roger Moore

Var verksam mest under det glada 70-talet och han vidarutvecklade den humoristiska sidan av Bond som redan hade påbörjats i och med Diamonds Are Forever.
Moore får väl anses vara lustigkurren bland Bondskådespelarna och han blev mycket populär bland biopubliken tack vare detta.

Är den skådespelaren som har varit med i flest officiella Bondfilmer.
Har förutom Bondfilmerna blivit populär i och med TV-serien Helgonet, men han har inte nått upp till samma stjärnstatus som Connery.



Live and Let Die [007 #8]
Innehåller spektakulära actionscener och filmen lyckas att bygga upp en mystisk stämning som dess handling kräver, men överlag så känns intrigen lite svag för att det ska bli ett högre betyg.





The Man with the Golden Gun [007 #9]
Filmen har några riktigt intressanta karaktärer, men intrigen känns lite väl tunn och det känns lite rörigt emellanåt.





The Spy Who Loved Me [007 #10]
En riktigt spektakulär Bondfilm med en fantastisk scenografi.
Introducerar en av de bästa Bondkaraktärerna, Jaws.





Moonraker [007 #11]
Känns alldeles för rörig och filmen innehåller alldeles för mycket sci-fi.
Ännu en gång så är Jaws med, men här känns han malplacerad och jag hade gärna hoppat över hans medverkan i den här filmen.
Filmen har däremot en bra skurk, som nästan är för bra för den här filmen.





For Your Eyes Only [007 #12]
En gedigen Bondfilm utan skavanker. Actionscenerna i den här filmen rankar jag bland seriens toppskikt och jag gillar hur man skildrar filmens skurk.





Octopussy [007 #13]
Ännu en gedigen Bondfilm utan några direkta överraskningar. Hade dock gärna sett att man hade skildrat karaktärern Octopussy lite annorlunda.





A View to a Kill [007 #14]
Inget som överraskar en och på det hela taget så känns den lite tråkig. Dessutom så märks det allt för väl att Roger Moore ålder började ta ut sin rätt.

---

James Bond: x1

My name is Lazenby......George Lazenby

Är inom Bondkrestsar känd som engångsföretelesen från On Her Majesty's Secret Service, som är en av seriens absolut mest underskattade film.
Lazenby fick det otacksamma jobbet att efterträda den oerhört populära Sean Connery och nu i efterhand så får man säga att han skötte sitt jobb.

Tyvärr så blev det inte mer än en Bondfilm för Lazenby och det lär han personligen ångra idag.
Mer om hans korta Bondkarriär finns att läsa om här.



On Her Majesty's Secret Service [007 #6]
En intressant vinkling på karaktären James Bond. George Lazenby fungerar bra i huvudrollen och jag hade gärna sett honom i flera Bondfilmer.
Har dessutom Bondseriens absolut bästa soundtrack signerat legendaren, John Barry.

---

James Bond: x6

My name is Connery...... Sean Connery

Den ursprungliga och enligt många, däribland underteckand, den riktiga Bond.
Connery var med i sammanlagt sex filmer i den officiella Bondserien, men han var även med i en inofficiell Never Say Never Again från 1983.

Är den Bondskådespelaren som får anses ha haft den mest framgångsrika karriären efter sina Bondfilmer. Han har varit med i populära filmer så som Indiana Jones and the Last Crusade och The Rock, och Oscarspriset för bästa manliga biroll, i filmen The Untouchables, får väl anses vara hans främsta merit.
Är idag en glad pensionär och kan blicka tillbaka på en framgångsrik filmkarriär.


Dr. No [007 #1]
Klassisk film som introducerar karaktären James Bond i filmens underbara värld. Har blivit legendarisk tack vare att det är den första Bondfilmer, men den håller faktiskt fortfarande trots sina över 40år på nacken.
Innehåller dessutom en av seriens absolut coolaste skurk i Dr. No.





From Russia with Love [007 #2]
En mer klassisk agentfilm gentemot sin föregående och filmen har en mer intressantare grundhistoria gentemot Dr. No.
Orientexpresen och North by Northwest-scenen är riktiga spänningshöjare och filmkonst ur den gamla skolan.





Goldfinger [007 #3]
Bondfilmen med stort B. Innehåller allt som en riktigt Bondfilm ska innehålla och den skapade mallen på hur en riktig klassisk Bondfilm ska se ut.
Har, tillsammans med Dr. No, seriens coolaste skurk och filmen innehåller dessutom Bond finaste bil genom tiderna, Aston Martin DB5.





Thunderball [007 #4]
En gedigen Bondfilm med en karaktäristisk skurk.
Vattenscenerna i slutet av filmen är storslagna.





You Only Live Twice [007 #5]
Inga extraoordinärt utan den följer den utsatta Bondmallen.
Vulkanbasen, där händelserna tar plats i filmens slutskede, är en av Bondseriens mest spektakulära scenbygge, men händelserna som tar plats där är tyvärr lite väl utdragna för min smak.





Diamonds Are Forever [007 #7]
Känns lite tråkig och det märks att Connery hade tappat lusten lite på att spela Bond.

---

Är du också en av dem som inte förstår riktigt syftet med alla "Movie"-filmer som kommer stup i kvarten? Undrar du vart världen egentligen är på väg när en film som Meet the Spartans får mer publicitet och är populärare än till exempel filmer som There Will Be Blood?

Då kommer här en trailer på en och en halv minut som är så mycket roligare än alla "Movie"-filmerna tillsammans och som dessutom säger någonting till sin publik.
Kom dessutom ihåg nästa gång du fungerar på att se en "Movie"-film, det finns så mycket bättre att titta på. Till exempel när färg torkar.

Och för er som inte gillar en massa text så kommer här en videosammafattning av filmåret 2008. Vissa filmer har inte haft premiär i Sverige än, så vi har även någonting att se fram emot.

Nu har ett nytt år tagit sin början och i dessa tider så hör det till att kolla tillbaka på det gångna året och begrunda.
Vilken film var bäst och vilka ska man eventuellt undvika?
Jag har satt upp en lite lista på några olika kategorier. Läs igenom och kommentera gärna om det är någonting du inte håller med om.

Årets svenska film:

De ofrivilliga - Ruben Östlund gick här ifrån normen och visade att man inte behöver gå efter den klassiska mallen för att underhålla sin publik.

Årets blockbuster:

The Dark Knight - Årets absolut mest hypade film som slog rekord efter rekord. Var den filmen som satte igång försälningen av Blu-ray filmer på allvar.

Årets good guy:

Harvey Dent, The Dark Knight - Mitt ibland laglösheten och kaoset på Gothams gator, så vågade en man stå upp för den lilla rättvisan som fanns kvar och inge hopp till Gothams invånare.

Årets bad guy:

The Joker, The Dark Knight - Gav ordet clown en helt ny innebörd.

Årets roligaste film:

Step Brothers - Will Ferrell lyckats ännu en gång. Ferrells och John C. Reilly´s samspel är klockrent, både mimspel och hur deras repliker leverars.

Årets läskigaste film:

Låt den rätte komma in - Inte läskig enligt standardmallen, utan den kryper mer långsamt under huden på en och överraskar.

Årets tårdrypare:

Into the Wild - Om en man som vågade gå sin egen väg och ta konsekvenserna som det innebär.

Årets adrenalinkick:

The Dark Knight - En hejdundrade färd där den ena actionladdade, och stämningshöjande, scenen avlöser den andre.

Årets familjefest:

WALL·E - Pixars senaste, och bästa, som innehåller en perfekt mix som underhållare både de yngre och de äldre.

Årets snyggaste film:

Maria Larssons eviga ögonblick - Underbart foto som går helt i hand med filmens tema. Hoppas nu att vi får all framtid slipper se svenska filmer med ett grått och trist foto.

Årets par:

Wall-E och Eve, WALL·E - Aldrig förr har kärleken mellan två robotar skildrats på ett mer romantiskt och rörande sätt.

Årets regissör:

Ruben Östlund, De ofrivilliga - Vågar tänka utanför boxen och likt en psykolog så tränger han in i våra psyken.

Årets manliga prestation:

Heath Ledger porträtt av den galna clownen The Joker, The Dark Knight - Ingen har väl undgått den här historien och Ledger har stor chans att bli den första på många år som tilldelas en Oscar postumt.

Årets kvinnliga prestation:

Cecilia Milocco, De ofrivilliga - Miloccos skildring av lärarinnan Cecilia sticker ut bland mängden i en film späckad av starka personporträtt.

Årets genombrott:

Lina Leandersson, som Eli i filmen Låt den rätte komma in - Spelade sin roll med så stor mognad att hon ser ut att gå en spännande framtid tillmötes.

Årets bästa film:

Får nog faktiskt säga De ofrivilliga här, just för sin originella stil, men Läderlappen och vampyrerna från Låt den rätte komma in är inte långt efter.

Årets sämsta film:

Utan tvekan Fool's Gold. Utan någon som helst avsikt att förnya genren och mer ett sätt för skådespelarna att få en gratis semester i Västindien. Att dessuom favoriten Ewen Bremmer bryter på ryska gör inte saken bättre.

Årets "den-har-vi-hört-förut":

Biografernas död - Filmindustrin pratar om att fildelningen kommer leda till biografernas död, men ändå så slår samtidigt filmer som Mamma Mia och The Dark Knight rekord efter rekord. Den ekvationen, enligt mitt tycke, går inte riktigt ihop.

Årets frisyr:

Javier Bardem, No Country for Old Men - Aldrig förr har en frisyr spelat en så viktig roll på en seriemördare. Bara uppsynen av frisyren hade gjort att man hade varit livrädd och sprungit därifrån.