Det är den tiden på året. Alltså juletid när året så sakteliga börjar till att ta slut och det är tid att sammanfatta det gångna året. Först ut bland mina Youtube-prenumerationer att göra detta blev genrocks i år. Och precis som förra året lyckas h*n väl med uppdraget.

Det första som slår mig från klippet, förutom det välsammansatta bildmontaget, är att filmåret 2011 innehöll en hel del bra filmer ändå och att jag fortfarande har många kvar att se. Den karamellen lär får jag suga på ett tag till för mitt officiella filmår brukar avslutas vid Oscarsgalan. Säga vad man vill om USA och dess filmer, men man kommer ändå inte ifrån faktumet att de har stor påverkan.

 

Märkte nu förresten att detta inlägg blev ungefär identiskt som förra årets med samma tema, men det bjuder jag på. Man ska väl hålla på traditionerna under julen?

Min favorit från året hittils? Drive

 

 

Cannibal Holocaust
En grupp individer utforskar någon avlägsen plats, filmar kalaset och försvinner till synes spårlöst under resans gång. Videomaterialet återfinns sedan och spelas upp för att försöka finna klarhet i vad som egentligen hänt gruppen. Ett klart och tydligt koncept som i olika former har återanvänds i filmer genom åren (Cloverfield, The Blair Witch Project). Filmen som i viss mån kan krediteras för att föra fram detta koncept till en bredare massa är Cannibal Holocaust, från 1980 och regisserad av Ruggero Deodato. Fast framröstad som en av "tidernas mest kontroversiella filmer" är filmen kanske främst känd för andra orsaker.

Man kan inte berätta om filmen Cannibal Holocaust utan att samtidigt nysta i den speciella historia som skapandet av den inkluderar. Med en blandning av djungelinspelning, som hade gjort Werner Herzog avundsjuk, och en oortodox filminspelning överlag skapandes en mystik över filmen som belyser det gamla talesättet "när verkligheten överträffar dikten".



Med inkluderande scener som gör att filmen inte får någon "No animals were harmed..."-certifikat att visa upp under eftertexterna och okända, lokala skådespelare från det näromliggande inspelningsområdet, som inte alltid behandlades på bästa sätt, skapades en känsla av realism i filmen som både fascinerar och skrämmer. Med jordnära och nedtonade specialeffekter förstärks detta till en sådan grad att det senare visar sig vara nära att orsaka regissören trubbel med rättvisan.

En domstol i Italien anklagade Ruggero Deodato strax efter filmens premiär för mord (man trodde att Cannibal Holocaust var en så kallad "snuff-film") och filmskaparen fick i rätten visa upp hur vissa scener genomfördes för att domstolen skulle tro på filmteamets version. Både ett gott och makabert betyg på effektivt filmskapande. De inblandade skådespelarna fick även se sig tvingade att bryta sin avtalade mediatystnad (i ett försök att ge mer autenticitet åt filmen) för att vittna i rätten om regissörens oskuld. Han hade nämligen inga andra vittnen att tillgå för att bevisa sin oskuld.

Om denna alltför realistiska tankegång fanns kring filmen vid dess premiär är det inte konstigt att Cannibal Holocaust blev, och är fortfarande, förbjuden i vissa länder. Tillsammans med allt kaos och misär är allt musiksatt av ett finstämt soundtrack (tydligast exemplifierad i dess huvudspår) som skapar en alldeles särskild kontrast och stämning som går hand i hand med allt vad filmen står för och symboliserar.



På tal om symbolik finns här i Cannibal Holocaust ett djupare plan inbakat om mediahantering, som man både kan uppskatta som djupare samhällskritik eller avslå som en dålig ursäkt för att visa grafiskt våld. Båda versionerna har lagts fram från de inblandande filmskaparna, så man vet inte riktigt vad man som åskådare kan tänkas vara sanning och vad som är en efterhandskonstruktion.

Allt som har räknats upp hittills, och som jag starkt fascineras över filmen, är också dess stora akilleshäl. För hur välgjord och utmärkt en film kan tänkas vara, är det inte många fiktiva historier som kan överglänsa en riktigt, spektakulär historia tagen från verkligheten. Skådespelarna i filmen är ok, men på grund av manuset och dess eventuella budskap känner jag aldrig känslomässigt för deras karaktärer. Historien är intressant, men utförandet lämnar mer att önska för så att till slut blir konceptet intressantare än innehållet.

Utan den stämningsfulla musiken av Riz Ortolani hade en stor del av filmens atmosfär försvunnit, vilket hade gjort filmens svagheter än mer synliga. Men trots dess brister är det ändå intressant att Cannibal Holocaust, och således 30 års gammalt filmskapande, fortfarande kan väcka starka känslor.