Den mest intensiva perioden av studierna har nu lagt sig och sommarledigheten hägrar runt hörnet, vilket har lett till mer tid över för film. Äntligen! Och varför då inte starta upp skrivandet igen lite med någon personligt? Inspirerad av Filmitch's och Joels intressanta och välskrivna inlägg kring utmaningen/uppgiften/listan "A Life in Movies" tog jag mig också an utmaningen att skriva om en film per år under min livstid.

Eftersom jag redan har sammanställt en sådan lista under min personliga sida hade jag förarbetet redan klart. Nu skulle jag bara försöka skriva lite om varje film och eftersom de flesta av filmerna är välkända tänkte jag inte enbart fokusera kring varför jag gillar dem, utan även kring det jag minns från de tillfällena jag såg filmerna för första gången.

Nackdelen och tjusningen med en sådan här årsbaserad lista är att man enbart får välja en film per år, vilket skapar beslutsvånda åt båda hållen. Vissa år har en mängd bra filmer där man inte vet vilken man ska välja före de andra, medan andra år är lite mer sparsmakade där man knappt hittar någon personlig film som man kan stå för utan att gå in för de mer "klassiska" valen.

Oavsett följer min lista nedan och om du inte har antagit utmaningen än så ser jag fram emot att få läsa din egen lista framöver.

1989: Dip huet seung hung (The Killer)

Klassisk "Hong Kong"-action signerad John Woo när den är som allra bäst med Chow Yun-fat i en av huvudrollerna. När jag såg den här för första gången var det faktiskt med ett uttalat mål från min sida att jag skulle utforska mitt födelseår mer som filmår och hitta en bra film till min lista. Jag föll pladask för de välkoreograferade och - i saknad av ett bättre ord - coola actionscenerna som inspirerade actionfilmer genom hela 90-talet. Och med karaktärer som man verkligen brydde sig om blir rena actionfilmer knappast bättre än så här.

1990: Goodfellas

Den första filmen under kategorin "bra film men oinspirerat val" kommer Scorseses maffiaepos. Tror att det var min första maffiafilm jag såg från regissören och jag blev inte knockad av filmen direkt, men tack vare att den hade en sådan pass hög lägstanivå filmen igenom kunde jag ändå uppskatta den direkt efter första visningen.

1991: The Silence of the Lambs

En klassisk thriller där det mest intressanta är samspelet mellan de tre huvudkaraktärerna Clarice, Hannibal Lecter och Buffalo Bill. Kommer ihåg att första gången jag såg filmen tyckte jag det var intressant att se rektorn från Boston Public (Anthony Heald) göra ett framträdande i en riktig film.

1992: Reservoir Dogs

Efter den stora effekten som Pulp Fiction hade på mitt filmintresse var jag tvungen att snabbt plöja igenom Tarantinos filmkatalog och denna film blev min andra signerad Quentin Tarantino. Dialogen var lika välskriven här och konceptet att inte visa själva rånet under en "heist"-film var fascinerande. Några saker jag noterade första gången jag såg filmen var att "Stuck in the Middle"-scenen fortfarande fungerade för mig, trots att jag redan hade sett Nilecitys parodi, och musikvalet "Hooked on a Feeling" kändes som svensk både kul och något tröttsamt.

1993: Schindler's List

Ännu en film som inte är någon personlig favorit för mig, men som jag ändå inte kan undgå att se dess kvaliteter. Såg filmen för första gången när jag var yngre men hade inga större minnesbilder utav den så jag såg om den härområet. Kom ihåg att jag gillade det svartvita fotot och prestationerna från de inblandade skådespelarna, men vid den tidpunkten jag såg filmen hade jag redan sett alldeles för många filmen från andras världskriget att jag inte riktigt kunde bli totalt hänförd av Schindler's List. Men en bra film är det.

1994: Pulp Fiction

Från ett av mina absoluta favorit filmår känns det lägligt att toppa det hela med filmen som verkligen satte igång mitt filmintresse. 1994 var sannerligen ett toppenår när det kommer till film och framförallt hade den bredden när det kom till toppenfilm som andra filmår saknade. Angående filmen i sig och vad den har betytt för mig så får jag väl åter länka till mitt inlägg kring filmen på Fiffis filmblogg.

1995: Se7en

En av det främsta exemplet på hur viktig en tät atmosfär i en thriller är för slutresultatet och filmupplevelsen. Innan jag knappt visste vem David Fincher eller Brad Pitt var hade jag hört talas om en film kring de sju dödssynderna som mina föräldrar hade sett och som de tyckte var otäck att se på. Utifrån deras omdöme tyckte jag det var bäst att vänta på att själv se filmen och när jag väl såg den några år senare konstaterade jag att det nog var för mig eget bästa. Både för dess otäcka sidor, men även för att verkligen kunna förstå allt som pågick i filmen. Från första gången jag såg filmen kom jag framförallt ihåg slutcitatet från Freemans karaktär som jag tyckte perfekt sammanfattade vad jag precis hade sett.

1996: Fargo

Bröderna Coen har genom åren blivit en tydlig favorit på min filmhimmel när det kommer till regissörer och i varje film jag har sett från dem finns där alltid något sevärt att ta med sig. Detta är i mitt tycke deras mästerverk som sammanfattar allt de som gör bröderna så bra. Innan jag såg filmen för första gången blev jag orolig för dess korta längd. 90 minuter passade ju bra för en lättsam komedi, men i en "riktig" film behövde man ju minst två timmar på sig för att kunna berätta en riktigt bra historia. Eller? Coen lyckades motbevisa och det var trevligt att få se Peter Stormare i en bärande roll för en gång skull och inte enbart som någon komisk sidofigur.

1997: Lost Highway

Efter att ha sett David Lynch Mulholland Dr. och hänförts hörde jag att Lost Higway skulle dra det hela ett varv extra. Det visade sig stämma. Där man i Mulholland Dr. åtminstone kunde fundera ut hur allt hängde ihop, tappade jag snabbt bort mig i Lost Highway. Det visade sig inte påverka min filmupplevelse för med en tät atmosfär så kommer man långt och där är David Lynch bland de bästa inom området.

1998: Festen

Danskar gör vad danskar gör bäst? Dogmafilm med alkohol, kaos och familjegräl. Hade inga större förväntningar inför den här, men oh boy vad jag blev positiv överraskad. Det karaktäristiska fotot som krävs enligt Dogma-principen skapade en närvarokänsla som man inte hade lyckats med ett mer ordinärt foto. Tillsammans med de jordnära prestationerna från alla skådespelare blev jag överraskad över att filmen var så här pass bra. Kul med tanke på att när jag såg den för första gången var jag inne i en period där ingen film verkade överraska mig längre och "allt var redan" gjort.

1999: Eyes Wide Shut

Min främsta favoritregissör Stanley Kubricks sista film och en film jag väntade in i det sista med att se. Hade sedan tidigare sett alla hans övriga filmer och tyckt om dem alla på sitt sätt. Förväntningarna var därför skyhöga när jag skulle se Eyes Wide Shut. Ingen film, oavsett regissör, kunde väl kunna uppfylla de högt ställda förväntningarna? Dessutom hörde jag rykten om att filmen var Kubricks svåraste att ta till sig. Gladeligen så uppfylldes inte bara mina förväntningar utan de överträffades även med råge. Stämningen var tät filmen igenom och scenerna i "huset" är bland det bästa jag har sett i atmosfärväg någonsin.

2000: Requiem for a Dream

I hård konkurrens med Memento drar Requiem for a Dream det längsta strået och det är mycket tack vare den känslan som filmen lämnade mig när eftertexterna började rulla. Uttrycket "som ett slag i magen" har aldrig passat bättre till en film som den här och när jag såg den första gången kunde jag inte släppa tanken på den under flera veckor. En film jag helst inte ser om i första taget för effekten den hade på min första gången lär aldrig överträffas igen.

2001: Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

En film som en cyniker som jag inte "borde" gilla, men jag kunde verkligen inte motstå dess franska charm. Filmens 30 första minuter är bland det mest intensiva och roliga jag har sett i filmväg i en icke renodlad komisk film och det som övertalade mig att verkligen gilla filmen.

2002: Irréversible

En film som jag till en början tvekade att se då att jag hade snappat upp dess rykte om att det var en riktigt jobbig film att ta sig igenom. Nyfikenhet tog dock snabbt över och genast drogs man i filmen in i något bisarrt flygperspektiv som aldrig verkade ta slut. Trots sina jobbiga scener emellanåt gör kontrasten mellan ljust och mörkt i filmen att det blir ännu mer effektiv och att filmen fastnar ännu djupare hos en. Det är en jobbig film att se och den ger en en jobbig eftersmak som gjort att jag inte har sett om den sedan första gången jag såg den. Oavsett står filmen för effektiv filmkonst som jag uppskattar på sitt lilla speciella sätt.

2003: Oldboy

Filmen som fick mig intresserad av asiatisk film och tillsammans med resterande delar av Vengeance-trilogin bildar en av mina favorit filmtrilogier. Våldsskildringen i filmen var ärlig, kreativt gjord och rak på sak på ett sådant sätt som jag just då inte hade sett tidigare i en film. Oldboy var en av filmerna som lärde mig att stiliserad våld på film kan vara underhållande på sitt sätt, men med lite känslor bakom och en råare approach kan det bli så mycket effektivare i slutändan.

2004: Der Untergang

En film som jag aldrig hade hört talas om förrän jag fick i uppdrag av mina föräldrar att fixa den till dem. Det enda jag fick reda på via omslaget till filmen var att den handlade om Hitler och det kunde väl ingen vara intresserad av längre. Man visste väl redan allt om honom? Så gick det några år och jag snappade upp mer och mer om filmen via forum, hemsidor och filmlistor. När jag till slut såg den blev jag starkt påverkad över hur väl man lyckades skildra och nyansera porträttet av "ondskan själv" som många vill ha honom till. Sensmoralen här är väl att man ska lyssna på sina föräldrar?

2005: Sin City

2006: El laberinto del fauno

2008: De ofrivilliga

Under ett filmår som nästan enbart verkade handla om en viss läderlapp visade det sig att en svensk liten film med Youtube-klippning skulle stjäla showen för mig. Med okända skådespelare och en känd skådespelare som spelade sig själv lyckades regissören Ruben Östlund med konststycket att få skådespelarna att agera naturligt. Något som tyvärr enligt min mening är allt för ovanligt i en svensk film eller valfri film för den delen.

2009: Inglourious Basterds

2010: Toy Story 3

En fin avslutning på Pixars filmserie som har följt mig genom hela min "filmkarriär". Ettan var en av de första filmerna jag överhuvudtaget såg på bio och givetvis såg jag även tvåan på bio. Så därför var det en viss spänning i luften när jag även skulle se den tredje och avslutande delen på bio. Nu när jag hade blivit lite äldre kanske jag hade växt ifrån Toy Story? Pixar visade sig dock ha tilltäckigt med integritet att avsluta det snyggt och samtidigt göra en av de bättre delarna av filmserien. Så på en blandning av nostalgi och "objektivitet" kan jag konstatera att Toy Story 3 är en av mina bättre bioupplevelser hittills.

2011: ?

Har tyvärr sett alldeles för lite från nuvarande år för att kunna sätta upp en film här och samtidigt kunna stå för det. Generellt sätt brukar sommar- och vintersäsongen innehålla de bästa filmerna under ett år så förhoppningsvis har jag något trevligt att se fram emot.

Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2010. Se till och njuta av de, förhoppningsvis, bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har att se fram emot. God fortsättning på det nya året!

Ta till exempel ”Unchained Melody”. Gammal balladdänga som hade levt ett helt liv innan Jerry Zucker lät Patrick Swayze och Demi Moore göra lerkrukor till den. Från och med det ögonblicket blev låten inte känd under sitt namn, utan som Ghost-låten. Det är sådana ögonblick jag har valt att fokusera på i min lista. Låtar som tillsammans med en stark scen lyfter filmer till oändliga höjder.

1. Magnolia-allsång!

Magnolia hade varit en alldeles underbar film även utan Aimee Manns låtar, men med hennes bidrag blev filmen oslagbar. I min värld är det en av de absolut mest fulländade filmer som finns och den har så stark personlig påverkan att jag faktiskt undviker att se den. Jag vill inte tröttna på den kicken jag får. För att inte få alltför stor abstinens lyssnar jag därför regelbundet på Manns låtar, som var och en är starkt förknippade till diverse scener i filmen.

Starkast är utan tvekan ”Wise Up”. När alla karaktärer nått en kritisk punkt i sina liv stannar filmen upp och låter var och en ta ton i denna lågmälda ballad. Så förbannat briljant att jag inte kan finna ord till att beskriva det.

Kill Bill-lycka!

Tarantino är den okrönte kungen av filmsoundracks, vilket han bevisat gång på gång med alla sina filmer. Allt ifrån Stuck in the Middle with You till tortyrscenen i Reservoir Dogs till att lyckas trycka in David Bowie i Inglourious Basterds utan att det verkar konstigt alls. Han är bäst på det här och de flesta har säkert sin egna lilla favorit från hans filmer.

Jag har så många att jag kunnat göra en topp 10-lista med bara hans filmer som underlag, men om jag måste välja en så är det från slutet på Kill Bill vol 2. Jag ska inte avslöja vad som händer, mer än att det är den perfekta upplösningen på denna roaring rampage of revenge. Hur kommer musiken in i bilden då? Jo, ”Malaguena Salerosa”. Jag förstår inte ett ord, men det låter hur vackert som helst. Att ställa sig upp och avsluta filmen innan det supersnygga montaget kommer och sammanfattar båda filmerna, borde vara förbjudet. Jag brukar dessutom stanna kvar ända till eftertexterna där ”Urami Bushi” tar över.

3. Jackie Brown

Nummer tre är också Tarantino och även i denna film finns det jättemånga scener att välja på. Min favorit är när Jackie Brown introducerar ”Didn’t I Blow Your Mind This Time” till Max Cherry. En låt som följer med honom resten av filmen och uttrycker hur mycket han tycker om Brown. Det är för övrigt en scen som visar hur grymt duktiga båda skådespelarna är, något som inte allt för många var medvetna om innan Tarantino gjorde denna makalösa film, som i mitt tycke är minst lika bra som Pulp Fiction.

4. The Doors

I en film om The Doors är musiken så klart av högsta klass. Man kan inte förvänta sig något annat. Men vad som är av minst lika hög klass är Val Kilmer. Inte nog med att han förvandlar sig till Jim Morrison, han har snott hans röst. Liksom Joaquin Phoenix tog till sig Johnny Cash låtar och gjorde dem till hans egna helt och hållet i Walk the Line, på samma sätt gör Val Kilmer med The Doors.

Allra bäst är när bandet improviserar ihop ”Break on Through” i studion. Om det skiljer sig mot verkligheten skiter jag eftersom Kilmer briljerar så mycket. Han är Morrison i den scenen. Utan tvekan.

Scenen i sin helhet finns inte uppladdad, men den är inkluderad i denna blandning av olika Kilmer-framträdanden från filmen.

5. Happiness

På samma sätt som Magnolia knyter ihop påsen efter 75 procent av filmen med en låt, på samma sätt gör Todd Solondz i Happiness. Air Supplys ”All Out of Love” må fungera på karaokebaren och på lugna radiokanaler, men efter att ha sett hur Philip Seymour Hoffman och Camryn Manheim ömma tryckare kommer den alltid vara förknippad med en av mäktigaste filmupplevelser jag har haft. En riktig känslostorm, vilket låten alltid påminner mig om.

Music Maestro! Ja, musik har en närmast helande kraft och en förmåga att spela på våra innersta känslosträngar, vilket gör det optimalt för att förhöja en filmupplevelse. Musik har därför gått hand i hand med filmmediumet sedan den sistnämndes födelse och båda har levt i en harmonisk symbios med varandra sedan dess.

Det roliga med musik är att i och med att den påverkar oss på ett sådant djupt plan inom oss blir det mer personligt, vilket gör att upplevelsen kring musik i film kan skilja sig stort mellan person till person. Detta faktum ville jag undersöka vidare på och bjöd därför in Pladd, från hans (j-vla) filmblogg och förbannade musikblogg, med ett litet uppdrag. Uppdraget var att lista sina topp 5 musikfilmer, där det enda kravet var att filmerna på något sätt skulle kunna vara musikrelaterade (fri tolkning på detta).

Hur resultatet blev? Följa länkarna nedan för att se hur våra listor ser ut (undertecknad = Nit89ram).

• Music Maestro: Topp 5 musikfilmer (Nit89ram)
• Music Maestro: Topp 5 musikfilmer (Pladd)

Är ni själv sugna på att bidra med en lista? Tveka inte! Gör dig en egen lista med samma riktlinjer som ovan och skicka in den till: [email protected]

Filmmusik (Spotify)

Dagens utvalda klipp är recensionen på M. Night Shyamalans nya The Last Airbender.

Stumfilm är något alldeles speciellt och en intressant aspekt när det kommer till filmhistoria, en aspekt som tyvärr allt för många hoppar över på grund av åldern på filmerna. Om man ser film enbart för underhållningsvärdet så kan jag förstå om man inte gillar stumfilmer fullt ut. De kan ibland kännas aningen för långsamma och övertydliga i sin berättelse. Men sen så finns där vissa guldkorn som fortfarande håller och som dessutom lyckas kombinera en bra historia med ett tillvägagångsätt som har influerat mängder av filmer i efterhand.

För är det något som stumfilmer är bra på så är det känslan av att man för se ett riktigt historiskt dokument och något som är hämtat ur en svunnen tid. Kombinerar man även lite specialeffekter i filmerna får man en ännu tydligare bild av hur det fungerade då och något man relativt enkelt kan jämföra med dagens filmer. Så jag vill gärna slå ett extra slag för stumfilmens viktiga plats i filmhistorien och rekommendera att börja se på några av klassikerna ur den gamla skolan.

Nedan följer min topp 5 av de stumfilmer som jag gillat mest av de jag hittils har sett. För även om jag har sett en del stumfilmer i mina dar, så är det alldeles för lite och något som kommer att kompletteras framöver. Så se listan nedan som en preliminär lista, med en så kallad "so far, so good"-karaktär.

1. Resan till månen (Le voyage dans la lune) 1902 Mer info

• Georges Méliès klassisker från det tidiga 1900-talet och en av de första sci-fi-filmerna som gick ut på att underhålla sin publik. En film som fungerar förvånandsvärt bra med tanke på sin ålder. En sann klassiker ur den gamla skolan.
  
  

2. Chaplins pojke

• En av mästaren Chaplins första filmer och en av hans mest rörande. Det behövs ingen dialog för att man som publik ska förstå de känslor som strömmar genom de två huvudkaraktärer i deras kamp att få en dräglig levnadssituation. Dessutom en bra inkörsport till Chaplins andra verk.

3. Nosferatu

• Den första filmatiseringen av Bram Stokers historia om greve Dracula och enligt mig den bättre av de jag hittils har sett. Filmen gjordes utan rättigheter och således fick greven i den här filmen heta något annat än Dracula (Greve Orlok).
  
  Höjdpunkten i Nosferatu är Max Schreck i rollen som greven som med sin råttliknande persona skapande en skrämmande gestalt. Stumaspekten i filmen byggde vidare på detta, eftersom när man inte kunde höra hans röst så avhumaniserade det honom från sin riktiga personlighet.

4.

• En surrealistisk film gjord i samarbete mellan konstnären Salvador Dalí och regissören Luis Buñuel. Duon lär ha sagt en gång att meningen med filmen är att man inte ska förstå den. Oavsett detta så är det en intressant film som tål att ses om, trots sina år på nacken.

5. En kvinnas martyrium

• En fransk film gjord av dansken Carl Theodor Dreye om Jeanne d'Arc sista dagar i livet. Filmen som bokstavligt talat gav det mänsliga ansiktet ett ansikte, frambringar skickligt det lidande som Jeanne d'Arc genomlider genom hela filmen.

Siskel and Ebert

Det utvalda klippet visar när Siskel och Ebert recenserar Jaws: the Revenge - en kalkon som visar hur man inte ska göra film.

När vi nu har gått från 2009 till 2010 så är det inte bara ett nytt år som har börjat, utan även ett nytt decennium. Då går traditionen ut på att man ska sammanfatta det gångna [insert två siffror här]-talet med olika listor där man ger både ris och ros.

Själv ska jag vara så fräck att inte göra en egen lista utan referera till andra som har gjort ett riktigt bra jobb med att sammanfatta. Detta dels för att jag känner att det inte ger något vare sig för mig eller för andra att jag listar filmer helt upp och ner utan någon genomtänkt anledning till mina val. Även för att det finns alldeles för många filmer från 00-talet att lista, att jag känner att jag inte har vare sig tid eller kunskap för att göra årtiondet rättvist.

Nollnollfilm.se är en fantastiskt bra sida där du hittar alla filmer som är väl värda att spana in från 00-talet. Sidan innehåller olika listor från Sveriges främsta skådespelare, regissörer, journalister och bloggare.

Dessutom kan jag tipsa om filmsidan Moviezines egna lista med Nollnolltalets 100 bästa filmer. Listan innehåller både givna filmer men även några överraskningar, vilket alltid är trevligt i dessa sammanhang. Håller du inte med om deras rangordning så är det bara till att hoppa in på forumet och prata av dig lite. Vill du sen veta hur många du har sett från listan, så kan jag tipsa dig om Filmtipset för det ändamålet.

Jag får väl ändå bidra lite till denna något konstiga sammanställning och mitt bidrar får vara att referera till min personliga sida, där jag har listat mina favoritfilmer från åren 2000-2009. Där får ni åtminstone en liten bild av över hur min filmsmak ser ut från 00-talet.

Avslutningsvis så skulle jag vilja visa en liten filmsnutt med några av decenniets bästa filmer. Givetvis finns här många filmer utöver dessa, men de får du leta upp själva via sidorna ovan.

Klippet får vara som en liten påminnelse om vilka bra filmer du har sett, vill se om eller ska se framöver. Mycket nöje och ha en trevlig början på 10-talet.