Inför årets Oscarsgala var en av de stora snackisarna om att ett stort segment under galan (relativt stort i alla fall) skulle spenderas på att hylla den skarpskjutande hemlige agenten med rätt att döda, James Bond (007). Man fokuserade till och med en del av marknadsföringskampanjen på det (Klipp).

 

Det hela slutade dock i besvikelse när den på förhand beryktade hyllningen till en av filmhistoriens mest seglivade filmserie slutade abrupt i ett anonymt klippmontage. Det och plus ett sångnummer av legendaren i sammanhanget Shirley Bassey som mer snuddade mot det nostalgiska än det faktiskt värdet.

 

Tur då att internet finns och kan ställa allt till rätta igen. Samma dag som årets Oscarsgala anordnades lade nämligen Kees van Dijkhuizen jr., en 19-årig filmstudent från Nederländerna, upp ett filmklipp på fyra minuter som perfekt sammanfattar varför James Bond har lyckats faschinera oss i alla dessa år. Det hela akompanjerat av den numera Oscarsbelönade titelmelodin till den senaste Bond-filmen, Skyfall. Se och njut! Och ifall du är på något sätt ansvarig för Oscarsgalan, se och lär.

 

Då var årets gala över för den här gången och alla priser är utdelade. Årets gala var, precis som tidigare år, ingen höjdare underhållningsmässigt, men tack vare Fiffis eminenta och trevliga Oscarschatt gick natten ovanligt fort ändå. Värden Seth MacFarlane var stabil och lyckades med bravur att vägleda publiken från det ena segmentet till det andra. Flödet genom hela galan var helt ok, förutom några ovanligt sega musiknummer emellanåt. Trots bristerna i galan är det ändå fortfarande Oscarsgalan vi pratar om här och man kan inte komma ifrån att det är en speciell händelse under filmåret. Extra kul dessutom att ha förmånen att ha sällskap med likasinnade under natten.

Min tippning gick ett snäpp sämre än förra året, så nöjd kan jag inte riktigt vara. Min nyfunna taktik för att tippa fungerade visst inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Kul i och för sig att Oscarsakademin inte är så förutsägbart som jag har trott emellanåt och att vissa av mina missar gick istället till filmer som jag personligen hellre sett vunnit. Så jag är i alla fall nöjd med årets pristagare generellt.

Nedan följer hur min tippning egentligen gick:

Bästa manliga huvudroll
Min tippning: Daniel Day-Lewis i Lincoln
Pristagare: Daniel Day-Lewis i Lincoln

Bästa manliga biroll
Min tippning: Tommy Lee Jones i Lincoln
Pristagare: Christoph Waltz i Django Unchained

Bästa kvinnliga huvudroll
Min tippning: Jennifer Lawrence i Silver Linings Playbook
Pristagare: Jennifer Lawrence i Silver Linings Playbook

Bästa kvinnliga biroll
Min tippning: Anne Hathaway in Les Misérables
Pristagare: Anne Hathaway in Les Misérables

Bästa animerade långfilm
Min tippning: Wreck-It Ralph, Rich Moore
Pristagare: Brave, Mark Andrews & Brenda Chapman

Bästa art direction (scenografi)
Min tippning: Les Misérables, Eve Stewart & Anna Lynch-Robinson
Pristagare: Lincoln, Rick Carter & Jim Erickson

Bästa foto
Min tippning: Skyfall, Roger Deakins
Pristagare: Life of Pi, Claudio Miranda

Bästa kostym
Min tippning: Les Misérables, Paco Delgado
Pristagare: Anna Karenina, Jacqueline Durran

Bästa regi
Min tippning: Lincoln, Steven Spielberg
Pristagare: Life of Pi, Ang Lee

Bästa dokumentära långfilm
Min tippning: Searching for Suger Man, Malik Bendjelloul & Simon Chinn
Pristagare: Searching for Suger Man, Malik Bendjelloul & Simon Chinn

Bästa dokumentära kortfilm
Min tippning: Mondays at Racine, Cynthia Wade & Robin Honan
Pristagare: Inocente, Sean Fine & Andrea Nix

Bästa filmklipp
Min tippning: Argo, William Goldenberg
Pristagare: Argo, William Goldenberg

Bästa utländska film
Min tippning: Amour, Österrike
Pristagare: Amour, Österrike

Bästa smink
Min tippning: Les Misérables , Lisa Westcott & Julie Dartnell
Pristagare: Les Misérables , Lisa Westcott & Julie Dartnell

Bästa musik (Original score)
Min tippning: Life of Pi, Mychael Danna
Pristagare: Life of Pi, Mychael Danna

Bästa musik (Original song)
Min tippning: "Skyfall" ur Skyfall, Adele & Paul Epworth
Pristagare: "Skyfall" ur Skyfall, Adele & Paul Epworth

Bästa film
Min tippning: Lincoln, Steven Spielberg & Kathleen Kennedy
Pristagare: Argo, Grant Heslov, Ben Affleck & George Clooney

Bästa animerade kortfilm
Min tippning: Paperman, John Kahrs
Pristagare: Paperman, John Kahrs

Bästa kortfilm
Min tippning: Curfew, Shawn Christensen
Pristagare: Curfew, Shawn Christensen

Bästa ljudklippning
Min tippning: Life of Pi, Eugene Gearty & Philip Stockton
Pristagare: Skyfall, Per Hallberg & Karen M. Baker
                   Zero Dark Thirty, Paul N.J. Ottosson

Bästa ljudmix
Min tippning: Life of Pi, Ron Bartlett, Doug Hemphill & Drew Kunin
Pristagare: Les Misérables, Andy Nelson, Mark Paterson & Simon Hayes

Bästa specialeffekter
Min tippning: Life of Pi, Bill Westenhofer, Guillaume Rocheron, Erik De Boer & Donald Elliott
Pristagare: Life of Pi, Bill Westenhofer, Guillaume Rocheron, Erik De Boer & Donald Elliott

Bästa manus baserat på förlaga
Min tippning: Argo, Chris Terrio
Pristagare: Argo, Chris Terrio

Bästa originalmanus
Min tippning: Zero Dark Thirty, Mark Boal
Pristagare: Django Unchained, Quentin Tarantino

Resultat: 13/24
Kommentar: Snäppet sämre än förra året (15 rätt då), men i alla fall fortfarande mer än hälften rätt. Då regipriset och priset för bästa film har förutom tre eller fyra gånger tidigare i Oscarshistorien gått till samma film, så satte det käppar i hjulet lite för min tippning bland de tyngre kategorierna. Kul dock att Argo vann istället för Lincoln och framförallt att Ang Lee vann för bästa regi. Välförtjänt! Kul överlag att Life of Pi vann en del av de tyngre priserna, framförallt för bästa musik. Var annars rädd att den skulle glömmas bort bland de nominerade filmerna.

Att jag dessutom missade en av manuskategorierna är helt ok med tanke på att ingen mindre än herr Tarantino tog hem det istället för bästa originalmanus. Kul att han på något sätt har lyckats nästla sig in hos Oscarsakademin på sistone, utan att samtidigt bli slätstruken.

Som svensk glädjer det också lite extra att inte mindre att tre svenskar vann en guldgubbe i natt (Malik Bendjelloul, Per Hallberg och Paul N.J. Ottosson). Just i ljudpriset, som i år det blev oväntat delad pott i, har under de senaste åren innehållit ovanligt många svenskar. Kul!

 

Slutligen dags för tippning och då är det dags att lägga mina egna åsikter åt sidan. Hur kan juryn tänkas argumentera kring sina val av vinnare och vilka kan anses vara de mest lämpliga vinnarna enligt dem? Nedan följer en lista med vilka jag tror utses som vinnare vid årets Oscarsgala.

Jag kan förstå att det inte är särskilt roligt eller speciellt givande att läsa en lång lista, helt utan egna kommentarer kring hur jag tänkte vid varje val. Se istället den här listan som ett bevis på att jag inte kommer att ändra min tippning under galans gång och som en förstudie till hur min tippning egentligen gick som jag kommer till att göra efter galan.

Bästa manliga huvudroll
* Daniel Day-Lewis i Lincoln

Bästa manliga biroll
* Tommy Lee Jones i Lincoln

Bästa kvinnliga huvudroll
* Jennifer Lawrence i Silver Linings Playbook

Bästa kvinnliga biroll
* Anne Hathaway in Les Misérables

Bästa animerade långfilm
* Wreck-It Ralph, Rich Moore

Bästa production design (scenografi)
* Les Misérables, Eve Stewart & Anna Lynch-Robinson

Bästa foto
* Skyfall, Roger Deakins

Bästa kostym
* Les Misérables, Paco Delgado

Bästa regi
* Lincoln, Steven Spielberg

Bästa dokumentära långfilm
* Searching for Suger Man, Malik Bendjelloul & Simon Chinn

Bästa dokumentära kortfilm
* Mondays at Racine, Cynthia Wade & Robin Honan

Bästa filmklipp
* Argo, William Goldenberg

Bästa utländska film
* Amour, Österrike

Bästa smink
* Les Misérables , Lisa Westcott & Julie Dartnell

Bästa musik (Original score)
* Life of Pi, Mychael Danna

Bästa musik (Original song)
* Skyfall from Skyfall
Text & Musik: Adele & Paul Epworth

Bästa film
* Lincoln, Steven Spielberg & Kathleen Kennedy

Bästa animerade kortfilm
* Paperman, John Kahrs

Bästa kortfilm
* Curfew, Shawn Christensen

Bästa ljudklippning
* Life of Pi, Eugene Gearty & Philip Stockton

Bästa ljudmix
* Life of Pi, Ron Bartlett, Doug Hemphill & Drew Kunin

Bästa specialeffekter
* Life of Pi, Bill Westenhofer, Guillaume Rocheron, Erik De Boer & Donald Elliott

Bästa manus baserat på förlaga
* Argo, Chris Terrio

Bästa originalmanus
* Zero Dark Thirty, Mark Boal

Dags för min sista kategori inför årets gala och då passar det ju bra att avsluta med galans eget flaggskepp, "Bästa film". När det gäller mina favoritfilmer från tidigare år har det historiskt sätt varit väldigt blandat om de har vunnit detta pris eller inte. Ibland har mina favoriter fått pris, ibland inte och oftast har de inte ens blivit nominerade. Trots detta har priset en viss tyngd och likt de senaste åren kan de antal nomierade filmerna i den här kategorin variera mellan fem till tio filmer.

 

De nominerade är:

I en tid av nyinspelningar, uppföljare och andra upprepningar av olika slag är det skönt och veta att det fortfarande finns folk därute som känner för att berätta sin egen historia på den vita duken. En historia som inte har berättas någon annanstans tidigare. Detta är därför som jag rangordnar "Bästa originalmanus" bland de viktigaste under galan och som jag själv tycker är en av de mest intressanta att få följa.

Precis som vid föregående manukategori gäller även här devisen "ett bra manus uppmuntrar till bra saker".

De nominerade är:

Min rangordning:
#5
Flight
Kommentar:
Ett kapabelt filmmanus som tar upp intressanta frågeställningar om missbruk och vilka förödande konsekvenser det kan få. Mycket av filmen hålls dock upp av Denzels prestation i huvudrollen och utan honom hade filmen sjunkit markant. Dessutom kommer en film om missbruk i Oscarssammanhang ofrånkomligt att jämföras med "den stora filmen" The Lost Weekend och där har Flight mycket att hämta ifrån.

#4
Amour
Kommentar: En vacker och poetisk film om att åldras som människa och med personen som man älskar. Filmen är minimalistiskt filmskapande när det fungerar och den behöver inte presentera mycket för att man ska kunna känna något för karaktärerna. Manuset har en känslomässig inre kärna som fungerar och som presenteras väl via sina skådespelare/regissör. Men utöver det är det inget annat som urskiljer Amour från den filmiska mittenfåran.

#3
Kommentar: En söt och charmig liten film av Wes Anderson som nästan gör parodi på sig själv (så mycket som en Anderson-film känns den). Fast som vanligt med filmer från regissören/manusförfattaren ligger mycket av tjusningen i det visuella och "det udda", inte i manuset självt. Man lär aldrig egentligen känna karaktärerna (utanför de två centrala) mer än som ensidiga seriefigurer.

#2
Kommentar: Till skillnad från deras tidigare samarbete The Hurt Locker tycker jag att manusförfattaren Mark Boal den här gången presenterar en stabil faktaspäckad grund för regissören Bigelow att framföra och lägga in kompentent gjorda actionsekvenser emellan. Manuset lyckas presentera en tydlighet genom hela tidsspannet som historien utspelar sig under, fokusera på de mest viktigaste ögonblicket lite mer och framförallt balansera det väl. De svåra frågorna ställdes, men de enkla svaren gavs ej.

#1
Django Unchained
Kommentar: Kanske ett något förutsägbart val från min sida, men jag har svårt att motstå Tarantinos förmåga att göra allt till synes intressant, vare sig det är om hur Ku Klux Klan tog fram sina igenkänningsbara huvor eller konsten i att fylla på öl rätt. Det främsta känntecknet här för Tarantinos höga kapacitet som manusförfattare är hur han lyckas blanda ett mörkt kapitel i den mänskliga historien med naiv underhållning som bara är till för att underhålla. Filmen lyckas vara mörk och rå när den behöver vara det, och rolig och underhållande när det vill vara det. Käre Quentin har lyckats igen.

 

Att basera sitt filmmanus på en annan förlaga är ett trixigt jobb. Å ena sidan ska man bibehålla det som gjorde ursprungskällan bra - vare sig det var en populär bok, pjäs eller annat - men samtidigt ska filmen lyckas stå på egna ben och skapa något eget.

Att försöka göra en egen rangordning kring vilka filmmanus man uppskattar mest är en tuff uppgift, då det kan skilja sig stort från det som står skrivet på pappret till det som visas upp i den färdiga filmen. Men jag kör enligt devisen "ett bra manus ska uppmuntra till bra saker" och hoppas det fungerar ändå.

De nominerade är:


Min rangordning:
#5
Beasts of the Southern Wild (Baserad på pjäsen "Juicy and Delicious")
Kommentar:
En nedtonad och så pass avskalad film att det egentligen inte händer så mycket i den. Filmen lever främst (enbart?) på sin atmosfär och sina starka skådespelarprestationer och trots att dess manus är grundorsaken till det så finns där inget i filmen som lockar fram det där lilla extra. 

#4
Lincoln (Baserad på delar av boken "Team of Rivals: The Political Genius of Abraham Lincoln")
Kommentar: En välskriven film som (vad jag har förstått det i alla fall) är sin historiska period och händelse trogen, och det är här som mitt största problem med filmen också ligger. I sin iver att vara så trogen historieböckerna som möjligt glömmer man bort att det ska bli en bra film av det också. Man lär egentligen aldrig känna berättelsens karaktärer under filmens gång, förutom genom deras direkta handlingar i det politiska lägret, och där tappar filmen en viktig känsloaspekt.

#3
Argo (Baserad på boken "The Master of Disguise" och artikeln "Escape from Tehran")
Kommentar: Filmen som tar en osanlig historia ur det verkliga livet och gör film av det. Trots en välgjord och väl sammansatt filmatisering så "bränner" det aldrig till. Tror att till filmens nackdel så har den svårt att leva upp till den fulla potentialen som finns i grundhistorien ("Verkligheten slår alltid dikten"). Att man dessutom för in allt för många "Hollywood"-moment (på fel sätt) i historien gör att mitt slutgiltiga betyg på manuset sjunker en aning.

#2
Silver Linings Playbook (Baserad på romanen med samma namn)
Kommentar: En film som har alla element från en klassisk romantisk komedi, men ändå inte. Filmen balanserar väl mellan svart komik, sentimentalitet och tillåter sina skådespelare att skina, allt utan att tappa fokus på sin grundhistoria och hur man ska föra den framåt. Praktiskt manusarbete ur den högre skolan!

#1
Life of Pi (Baserad på romanen med samma namn)
Kommentar: En film baserad på en så kallad "ofilmbar" roman och som visade sig fungera alldeles utmärkt på den vita duken. Ett välavägt manus som är dialog- och "fakta"-späckat när den behöver vara det och sparsmakat när den vill låta det visuella komma i förgrunden. Lyckas också hitta en fin balans mellan att föra fram Pis hopplösa situation på havet, utan att för den skull göra det segt och trist.

 

 

Då var det åter dags för den bästa filmtiden på året (i alla fall för mig), nämligen galasäsongen. Vilka filmer ska prisas från det gångna året och hamna i historieböckerna, fast vad spelar egentligen ett filmpris för roll i det långa loppet?

Guldbagge-galan hölls i alla fall igår och ännu ett år kändes tillställningen allt för avslagen för mig att kolla på. Överlag känns den svenska filmindustrin för liten för att en prisgala verkligen ska fungera. Kul dock att Johannes Brost vann pris för bästa manliga huvudrollsinnehavare för filmen Avalon.

 

Men svenska filmgalor till trots så är mitt och många andras stora fokus Oscarsgalan. Det finns många saker som jag inte gillar med Oscarsgalan överlag: politiken bakom, fokuset på klassiska "Oscarsfilmer" och känslan av att det är en intern firmafest som egentligen inte ska intressera någon utanför industrin. Men ändå har det blivit en trevlig tradition för mig under de senaste åren att gå upp mitt i natten och följa galan live.

 

Men egentligen är det inte galan i sig som är det intressanta för mig, utan förberedelsen inför. Det är alltid roligt att sätta upp mål kring sitt filmtittande för att kunna strukturera upp det lite bättra och även i år kommer jag att främst fokusera på att kolla igenom filmerna i kategorin "Bästa film", "Bästa originalmanus" och "Bästa manus efter förlaga". Det är där historiskt sätt, i alla fall i manuskategorierna, som de intressanta filmer brukar hamna. Så det lär bli några texter framöver kring dessa kategorier, vilka som är mina favoriter och även ett försök till tippning så att jag kan skämmas när jag får reda på hur det gick efter galan den 24:e februari. Oscarsgalan tjuvstartade lite i år jämfört med min vanliga planering så nomineringarna är redan färdiga. Finns att beskåda här ifall någon har lyckats missa dem.

Nåväl, min galasäsong kickas likt traditionen lyder åter igång med "2012 Internet Movie Poster Awards". IMP Awards är en hemsida som fokuserar på att samla de senaste filmaffischerna på ett enda ställe och varje år annordnar de en tävling där de (plus sina läsare) väljer ut sina favoriter - och mindre favoriter - från blandade kategorier. Underhållande, intresserant och trevligt att man prisar en ibland något förbisedd och underskattad marknadsföringsdetalj.

 

 

Django Unchained
Ibland när filmtittandet börjar gå på tomgång och rutin så behövs dem; filmerna som har det där lilla extra och som gör att man åter inser varför man egentligen började att tycka om att se på film från allra första början. Huvudorsaken till att jag idag just kallar mig filmintresserad stavas Quentin Tarantino, så varje gång orden "A film by Quentin Tarantino" dyker upp på bioduken är det lite av en högtidsstund för mig. Och trots höga förväntningar brukar jag inte bli besviken, vilket visade sig bli fallet även denna gång.

Django Unchained är Tarantinos första mer renodlade västernfilm, trots att han även här blandar hej vilt mellan genrerna. Det resulterar i en spagettivästern som, likt Inglourious Basterds, tar en viktig historisk epok (slavhandeln i USA), sätter det i en klassisk genrefilm och toppar sedan hela kalaset med Tarantino-dialog.

På förhand kring filmen har det varit snack om att Tarantino mest skulle utnyttja en känslig historisk epok för sin egen underhållnings vinning, men jag tycker regissören lyckas balansera det hela väl. Filmen och våldet är mörk där den behöver vara det och komisk när den vill vara det. Just det komiska var jag förvånad över hur mycket filmen faktiskt hade i sig.

Django Unchained är nog den roligaste filmen (på ett bra sätt) jag har sett från Quentin och det är framförallt trevligt att se hur han leker på sitt eget lilla vis med givna element av en västernfilm. Givetvis i en Tarantinofilm lånas det även här ogenerat från tidigare filmer, men på ett sådant kompetent sätt att Tarantino lyckas skapa något eget utav det. Till och med filmens titelspår är lånad från en tidigare film och känns ändå som skapt för just Django Unchained.

På tal om filmens musik lyckas Tarantino ännu en gång att musiksätta sina alster väl. Från den lånade titelmelodin genom mer klassisk formad musik och mer renodlad filmmusik till modern hiphop. Den till synes märkliga blandningen till trots förgyller den utvalda musiken just sin specifika scen alldeles utmärkt. Överlag håller den tekniska biten hög klass. Fotot är utsökt och ger hela det vida perspektivet av de ödelagda landskapen likt en klassisk västernfilm. Karaktärernas kläder används även de väl både för karaktärsbyggande och komisk effekt.

Som troget Tarantino fanns där dock ett stort orosmoment inför Django Unchained. Det här var första filmen från Tarantino utan hans trogne vapendragare, filmklipparen Sally Menke som tragiskt nog gick bort 2010. Den som känner till Quentins filmskapande vet också hur pass viktig klippningen är för att flytet i hans berättelser ska fungera optimalt. Trots att den här filmen har ett me renodlat berättarupplägg än i de tidigare filmerna så lyckas Sallys efterföljare Fred Raskin helt ok med sitt uppdrag.

Så vad handlar egentligen filmen om då? I korta drag handlar den om den tidigare slaven Django (Jamie Foxx) som har blivit fritagen av den tyske tandläkaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) och deras gemensamma jakt på Djangos fru Broomhilda (Kerry Washington). I deras jakt intresserar de sig snart för en bomullsplantageägare vid namn Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Är det också något som kännetecknar en Tarantino-film så är det dess skådespelare.

 

Jamie Foxx lyckas väl, främst genom sitt kroppsspråk, att förmedla de innersta känslorna av sin karaktär och Christoph Waltz är återigen charmerande och tar sig med lätthet igenom Tarantinos dialog. Leonardo DiCaprio är charmerande och oberäknelig och spelar sin "pretty boy"-persona väl till sin fördel. Kul att se honom i en mörk skurkroll. Även Samuel L. Jackson gör bra ifrån sig i sitt mer nedtonade porträtt (jämfört med hans tidigare roller i alla fall) som betjänt för Candie.

Även om Django Unchained inte riktigt når upp i samma nivå som Inglourious Basterds ur hans mest senaste repertoar, är filmen genuint underhållande rakt igenom. De nästan tre timmarna som filmen bestod av gick snabbt över och nu är det väl bara att börja se fram emot vad Tarantino kommer till att göra härnäst. För någonting måste man ju som filmintresserad se fram emot i filmväg.

Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanfattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2012. Se till och njuta av de - förhoppningsvis - bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har kvar att se fram emot. God fortsättning på det nya året!

 

 

 

Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010, 2011), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:
Snabba Cash II
I ett tyvärr åter svagt svenskt filmår blev det Babak Najafis uppföljare till publiksuccén Snabba Cash som drog det längsta strået för mig. Känns som om det verkligen är på tiden för svensk film att släppa sargen, frångå de klassiska deckarna eller buskisfilmerna och våga lite mer. Tyvärr är väl faktumet att den svenska marknaden för film är för liten för att det ska vara möjligt, men jag tycker att både danskarna, norrmännen och finnarna lyckas med det här.

Årets sommarfilm:
The Dark Knight Rises
Christopher Nolan bevisade ännu en gång att man med sommarfilm inte samtidigt behöver lämna hjärnan hemma för att få sig en stunds underhållning. En trevlig avslutning på triologin, som trots sina brister, gör sitt jobb och skapade en mäktig bioupplevelse i salongen.

Årets good guy:
Forrest Bondurant, Lawless
Kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men får någon för sig att hota hans närmaste är han den första som är framme till att försvara dem.

Årets bad guy:
Bane, The Dark Knight Rises

Årets roligaste film:
The Dictator
Ännu ett mellanår för renodlade komedier blev det Sacha Baron Cohens första spelfilm, med sina karaktärer, på länge som får min röst. Som helhet fungerar filmen knappt, men med några riktigt roliga inslag emellanåt fylldes skrattkvoten gott och väl till en godkänd nivå.

Årets läskigaste film:
Lawless
Ännu en film som inte är läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Genom sparsmakad dialog och lugnt tempo byggs en falsk trygghet upp, för att i nästa sekund blixtsnabbt ändras till ett våldsamt tonläge. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare: Förväntningar
Ingen film i sig, men under ett högst mediokert filmår som 2012 får "förväntingar" bli årets tårdrypare på negativa grunder. De högt ställda förväntningarna på årets filmer visade sig att en efter en pysa ut som fluffigt luftslott utan innehåll. Tyvärr får man väl inse att ju djupare och djupare man själv kommer in i sitt filmintresse, och desto mer man vet på förhand om varje film, desto svårare blir det att hitta de riktigt höga topparna. Lyckligtivs om man ändå verkligen hittar rätt, då blir det en filmupplevelse utöver det vanliga.

Årets adrenalinkick:
Life of Pi
När året så sakteliga började närma sig sitt slut och besvikelsen låg tät över filmåret, slog den här filmen till dunder och brak och visade att än viss det magi i filmskapandet (även år 2012). En magisk och stämningsfull berättelse med mycket hjärta och en teknisk fulländighet var filmen som jag främst bär med mig från 2012.

Årets familjefest:
Madagascar 3
En film som kom lite snett bakifrån sidan och överraskade mig verkligen positivt. Hade egentligen tappat hoppet om Madagascar-serien redan efter första delen, men i och med den tredje delen återfanns en barnslig charm i filmen som lyckades glädja barnet inom mig på oanade sätt.

Årets snyggaste film:
Life of Pi
Genom sin smärtfria blandning av analoga och digitala effekter, djur som man glömmer bort hur de egentligen har gjorts (vilket är det bästa betyget för filmeffekter) och en väl avvägd användning av 3D-effekter är Ang Lees sagoberättelse utan tvekan årets snyggaste film.

Årets soundtrack:
Mychael Danna, Life of Pi
I ett annat sparsmakat år sett ur filmmusikens perspektiv räddades åter igen mitt hopp om bättring i årets slutskede av Life of Pi. Men en utsökt blandning av klassisk musik och indiska inslag har herr Danna skapat ett roingivande och stämmningsfull soundtrack. Framförallt Pi's Lullaby under filmens titelsekvens är den musikaliska höjdpunkten.

Årets par:
Pi och Richard Parker, Life of Pi
En indisk pojke och en bengalisk tiger på en livbåt. Ja, varför inte? Det omaka paret kämpar med och mot varandra och utan att egentligen yttra ett enda ord mellan varandra får man ändå en känsla av vad de tycker om den andra (gäller då främst Richard Parkers åsikter om Pi). Skickligt gjort av både skådespelaren i rollen som Pi och effektskaparna och djurskötarna bakom den bengaliska tigern. (Ett smakprov kring effekterna).

Årets regissör:
Ben Affleck, Argo
Ben Affleck visar med sin tredje långfilm att kunskapen om att kunna regissera en långfilm inte var något temporärt, utan något som han har inom sig. Lyckas han bara med att skapa en mer visuell personlig stil på sina filmer, så kan vi nog framöver se fram emot en lyckad karriär med herr Affleck som regissör.

Årets manliga prestation:
Tom Hardy, Forrest Bondurant i Lawless och Bane i The Dark Knight Rises
Kommer inte som en chock med tanke på mina tidigare val i den här listan. Genom sitt kroppspråk och sin röst (eller snarare brist av den) förmedlar Hardy både ett lugn och en isande känsla av att någonting inte riktigt står rätt till och att han snart kommer till att slå till när man minst anar det.

Årets kvinnliga prestation:
Anne Hathaway, The Dark Knight Rises
Inslaget i Nolans avslutande Batman-film som jag först var mest osäker på, men som jag i efterhand blev mest positivt överraskad av. Hathaway lyckades väl förmedla både det sköra och tuffa i hennes porträtt av Selina Kyle och hon kunde hålla jämna steg med Bruce Wayne/Batman filmen igenom.

Årets genombrott:
Suraj Sharma, Life of Pi
Skickligt att hålla nästan en hel film på sina axlar och utan konstigheter agera mot en tiger, som både fanns och inte fanns i verkligheten, men som aldrig kunde svara honom. Det hela blir ännu skickligare gjort med tanke på att det var Sharmas första filmroll.

Årets bästa film:
Life of Pi
I en annars drös av besvikelser och för högt ställda förväntingar lyckades den här filmen något som de andra inte lyckades med, nämligen att överraska mig positivt. Film är en upplevelse för sinnena och Life of Pi lyckades använda det till fullo.

Årets sämsta film:
Mammas pojkar
Inte egentligen årets sämsta totalt sätt, men däremot inräknat med mina förväntingar på filmen på förhand. Det med tanke på att Smala Sussie är en av mina favorit komedier under senare år, att den här filmen vara gjord av ungefär samma människor och att premissen kring rockbröderna lät lockande. Tyvärr var filmen en uppvisning i att inte komma någon vart, vare sig med karaktärs- eller historieutvecklingen. Känslan av att manuset skrevs på en eftermiddag var påtaglig och ingenting i filmen hängde egentligen ihop med varandra för att resultera i en större helhet.

Årets "den-har-vi-hört-förut":
Bio ska vara prio ett vid lansering av en ny film
När tjänster som Netflix lanserades i Sverige är det med blandade känslor för oss filmintresserade. Visst är det bra med en fungerande och välkänd tjänst även i Sverige, men utbudet var inte det bästa. Då kommer argumentet från de som äger rättigheterna fram att filmer först ska släppas på bio, för att sedan leta sig utåt i stugorna via DVD/Bluray eller streaming. Ett ok upplägg tycker jag, men problemet är när den här kedjan bryts direkt. Filmer som inte visas på bio i Sverige, eller på någon av de mindre biograferna utanför storstäderna, måste ändå gå igenom den här tidskrävande processen och hamna via lagliga tjänster först lång tid efter att de först hade premiär i sitt eget land.

Lyckligtvis börjar Atflick dyka upp i Sverige som uttnyttjar detta tomrum på den svenska marknaden med osläppta biofilmer. Ett intressant alternativ för oss mer filmintresserade då vi ibland inte kanske delar uppfattning om vad en intressant film är med den "breda" massan (ifall jag kan får tillåtas vara lite snobbig för en stund).

Årets drag:
Valles (Jonas Karlsson) från Cockpit
Ett mediokert filmår får avslutas med en medioker film och män i kvinnokläder har alltid varit ett välanvänt knep för komisk leverans på film. Den här gången var det Jonas Karlssons tur och hans förvandling hör väl inte till de värsta i filmhistorien. Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta kring hans intervjuer, vid lanseringen av filmen, att klä sig i kvinnokläder skulle få honom att bättre förstå kvinnors utsatthet från mäns blickar i vårt samhälle.

 

Life of Pi

Man kan analysera en films enskilda delar (foto, manus, skådespelare, regi och så vidare) till tusen, men i slutändan är det helheten - filmupplevelsen - som räknas. Hur filmen fick dig att må i stunden och vilka känslor den lyckades förmedla. En filmupplevelse med fokus just på själva upplevelsen i sig visade sig Life of Pi.

Baserad på en bok som sades vara ofilmbar tog sig Ang Lee an projektet, dessutom med 3D-tekniken tydlig i åtanke när den filmades. Därför valde jag att se filmen i just tre dimensioner och med ett par plastglasögon på näsan. Något som inte visade sig göra mig besviken då jag inte har sett en spelfilm använda 3D-tekniken så väl sedan Avatar. Tekniken skapar både ett större djup i bilden och saker ploppar upp i lagom takt mot en för att stärka filmupplevelsen ytterligare. För det är i tekniken Life of Pis främsta styrka ligger.

 

Digitala och analoga effekter blandas smärtfritt att man knappt vet var det ena börjar och det andra slutar. Naturens element används till full effekt, framförallt vattnet i några extra utsökta sekvenser där filmen leker med 3D-effekterna och djupet i bilden det skapar. Extra noterbart är även hur väl utmejslade djuren i historien är att de både blir väl kännbara karaktärer på egen hand och att man snabbt glömmer bort hur de har framställts i effektväg.

Men utan att förringa de mänskliga inslagen i historien kretsar filmen kring titelkaraktären Pi, som i långa stunder av historien är berättelsens enda talande individ. Suraj Sharma gör ett utsökt jobb i titelrollen och inger ett välbehövligt hjärta och fullt känslospektra till historien. Starkt av Sharma för att vara sin första filmroll.

 

Musiken är också stämningsfullt komponerad av Mychael Danna, som snillrikt använder det genomgående indiska temat i filmen till full effekt. Alla starka delkomponenter i Life of Pi dirigeras starkt ihop till en fungerande och större helhet av regissören Ang Lee, som med precision lyckas föra historien framåt i ett vaksamt tempo, utan att det samtidigt bli segt.

Life of Pi är inte filmen som man går och grubblar på en längre stund efter att man har sett den, men under de strax över två timmar som filmen pågår är det en filmupplevelse extraordinär. En film man snarare känner än tänker och en filmupplevelse som än en gång bevisar att film är känslornas medium och att film ändå trots allt är bäst på bio.

Då var det åter dags att sammanfatta det gångna filmåret och åter är det användaren genrocks som kickar igång det hela. Även om mitt eget filmår slutar vid Oscarsgalan är det trevligt att få en snabb genomblick på årets filmer. De man har sett (gillat, ogillat) och de som man fortfarande har kvar att se fram emot.

Precis som förra året (och året därpå) är upplägget på det här inlägget detsamma. Traditionens kraft är stark med den här.

Min favorit från året hittils? The Dark Knight Rises

 

Snabba Cash II
När Snabba Cash kom ut 2010 var det en frisk fläkt i det svenska filmklimatet med fokus på att visa snarare än att berätta, en handlingskraft som jag tycker saknas i majoriteten av dagens svenska filmer. Tyvärr haltade personporträtten i den första filmen, men med en uppföljare gjord i bokform såg jag fram emot en (förhoppningsvis) naturlig sådan även i filmform.

Snabba Cash II utspelar sig cirka fyra år efter den första filmen där huvudpersonen JW (Joel Kinnaman) sitter av sina sista dagar i fängelset och sina mer eller mindre betrodda kumpaner sitter antingen också inne eller håller sig lågt under radarn. JW har en utstakad plan färdig kring hur han ska försöka ta sig tillbaka till samhället igen, men som på grund av oförutsägbara händelser snabbt ändras åter till en jakt på de snabba cashen.



Likt sin föregångare är Snabba Cash II återigen en visuellt högklassig film med en råhet och kraftfullhet ständigt närvarande i både fotot och miljöerna. Misären är påtaglig och skapar en effektfull kontrast så fort man får ta del av det "normala" livet och samhället i filmen. Känslan av desperation och ånger pyr och något som skapar oönskade effekter för alla inblandade.

Eftersom jag inte har läst någon av ursprungsböckerna vet jag inte hur väl filmerna följer dem, men ur ett filmmässigt perspektiv fungerar och upplevs Snabba Cash II som en naturlig uppföljare. Karaktärerna beter sig naturligt inom sina utsatta gränser och framförallt har de utvecklats i mellanrummet sedan den första filmen. För det som jag hade störst problem med i första filmen, personporträtten, har här förbättrats en aning. Med hjälp av tillbakablickar och interaktion karaktärer sinsemellan får jag i uppföljaren en djupare uppfattning om varje karaktärs mål och syfte med sina handlingar. Tyvärr fungerar dock inte dessa interaktioner smärtfritt.



För när man har och berättar olika sidohistorier inom samma historia är det viktigt att de bygger vidare på varandra, på ett eller annat sätt, och att en känsla av samhörighet infinner sig. Här har Snabba Cash II problem. Filmen har tre huvudspår man får följa och framförallt under filmens inledning tar det lång tid att återupprätta hur de hänger ihop med varandra i en större berättelse.

Grovheten och kylan som fungerar till filmens fördel i det visuella, blir den motsatta effekten när det kommer till klippningen. Känslan av att börja om på nytt i varje sidohistoria, vid varje hopp, är påtaglig och överföringen mellan historierna fungerar inte smärtfritt förrän mot slutet då grundhistorien dras till sin spets (och blir mer fokuserad). Dessutom vid vissa av dessa historiehopp börjar jag ifrågasätta den inbyggda tidsuppfattningen i filmen, vilket motarbetar snarare än att drar mig in i filmens historia.

Snabba Cash II är trots sina brister en habil och väl genomförd uppföljare med en råhet och kraftfullhet i det visuella som jag uppskattar mycket. Likt sin föregångare har den dock sina brister i det dramaturgiska upplägget, men det förringar inte att Snabba Cash II är en genuint sevärd film.