Avatar 3D
James Cameron har verkligen inte gjort det lätt för sig. Förväntningarna har varit skyhöga sedan hans första meddelande om Avatar och dessutom så tror han stenhårt på 3D-tekniken. En teknik som hittills - ärligt talat - mest har varit en gimmick för filmbolagen att försöka sälja fler biobiljetter med, än en extra dimension till filmen och dess historia. Men den här filmen är ytterligare ett bevis på att Cameron kan sina saker och han vet hur man underhåller en kräsen publik.

Förhandssnacket har främst handlat om den revolutionerande tekniken bakom som Cameron har jobbat fram under de senaste åren. Denna teknik som enligt förhandstipsen en gång för alla ska cementera 3D som en framtida teknik att ta på allvar och inte någon gimmick som snabbt glöms bort i filmperiferin.

Trots mina misstankar så får jag väl kapitulera för Cameron och hans vision för Avatar är ett starkt bevis på 3D-teknikens fördelar, bara man använder det på rätt sätt. I allt för många fall så används tekniken genom att föremål stup i kvarten ploppar ut ur duken som en väckarklocka och bevis till publiken att de verkligen kollar på en 3D-film. Här är snarare tekniken integrerad i filmen för att ge Camerons värld ett djup och liv som förhöjer den totala upplevelsen.



Men en film är ingenting utan en bra historia och här lyckas Cameron att förmedla en tillräckligt bra sådan för att väga upp hela tekniken bakom. Det är en kolonialhistoria ur den gamla skolan som man förmodligen kan känna igen från ett antal andra filmer. Tillsammans med en välfylld rollista med kompetenta skådespelare så finns här ändå ett känslomässigt djup, som annars lätt hade fått skryta på foten för en välkammad yta.

Till och med skådespelarna under den blåa datoranimerade ytan gör ett riktigt bra jobb och ger liv åt karaktärer som annars lätt hade känts både liv- och själslösa. Ännu ett exempel på när teknik och berättarglädje går hand i hand, något som Avatar är fullt av.



Trots allt det positiva så har solen sina brister och så även Avatar. Manuset bleknar tyvärr i jämförelse med den välpolerade ytan. Här finns tyvärr de obligatoriska oneliners som allt för ofta dyker upp i filmer av liknande slag, vilket är synd. Dessutom finns det inga direkta överraskningar i manuset. Har du sett trailern så kan du nog lista ut hur det hela kommer att te sig.

Jag skulle även vilja få lite mer bakgrundshistoria till de åtråvärda stenarna på Pandora som företaget desperat vill åt. Som det är just nu så skapas det ingen förståelse för företaget och det är nu stensäkert på vem man ska heja på. Visst är det ganska självklart egentligen vilka man ska tycka synd om från första början, men ge mig åtminstone en bra anledning för att jag ska försöka förstå orsaken till hela invasionen.

En annan brist i manuset visar sig vid Stephen Langs benhårda militärledare, som utan de något stolpiga replikerna hade kunnat bli en riktigt minnesvärd filmkaraktär. Lang gör ett riktigt bra jobb i rollen men eftersom han inte levererar något minnesvärt citat att lägga på minnet, så blir han mer som en filmmilitär i högen snarare än en säregen karaktär att minnas. Synd för här fanns det verkligen potential att hämta ur.



Även om den klassiska kolonialhistorien fungerar, så kunde den ha polerats ytterligare några vändor och givit mig några överraskningar under filmens gång. Om Cameron har jobbat så mycket med tekniken runt omkring och utvecklat den, så kunde han väl även ha arbetat på grundhistorien lite mer. Det fungerar som sagt, men det kunde ha blivit så mycket bättre.

Avatar är en bioupplevelse utöver det vanliga och ett måste på biografen, gärna i 3D. Om historien hade varit med utvecklad och innehållit fler överraskningsmoment så hade Avatar mer eller mindre varit ett mästerverk. Nu blev den snarare en makalös upplevelse och en kompetent film. James Cameron har i alla fall visat med besked att han är tillbaka i rampljuset för att stanna och det räcker gott och väl för mig.

Kortfilmer lever ett liv lite i skymundan av sin större broder, långfilmen. Detta är synd då det finns en mängd riktigt bra, intressanta och sevärda kortfilmer där ute, bara man tar sig i kragen och letar lite. Ett bra tips är att börja med IMDbs egna topp50 på genren för att få en bra grund att stå på. Glöm bara inte bort att sedan kryssa i vilken du har sett så du vet vilka du har sett och inte sett.

En riktigt bra kortfilm lyckas på cirka tio minuter berätta en intressant historia där du snabbt känner för de inblandade karaktärerna och blir engagerad i historien. Ett bra betyg för en film som ibland är kortare än en spelfilms inledningsscen.

 

Så utforska gärna kortfilmer lite närmare. Det förtjänar verkligen både genren och filmskaparna bakom.
En annan fördel också är att det oftast räcker med YouTube för att kolla på de flesta av filmerna. Nedan följer några tips på trevliga kortfilmer:

 

---

Your Friend the Rat

Pixar brukar alltid vara ett säkert kort i dessa sammanhang och de har sin speciella historia när det gäller just kortfilmer. Företaget är mer eller mindre grundat via dessa minifilmer som visade upp deras kunskap när det gällde att kombinera teknik och berättarglädje. Här berättar Remy och Emili, från filmen Ratatouille, om råttans historia och släktskap med oss människor.

 

 

(MuppetsStudio)

 

 

Här följer även min egen signatur på hur många filmer jag har sett och priser som jag har vunnit:

Signaturen finns även tillgänglig på min personliga sida:

 

(Riget)

 

Animationsstudion Pixar har blivit en stor maktfaktor i dagens filmlandskap och deras kommande alster bevakas flitigt. Det enda som säkert kan faststlås vid varje ny bevakning är att den eviga frågan kommer att ställas, den om hur den nya filmen kommer att vara i jämförelse med de tidigare.

Det som också är säkert vid en ny film är den hoppande lampan, som ingår i företagets logga och är i allmänhetens ögon kännetecknet för Pixar som filmstudio. Lampan har sin rötter från företagets första kortfilm, Luxo, Jr.

Det vi däremot inte får ta del av vid varje ny film är vad som händer sen och hur det går för den lilla lampan. Detta har varit okänd fram tills i år, då videomaterial har släppts som visar efterdyningarna vid den berörda händelsen.

Se och begrunda när den hemska sanningen bakom inledningen vecklas ut inför våra ögon.

 

(by Anders Bramsen)

 

Låt: Gorillaz - Fire Coming Out of the Monkey's Head (featuring Dennis Hopper)

Antichrist
Lars von Trier har tidigare varit ett oskrivet kort hos mig, så jag hade inga direkt förväntingar eller förhoppningar på Antichrist. Det enda jag visste på förhand var väl att dansken var med och startade filmrörelsen Dogma95, samt att just den här filmen skapade rabalder världen över för sina grafiska scener - vilka både hyllades och sågades.
I vilken riktning jag skulle gå och vad jag skulle tycka om filmen, hade jag ingen aning om.

Filmen handlar om ett sörjande par, spelat av Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg, som i sin sorg efter att ha förlorat sin son, beger sig ut i skogen för att försöka reparera sina brustna hjärtan och sitt äktenskap. Ungefär här tar beskrivningen av filmens handling slut och resten av Antichrist blir en lång kedja av händelser som direkt påverkar huvudkaraktärerna och deras relation tillsammans.



Bristen på handling i filmen hade fungerat utmärkt om intresset kring de två huvudkaraktärerna hade bibehålls genom hela filmen. Jag tycker att von Trier alldeles för snabbt gör klart för mig om vem av de två huvudkaraktärena jag ska heja på under filmens gång och således förstörs också dynamiken mellan de två. Hade filmen bibehållits ett relativt neutralt läge och istället låtit mig själv ta ställning till vem jag ska heja på, då hade också min upplevelse av filmen stärkts avsevärt.
Nu tröttnade jag istället ganska snabbt på Antichrist och ville mest få den att ta slut.

Jag sugs heller inte in i filmens atmosfär, som jag på vissa ställen kan jämföra med storheter som The Shining och Twin Peaks - utan att jag för den skull själv kan uppleva atmosfären. Det hela blir som ett skal som jag observerar utifrån, istället för att själv känna mig som mitt i händelsernas centrum.



Antichrist har givetvis sina starka sidor och det första jag slås av är det makalöst snygga fotot, som framförallt i sin svartvita prolog - tillsammmans med musik och slow-motion - skapar nästan en poetisk upplevelse. Upplevelser likt inledningen uppenbarar sig alldeles för få gånger i filmen och jag blir nästan irriterad över vilken potential filmen har, men som den kastar bort genom att försöka provocera istället.

För just provoceringen och att visa den nakna sanningen, gör ironiskt nog att jag tröttnar på karaktärerna istället för att beröras. En bra grundregel för mig när jag tittar på film är att inte visa för mycket, men detta verkar von Trier strunta i fullständigt. Det blir som sagt tröttsamt i längden och till slut brydde jag mig knappt om karaktärerna längre och deras handlingar. För en karaktärsdriven film får väl detta anses som ett ganska dåligt betyg.



Men filmens vackra foto, sin perfekta användning av slow-motion samt två toppenprestationer från Dafoe och Gainsbourg gör att jag ändå finner en viss kvalitet här.
Fast på det hela taget så är Antichrist en film jag inte kan se storheten i och som jag förmodligen inte vill se om igen. Men jag har absolut inte gett upp hoppet om Lars von Trier än.

Det lackar mot jul och decemberkylan har visats sig från sin bästa sida. Så varför inte underlätta mitt i all julförberedelse - och stressen det medför, med ett gott skratt?

Ricky Gervais är en underhållare och komiker utav rang, som med sina repertoarer kan hålla mig sysselsatt under många rofyllda timmar.
Gervais och radarkollegan Stephen Merchant har tillsammans skapat två av i mitt tycke 00-talets främsta TV-serier, The Office och Extras.

 

 

Så om ni saknar inspiration till julklappar är de två boxarna väl värda att spana in lite extra.

• Extras

• The Office
  

Nedan följer ett par klipp som ni förhoppningsvis kan uppskatta och lugna ner er i allt stress och kyla.

För om man hör surret nere på stan så ska det tydligen vara jul igen! Så varför inte ha roligt på vägen?

 

---

 

Creationism with Ricky Gervais:

Ricky Gervais on Fat People:

Ricky Gervais - Politics (Hitler interprets Nietzsche):

Ricky Gervais - Gay Animals (Animals):

Mer från Ricky Gervais:

Gervais + Elmo = Hilarity on 'Sesame Street'

BBC One - Comic Relief - Ricky Gervais

Ricky and Steve - Comic Relief 2009