(Robert De Niro)

 

Musik och film är en kombination som oftast går väldigt bra ihop. Fina bilder komponerade av ett trevligt ljudspår gör att flera sinnen jobbar samtidigt hos publiken och man får oftast lättare att associera kring en film med ett riktigt bra soundtrack.

Så därför tänkte jag försöka muntra upp er lite i vintermörkret med lite trevlig musik. Den här gången blir det en spellista inspirerad av David Lynch - en ny favorit hos mig.
En trevlig detalj med herr Lynch är att han själv har komponerat lite musik och även skrivit texter till andras musikstycken. Ett fint exempel på det är huvudspåret till TV-serien Twin Peaks.

Så luta er tillbaka och njut av lite - förhoppningsvis - bra musik.

---

Roy Orbinson - In Dreams
Film: Blue Velvet

 

---

 

---

 

---

 

---

Filmmusik (Spotify)

 

 

Blue Velvet

David Lynch är regissören som på kort tid har blivit lite av en personlig favorit hos mig. Detta främst genom hans makalösa förmåga att skapa en drömlik atmosfär, som oftast med drömmars ologiska tankesätt knyter ihop en berättelse till en väl fungerande enhet.
Med detta i åtanke så var det med spänning som jag tog mig an Blue Velvet, filmen som gjorde David Lynch känd hos den breda massan som "han som gör de där konstiga filmerna".



Blue Velvet utspelar sig i en till synes lugn och fridfull förort, en idyll som visar sig ha fler lager än så. Regissören och manusförfattaren Lynch förlöjligar här den amerikanska drömmen - och idealet - till en sådan grad att filmen blir en dräpande satir som utspelar sig i inuti en riktigt bra thriller. Ytan och innehållet synkar inte med varandra och förorten i filmen symboliserar Lynch syn på USA i sin helhet.

Kyle MacLachlan och Laura Dern bidrar till den idylliska stämningen och är perfekta i rollerna som de oskyldiga ungdomarna som inte vet bättre. De hamnar genom ett oförutsägbart händelseförlopp - och ren nyfikenhet - i en kaotiskt situation utan någon till synes säker utväg. Det som till en början var lite av ett spännande detektivjobb från främst MacLachlans karaktärs sida, utvecklar sig sedan till att han blir åskådare till både ett sjukt och perverst sexuellt spel.



Detta spel väcker både avsky och skam hos mig, men jag kan - precis som Kyle MacLachlans karaktär - inte sluta titta och till slut så är jag oundvikligen mitt i smeten. Detta är skickligt gjort av Lynch och ett bevis på hans storhet som filmskapare. Det vill säga att han kan styra in mig in i ett viss känsloläge och därifrån släppa taget om mig och låta mig själv hitta ut. Det tär på mitt psyke, men det gör att filmupplevelsen höjs avsevärt och att filmen verkligen etsar sig fast i mitt medvetande under en lång tid efteråt.

Jag känner att jag inte kan nämna den sjuka biten, utan att ta med Dennis Hopper i beräkningen. Han har blivit lite av en expert på att spela galna karaktärer, men i Blue Velvet så är han inte bara galen utan han är som flera personer i ett enda skal. Han är det trilskande barnet som vill få precis allt som han ber om, annars blir han både tvär och ilsken. Dessutom är han den rebelliska tonåringen, som med sina humörsvängningar och tuffa attityd försöker att visa sig överlägsen genom att helt enkelt trycka ner andra i sin närhet. Som om inte detta var nog så är han även den fullvuxna, psykopaten som saknar empati till sina medmänniskor och som man aldrig vet var man har.



Dennis Hopper är en av filmens höjdpunkter och han är en perfekt kontrast till de oskyldiga ungdomarna. Ytterligare en jämförelse som bekräftar Lynchs bild om USA.
På tal om skådespelare så måste jag även nämna Isabella Rossellini, som här minst sagt gör en utlämnade och gripande rolltolkning av en sargad individ. En stark prestation som gör att jag har fått upp ögonen för Ingrid Bergmans dotter.

Blue Velvet är på alla sätt och vis en konstig, sjuk och pervers film som verkligen inte är för alla. Det är en film som jag "egentligen" inte borde tycka om, men här finns samtidigt så mycket som jag inte kan sluta fascineras över. Filmen säger tyvärr en hel del om oss människor, så jag kan inget annat göra än att tycka om filmen.



Tyvärr så är Blue Velvet inte lika känslomässigt gripande som Elefantmannen eller har en lika tät atmosfär som i exempelvis Twin Peaks eller Mulholland Dr., vilket gör att jag inte rankar den här bland Lynch främsta verk. Men det är ändå en sjuhelsikes bra film och en som förmodligen kommer att växa ju fler gånger jag ser den. En film väl värd att spana in helt enkelt.

Regissören Orson Welles lär inte behöva någon större presentation för någon som kan sin filmhistoria. Hans debutfilm på den vita duken, Citizen Kane, anses av många cineaster vara en av de - om inte den - bästa filmen genom tiderna.
Welles var även en skådespelare av klass, vilket bland annat syns i filmen The Third Man.

På tal om just den filmen så innehåller den ett känt tal om gökur, som levereas av Welles karaktär Harry Lime.
Denna passage fanns inte med i det ursprungliga manuset, utan Orson Welles jobbade själv fram talet under inspelningen. Ett bevis på hög filmkonst, trots att det senare visade sig att talet hade vissa historiska felaktigheter.

Utifrån detta tal så skapade skådespelaren Vincent D'Onofrio en kortfilm, vid namn Five Minutes Mr. Welles, som försöker berätta bakgrundshistorien till talet och hur det uppstod.
Om det är "based on a true story" eller "inspired by a fictional story", det får ni själva avgöra. Men visst är det trevligt att leka med tanken om att det verkligen var så här det gick till "back in the days".

Regissören, manusförfattaren och skådespelaren till klippet, Vincent D'Onofrio, har själv lagt ut kortfilmen på Youtube för allmän beskådan. Så varsågoda att uppleva kortfilmen för er själva.

 

 

---

 

Trots att Vincent D'Onofrio kanske inte är en välkänd skådespelare för den stora massan, så har han ändå gjort ett visst intryck i vår populärkultur.

Han spelade bland annat:


Orson Welles i Tim Burton's film Ed Wood.

Edgar "Give me sugar" the Bug i Men in Black

Private Pyle i Kubricks Full Metal Jacket

 

(by Ricardo Autobahn)

 

Hur gör man en dokumentär om en filmlegend, som dessutom inte själv kan vara med och berätta sin historia?

Jo, man kan göra som Jon Ronson - förövrigt aktuellt med filmatiseringen av sin bok The Men Who Stare at Goats - och utgå ifrån regissörens lådor, som fyllde Kubricks resident, för att skapa sig en bild av Stanley Kubrick.

Detta resulterade i ett intressant och personligt porträtt av en av filmhistoriens största. Dessutom så visar Stanley Kubrick's Boxes, som dokumentärern heter, vilken känsla Kubrick hade för detaljer och hur mycket arbete han la ner inför ett stundande projekt - allt skulle vara så nära perfektion som möjligt. Utöver detta så får vi en liten inblick i hur han jobbade under filminspelningen.

Så jag kan verkligen rekommenderar den här dokumentären för er som verkligen är intresserad av Stanley Kubrick - som person och regissör. Den enda nackdelen med Stanley Kubrick's Boxes är längden, som tyvärr är i det kortaste laget. Jag hade gärna sett en hel serie med enbart Kubricks lådor.

 

Nedan följer en kort reklamfilm för dokumentären.

 

 

(barringer82)

 

Brazil

Regissören Terry Gilliam är lite av ett oskrivet kort hos mig. Som ett stort Monty Python-fan så gillar jag det mesta som han har gjort i det humorgänget, men på egen hand så är jag lite mer tveksam.
De filmer som jag har sett av Gilliam är alla kompetent gjorda filmer, men det är inga mästerverk i mina ögon. Så därför var det lite extra intressant att se Brazil - som enligt många är Gilliams riktiga mästerverk - för att se vad han verkligen kan klara av.

Filmen utspelar sig i en futuristisk värld, till synes inspirerad av Metropolis, med höghus och en riktigt spektakulär scenografi. En av filmens styrkor ligger just här. Lite skämtsamt kan man påstå att det är som i många av Monty Python's filmer, fast den här gången är det "på riktigt". Det är makalöst snyggt på sina ställen och den mörka, dystra världen som byggs upp passar perfekt ihop med filmens tema.



Brazil tar upp ett antal olika teman - som hade gjort både George Orwell och Franz Kafka stolta - och kombinerar detta till en fin mix. Alla teman får sin del av kakan och allt kommer fram i slutändan - ett riktigt bra jobb från både regissörens och manusförfattarnas sida.
Filmens arbetstitel var faktiskt 1984½, vilket - för er som kan er litteraturhistoria - ger en bra inblick om vad det egentligen handlar om .

Men Terry Gilliam's bakgrund i det välkända brittiska humorgänget, gör sig tydlig även här. På sina ställen så blir det riktigt roligt och Brazil bevisar ännu en gång att byråkrati - in absurdum - är riktigt, riktigt roligt. Låt dig inte tro något annat.
Humorn lättar helt klart upp stämningen, utan att det blir tandlöst. Motivet bakom kommer lättare fram på det här sättet och den närmaste jämförelsen jag kommer på just nu är Kubrick's Dr. Strangelove.



De inblandade skådespelarna gör alla sitt jobb och bygger vidare på det övergripande temat. Jonathan Pryce passar perfekt in i huvudrollen som den lite gråa byråkraten och Robert De Niro gör ett hysteriskt roligt inhopp.

Brazil är på alla sätt och vis en riktigt kompetent film, men tyvärr så saknas det där lilla extra som kännetecknar ett filmiskt mästerverk.
Dessutom så känns den inbyggda kärlekshistorien lite väl påklistrad för min smak och filmen är på sina 142 minuter i det längsta laget.

Men det är till dagens datum - exkluderat Monty Python - Terry Gilliam's bästa film och helt klart en sevärd sådan.