I en tid av nyinspelningar, uppföljare och andra upprepningar av olika slag är det skönt och veta att det fortfarande finns folk därute som känner för att berätta sin egen historia på den vita duken. En historia som inte har berättas någon annanstans tidigare. Detta är därför som jag rangordnar "Bästa originalmanus" bland de viktigaste under galan och som jag själv tycker är en av de mest intressanta att få följa.

Precis som vid föregående manukategori gäller även här devisen "ett bra manus uppmuntrar till bra saker".

De nominerade är:

Min rangordning:
#5
Flight
Kommentar:
Ett kapabelt filmmanus som tar upp intressanta frågeställningar om missbruk och vilka förödande konsekvenser det kan få. Mycket av filmen hålls dock upp av Denzels prestation i huvudrollen och utan honom hade filmen sjunkit markant. Dessutom kommer en film om missbruk i Oscarssammanhang ofrånkomligt att jämföras med "den stora filmen" The Lost Weekend och där har Flight mycket att hämta ifrån.

#4
Amour
Kommentar: En vacker och poetisk film om att åldras som människa och med personen som man älskar. Filmen är minimalistiskt filmskapande när det fungerar och den behöver inte presentera mycket för att man ska kunna känna något för karaktärerna. Manuset har en känslomässig inre kärna som fungerar och som presenteras väl via sina skådespelare/regissör. Men utöver det är det inget annat som urskiljer Amour från den filmiska mittenfåran.

#3
Kommentar: En söt och charmig liten film av Wes Anderson som nästan gör parodi på sig själv (så mycket som en Anderson-film känns den). Fast som vanligt med filmer från regissören/manusförfattaren ligger mycket av tjusningen i det visuella och "det udda", inte i manuset självt. Man lär aldrig egentligen känna karaktärerna (utanför de två centrala) mer än som ensidiga seriefigurer.

#2
Kommentar: Till skillnad från deras tidigare samarbete The Hurt Locker tycker jag att manusförfattaren Mark Boal den här gången presenterar en stabil faktaspäckad grund för regissören Bigelow att framföra och lägga in kompentent gjorda actionsekvenser emellan. Manuset lyckas presentera en tydlighet genom hela tidsspannet som historien utspelar sig under, fokusera på de mest viktigaste ögonblicket lite mer och framförallt balansera det väl. De svåra frågorna ställdes, men de enkla svaren gavs ej.

#1
Django Unchained
Kommentar: Kanske ett något förutsägbart val från min sida, men jag har svårt att motstå Tarantinos förmåga att göra allt till synes intressant, vare sig det är om hur Ku Klux Klan tog fram sina igenkänningsbara huvor eller konsten i att fylla på öl rätt. Det främsta känntecknet här för Tarantinos höga kapacitet som manusförfattare är hur han lyckas blanda ett mörkt kapitel i den mänskliga historien med naiv underhållning som bara är till för att underhålla. Filmen lyckas vara mörk och rå när den behöver vara det, och rolig och underhållande när det vill vara det. Käre Quentin har lyckats igen.