Brüno

Efter den fantastiska filmen om Borat, från 2006, så gick jag in till den här filmen med höga förväntingar. Visst, den kunde ju inte bli lika roligt som nyss nämnda film, men något i närheten och var jag mer än nöjd. Tyvärr så blev jag inte det.

Brüno har ungefär samma uppbyggnad som Borat, men en excentrisk karaktär som åker till USA och försöker att förverkliga sin dröm.
Själv förpackningen känns än mindre som en sammansatt film än sin föregångare, utan nästan enbart som ihopklippta sketcher.



Filmen överlag är väldigt ojämn. När den når höjden, så är det högklassig underhållning, men tyvärr så når det även botten ibland, då det bara känns tramsigt och tråkigt.

Det är många scener i Brüno, där man förstår att tanken bakom är att överträffa Borat och provocera ännu mer. Tyvärr så lyckas man oftast inte med detta, utan det känns som om potentiella komiska verkan försvinner i och med detta.



Det fungera bättre när man skruvar ner det några steg och låter den obehagliga verkligheten talar för sig själv, på ett subtilare sätt.

När Brüno konfronterar kändislystna småbarnsföräldrar, skapar en fredslåt eller medlar fred i Mellanöstern, då når Sacha Baron Cohen den komiska himmelen. Tyvärr så händer det för få gånger i filmen, för att betyget ska blir högre.

Dessutom så känns det som om mycket av det roliga har fastnat på klippbordet.