Gå och se!

Filmen som tar upp andra världskriget, och dess fasa, har man sett många gånger förut. Men att det berättas ur ett ryskt perspektiv är däremot ovanligare, så det var med spänning som jag tog mig an Elem Klimov's krigsfilm, Gå och se!.

Filmen tar sin början när en liten pojke, får tag på ett vapen och ansluter sig till landets armé och dess kamp mot tyskarna.
Gå och se! har egentligen ingen handling, utan följer huvudkaraktärens kamp i den kaotiska tillvaron som följer i krigets väg.



Klimov lyckas direkt skapa en tät stämning, där man upplever pojkens svårigheter att klara sig i den utsatta miljön. Man får dyka in i huvudkaraktärens inre och på så sätt fördjupa sig i hans upplevelser. Bland annat så återspeglar sig hans öronskada, som han får vi en bombräd, ganska verklighetstrogen.

De nazistiska trupperna skildras som rena monster, utan någon moral eller etik. Denna aspekten har jag läst att vissa klagar på, men jag köper det rakt av.
Jag tolkar filmen som om den är berättad från pojkens upplevelser, och då ser jag inget anledning att han skulle skildra sina motståndare på ett nyanserat sätt.



Men i en scen i slutet, så vänder man på det hela, och visar på ett skrämmande tydligt sätt, att i krig så finns det inga vinnare, enbart förlorare. Här finns inga hjältemodiga insatser som återberättas i andra krigsfilmer, utan här är det bara kaos och elände.

På så sätt så är Gå och se!, den krigsfilmen som tar tydligast avstånd från krig, som jag har sett och har således en viktig plats i filmhistorien