Jaws: The Revenge
Efter den fantastiska ettan så har Jaws-serien drastiskt sjunkit i kvalité och fyran är det ultimata beviset på att allt tydligen går att sälja, bara man har rätt namn bakom.

Tvåan i serien var en upprepning av ettan - fast på en betydligt lägre nivå - och trean hade en intressant intrig, men genomfördes inte på ett tillfredsställande sätt. Fyran däremot var bara dum, idiotisk och det fanns ingen skaparglädje här överhuvudtaget.

Själva handlingen är så korkad att manusförfattarna verkligen testar sin publiks tålamod. Tidigare i serien så har hajen mördat utan hämningar och har varit en "mindless killing machine", men den här gången så är hajen ute efter en viss familj, en hämndaktion mot familjen Brody.

Filmen börjar med en dödlig attack och snabbt inser familjen hur det hela ligger till. Men för att då undvika hajen så reser de till Bahamas (grattis, där lär man ju slippa den).

Det är inte enbart historien som känns dum, utan även hur man porträtterar besten. Man begår här den största synden man kan göra i en Jaws-film och det är att visa för mycket av hajen. På så sätt så blir det hela komiskt istället för skräckinjagande, för ingen kan nog påstå att ett gummihaj är särskilt skrämmande egentligen. Steven Spielberg insåg detta redan 13 år tidigare och visade således så lite som möjligt, just för att spela på den mänskliga rädslan för det okända.
Jaws 4 är dessutom en av få filmer jag inte ens gillade när jag var liten, så den har inte ens några nostalgiska poäng att hämta hos mig.

Lite beröm ska filmbolaget dock ha och det är att man med Jaws 4 kom på en av filmhistoriens absolut coolaste taglines: This time... It's personal..,
men man kan inte bygga en hel film på en enda tagline och således ska den här filmen helst glömmas bort så fort som möjligt.

Trailern: