Magnolia

Likt en blomma med sina blad, hör vi alla människor på jorden ihop på något sätt. Detta är regissören, och manusförfattaren, Paul Thomas Anderson tanke i alla fall med den här filmen och vilken film det resulterade i.

Filmen tar början i en välgjord scen som behandlar begreppet slump, som sätter filmens ton direkt och sätter igång tankeverksamheten.
Man fångas direkt och filmen släpper inte taget om en, förrän filmens slut, dryga tre timmar senare.



Just längden på Magnolia känns perfekt avvägd. Alltför många tretimmarsfilmer, har förmågan att trötta ut sin publik i mitten av filmen, just för att man vill få med allt.
Men här drar filmen snarare en fördel av sin långa längd, då man verkligen får tid att stifta bekantskap med alla karaktärer och hur de sammanfogar med varandra.

För det är inte bara att karaktärerna är placerade vid samma händelser, som sammanlänkar dem, utan även deras handlande. Det är oerhört skickligt gjord av Anderson, hur han skriver ihop karaktärerna, utan att det känns forcerat.

Manuset är filmens största styrka. Ett manus som både är välskrivet, tankeväckande och på sin ställen till och med riktigt fyndigt.



De inblandade skådespelarna presterar på sin toppnivå, där det är främst Tom Cruise som överraskar mig positivt. Han har fått ta emot mycket skit genom åren, men faktum är att han är en riktigt bra skådespelare, med rätt hjälp det vill säga.

Magnolia var helt klart en stor positiv överraskning för mig, som är en hårsmån från att kamma hem högsta betyget.
Egentligen så saknas det ingenting i filmen, utan det krävs snarare en andra titt, för att kunna ta in allt från filmen.