Umberto D.

Regissören Vittorio De Sica, mest känd från Cykeltjuven, gjorde 1952 den här filmen och tillägnade den sin far.
Umberto D. har nästan enbart amatörskådespelare i rollistan och räknas, tillsammans med nyss nämnda film, in bland neorealismens främsta verk.

Filmen tar sin början i en strejk, där pensionärer demonstrerar för sin låga pension, ett ämne som alltid verkar vara aktuellt.
Utifrån demonstrationen så får man senare följa med den statligt anställde pensionären, Umberto Domenico Ferrari, och hans försök att leva ett anständigt liv. Hans enda vänner är sin trogna hund och sin hyresvärdinnas städerska.

Likt Cykeltjuven tar sig De Sica an den lilla människans eviga kämpande med att upprätthålla en dräglig vardag.
Umbertos relation med sin trogna hund, skildras på ett avskalat och ärligt sätt, vilket blir väldigt rörande och man känner för karaktärerna, utan att man bli tvingad till det.

De Sica har med den här, och Cykeltjuven, lyckats med konstycket att skildra två av filmhistoriens ärligaste och rörande relationer. Här mellan en pensionär och hans hund, den förra mellan en arbetare och hans son.

Det är detta som är filmens stora styrka och gör att den håller samma höga klass som sin mer kända "kollega". Båda två är ett måste och förtjänar sina platser i filmhistorien.