Eyes Wide Shut
Förväntningar är en intressant aspekt vid filmtittande som mer eller mindre kan bestämma hur du i slutändan tycker om en film. För höga förväntningar kan förstöra den bästa av filmer, om kraven inför den var alldeles för stora. På samma sätt kan det fungera åt andra hållet där höga förväntningar som infrias indikerar en riktigt bra film.

Detta faktum var högst aktuellt när jag såg Eyes Wide Shut för första gången. Det var min favoritregissör Stanley Kubricks sista film, något som oundvikligen skapade förväntningar. Att det dessutom skulle vara en av hans mest personliga filmer gjorde inte saken sämre. På förhand, med höga förväntningar, var det således inte mycket som talade för att jag verkligen skulle bli hänförd av filmen och känna den där speciella Kubrick-känslan. Lyckligtvis hade jag fel och detta kvarstår nu när jag har sett om filmen en andra gång.



Eyes Wide Shut kretsar kring ett medelålders par i centrala New York, spelad av Tom Cruise och Nicole Kidman. Det räcker som beskrivning av filmens handling för detta är ingen historiedriven, utan snarare en känslodriven film. Man får direkt och filmen igenom, ta del av huvudkaraktärernas innersta tankar och känslor. Detta främst genom Cruises karaktär och det är här i "känslostadiumet" som majoriteten av filmen utspelar sig i.

Filmen byggs upp under inledningen med ett antal välspelade och genomarbetade scener som hjälper till att skapa en förståelse för paret och deras handlingar. När huvudkaraktärerna väl fått känna på varandra och jag som åskådare har lärt känna dem så bär det av ordentligt. Avskjutningsraketen som drar igång filmen på allvar är en scen som inkluderar ett hus och är en av de mest täta och spännande scener jag någonsin har sett på film.



Många skräckfilmer försöker desperat uppnå denna känsla som "hus-scenen" framkallar, men alldeles för få lyckas. Härifrån och fram till slutet känner man sig högst delaktig i historien och spänningsfaktorn ligger hela tiden i ens medvetande och pockar på ens uppmärksamhet. Jag sitter på helspänn under filmens avslutande del och det bästa är att det inte krävs mycket för att jag ska kunna känna den där härliga känslan av mystik och spänning. Det räcker med en pianoslinga och två personer som tittar på varandra. Underbart, och ett starkt bevis på Kubricks styrka som filmskapare.

Kubricks styrka innefattar att man, förutom att man ser och hör vad som händer, även känner det via det visuella. Detta tack vare hans fantastiska känsla för bildkomposition och kamerarörelser. Kameran är sällan fast fokuserad utan flyter följsamt med händelsen på skärmen, utan att stjäla för mycket av fokus från karaktärerna. Långsamma zoomningar och långa kamerarörelser är små detaljer som höjer ett redan väl genomfört kameraarbete. Förutom rörelsen i bilden så är det slående hur fantastiskt vackert allt är. Kubricks förkärlek för naturligt ljus är på inget sätt en gimmick, utan en viktig del i hans kameraarbete. Bara faktumet att man ser varifrån ljuset kommer skapar ett djup i bilden, som tillsammans med de naturliga kamerarörelserna ger ett organiskt och naturligt uttryck.



Organiskt och naturligt är något som även är beskrivande för de inblandade skådespelarna, där Tom Cruise drar det stora lasset. Tom Cruise är en något ojämn skådespelare, men i rätt miljö kan han göra stordåd och så är fallet här. Han skiftar mellan att vilt gestikulera sina känslor, till att sitta helt still i ett hörn utan att man tappar fokus kring vad han känner inombords. Han backas skickligt upp av Nicole Kidman som gör ett hästjobb i kontrast till hennes utrymme i filmen och blir en värdig motpol mot Cruises karaktär och de har en perfekt kemi gemensamt. Även resten av filmens småroller fylls ut väl av mer eller mindre väntade skådespelare. Kubrick krävde mycket från sina skådespelare och lyckades även att utnyttja deras fulla potential, vilket resulterade i att även den minsta av roller i filmen blir minnesvärd.

Eyes Wide Shut är en sexuellt laddad film som verkligen går på djupet när det gäller mänskliga känslor och vår relation till våra mer syndiga sidor. Kubrick har blivit beskylld genom sin karriär att vara för kylig i sina filmer, men detta tycker jag snarare är till filmernas fördel. Genom att inte peka med hela handen vad man på förhand ska tycka så skapar man själv sin egen bild kring situationen och på så sätt skapas en starkare relation till filmerna. Tillvägagångssätt säger dessutom mer om oss människor och vår relation till varandra, vilket sammanfattas med klinisk precision i en av Eyes Wide Shuts scener innehållande en mänsklig ring.



Som sagt så kan höga förväntningar förstöra den bästa av filmer och vara både till dess fördel och nackdel. Höga förväntningar kan resultera i en tråkig och riktigt dötrist film. Eller som Eyes Wide Shut i en alldeles, alldeles underbar sådan.