Persona
Som filmintresserad med anknytning till Sverige så är Ingmar Bergman ett heligt kapitel. Du bör åtminstone ha sett ett antal filmer av honom för att kunna ta del av en stor portion av den svenska filmhistorien. Internationellt sätt så kännetecknas filmlandet Sverige främst genom herr Bergman och det är faktiskt svårt att riktigt föreställa sig hur stor han är filmkretsar är utomlands. Så vad händer om man inte gillar Bergmans filmer?

Är Bergman en filmskapare som främst hyllas utomlands i kritikersvängar eller någon som lilla jag också kan tänkas uppskatta? Mina tidigare erfarenheter, Det sjunde inseglet och Smultronstället, har lutat mot det senare alternativet så det var med spänning jag tog mig an Persona. Skulle det positiva upplevelsetåget fortsätta sin resa ut mot de vidsträckta slätterna eller skulle det ta slut vid nästa hållplats. Två filmer är en lite bräcklig grund att stå på för att utvärdera vad man tycker om en regissör, så jag visste inte riktigt än vad jag skulle kunna förvänta mig av en Bergman-film.



Persona berättar en historia kring en sjuksköterska som har fått i uppdrag att ta hand om en kvinnlig skådespelare, en skådespelare som till synes verkar ha förlorat sin förmåga att prata. De två kvinnorna beger sig ut till ett ödsligt ställe på landet för att samla krafter och nästan omgående börjar det psykologiska spelet sakta med säkert ta vid.

De två kvinnorna spelar ut varandra med en uppbyggnad likt ett klassiskt kammarspel. Bibi Andersson och Liv Ullmann ger två riktigt starka prestationer i filmens två huvudroller och framförallt hur de kontrasterar varandra är en fröjd att beskåda. Den ene, Liv Ullmann, som utan att använda sin röst säger mer med sitt ansikte än vad många skådespelare skulle kunna säga med sin röst. Den andre, Bibi Andersson, som trots att hennes karaktär nästan konstant pratar ändå lyckas förmedla en form av närhet och integritet som är få förunnat i en liknande situation.



Förutom de riktigt starka prestationerna från skådespelarna så är en av filmens stora styrkor dess foto. Sven Nykvists svartvita foto är något utöver det vanliga och ger filmen en särpräglad visuell stil. Kontrasten mellan det vita och det svarta är väldigt vackert att ta in och utgör dessutom en viktig del i historien. Foto och kontrast hjälper till att förstärka kontrasten mellan de två huvudkaraktärerna och fördjupar således det psykologiska spelet.

I slutändan måste också en tanke föras till manusförfattaren och regissören själv, Bergman. Hans surrealistiska manus och regiarbete har starkt medfört att Persona fortfarande känns aktuell, trots sina år på nacken. Just den surrealistiska biten känns som ett välkommet inslag, speciellt med tanke på att begreppet "övertydlighet" nästan har blivit synonymt med svensk film där varenda nyans i berättelsen ska berättas via dialog.



Persona är en omskakande, surrealistisk och minnesvärd film som har mer än väl förtjänat sin plats i filmhistorien. Filmen kantas av bra skådespelare, bra foto och ett intressant manus. Dessutom så bevisar Bergman ännu en gång för mig varför han räknas in bland de främsta filmregissörerna genom tiderna. Trots att jag inte riktigt fullt ut har förstått vad allt symboliserar och står för i filmen så vet jag åtminstone en sak säkert och det är att betyget med stor sannolikhet kommer att höjas vid en omtitt.