The King of Comedy
Det uppstår automatiskt ett nostalgiskt skimmer och förväntningarna höjs när man ska se en film regisserad av Martin Scorsese med Robert De Niro i huvudrollen. Trots att jag personligen föredrar variation när det kommer till vilka skådespelare regissörer ska jobba med, kan jag inte undgå konstaterandet att Scorsese/De Niro är på många sätt en oslagbar kombination. De har en förmåga att förbättra och sporra varandra och en av fördelarna med deras samarbete, trots att de har gjort så pass många filmer ihop, är att där finns en dos variation. Deras nästa film känns inte som en upprepning på den förra och det är förmodligen därför som jag kan uppskatta deras samarbete fullt ut.

The King of Comedy handlar om Rupert Pupkin (Robert De Niro) som drömmer om att bli programledare och underhållare. Han och sin kompis Masha (Sandra Bernhard) innehar en närmast sjuklig besatthet kring den populäraste programledaren för tillfället, Jerry Langford (Jerry Lewis). En besatthet som ska visa sig få oanade konsekvenser för alla inblandade.



Filmen är en härlig drift på vårt kändisfokuserade samhälle som känns än mer aktuell idag än när filmen först hade premiär. Det räcker med att se på den svenska Riksbankens nya sedlar för att förstå att detta inte är något som vi är beskonade från i Sverige. En kändisfokusering som ibland resulterar i drastiska händelser och där personen i sig blir viktigare än vad han/hon faktiskt har åstadkommit.

Det The King of Comedy gör så bra är att visa det absurda, sjukliga och ibland faktiskt farliga beteende i att bli för engagerad i en annan mer välkänd individ. Filmen lyckas ändå hålla en nyanserad ton, där det inte enbart fokuseras kring fanet i sig utan även på kändisens situation. Dels att en hälsning i sig kanske inte är någon stor grej, men om x antal personer till vill ha något liknande kan man förstå om man emellanåt vill bli lämnad ifred. Men även att de vi i dagligt tal kallar "kändisar" är beroende av sina fans för att behålla sin status. Ifall fansens engagemang försvinner krackelerar grunden och tanken lär snabbt dyka upp om att det var nog ganska skönt att bli störd ändå, i motsats till om ingen alls skulle bry sig om en.



Robert De Niro är fantastisk i huvudrollen och lyckas balansera väl mellan att vara en tragisk, komisk och obehaglig person. En person som man inte riktigt vet var man har, vad han är kapabel till att göra och någon som framförallt inte accepterar ett nej som ett svar (på ett negativt sätt). I rollen som den eftertraktade programledaren står den gamle komikerräven Jerry Lewis för en minst lika bra prestation och man kan förstå hans karaktärs bitterhet och ilska över hela situationen, trots dess klara fördelar. En intressant rolltolkning med tanke på Lewis tidigare mer clownaktiga karaktärer. Värt ett omnämnande är också Sandra Bernhard, i rollen som Masha, som stundom lyckas överglänsa De Niro i galenskap och absurdum.

The King of Comedy är till ytan sett lättsammare än duon Scorsese/De Niros tidigare och senare filmer, men det betyder inte att den saknar en seriös botten. Det som till en början mest verkar komiskt och bisarrt, får snabbt en beskare eftersmak när man i bakhuvudet tar fram historier kring liknande stalkers, ur verkligheten, där utgången har varit allt annat än trevlig. Det är dock intressant att försöka fundera kring dessa "kändisberoende" individer och vad det faktiskt är som driver dem att fortsätta. Man kan säkert göra någon psykologisk analys kring att de försöker projicera sina egna misslyckade drömmar mot en som faktiskt har lyckas och där framför The King of Comedy en rimlig, om än något överdriven, historia kring det hela. Komik med eftertanke när den är som allra bäst.