The Thick of It
2009 dök filmen In the Loop upp lite som en blixt från klar himmel och trollband mig totalt. Jag hade knappt hört talas om filmen på förhand, förutom några recensioner på internet, och jag var ytterst tveksam när jag såg den om man kunde göra en rolig och underhållande film om politik. Det kunde man tydligen. Filmen var rå, absurd och tog framförallt sin publik på allvar. Det var något som jag i alla fall inte hade sett tidigare och att filmen sedermera blev Oscarsnominerad för bästa manus förvånade mig inte (även om man aldrig vet säkert med oscarsjuryn). Jag blev dock förvånad när den visades sig vara med i kategorin "efter annan förlaga" istället för "originalmanus".

Det visade sig alltså att filmen var baserad på en tidigare förlaga, en TV-serie för att vara mer specifik. En TV-serie vid namn The Thick of It som har visats främst på BBC i olika omgångar sedan 2005. Till skillnad från filmen utspelar sig serien enbart på brittisk mark och här finns en drös nya ansikten som inte var med i filmen. Några skådespelare känner man dock igen i nya, men även gamla roller (däribland den oefterhärmlige Malcolm Tucker (Peter Capaldi)). Den råa tonen är också sig lik, så den som har sett filmen kommer snabbt in serien.



The Thick of It kretsar kring politiker och statsmän inom de brittiska maktkorridorerna och de olika mer eller mindre krångliga uppgifter de utsetts för dagligen. Politiken, likt humorns upplägg i serien, är inte sakfrågorna det viktigaste, utan hur de framförs. De flesta inblandade beter sig mer eller mindre som barnungar i en sandlåda och det viktigaste är att man själva ska se bra ut utåt sett mot sina väljare, än vad man faktiskt genomför för politik i praktiken. Makt för maktens skull.

Trots det absurda upplägget i serien och att allt är uppskruvat till max, säger min egen erfarenhet utav politik att serien inte är särskilt långt ifrån verkligheten ändå. Det är enligt min mening briljant satir som framförs, där satiren snarare blir som något tillgängligt i bakgrunden, bland all absurditet, än i den direkta förgrunden. På detta sätt blir satiren enligt min mening mer effektivare då man inte blir nedtvingad åsikter, från manusförfattarna och regissören, och likheten med satiriska mästerverk såsom Dr. Strangelove är slående.

På tal om absurditet märks det i serien tydligast via dess svordomar som här, likt filmen, upphöjs till konst. Att inkludera svordomar enbart för dess egensyfte blir som när en 10-åring går runt och säger fula ord "bara för att" och för att försöka tuffa till sig. När nyhetens behag har lagt sig ("så kan du inte gå runt och säga") blir det snabbt enformigt, trist och inte hållbart i längden. Om man däremot jobbar som i The Thick of It där man friskt blandar mellan fula och plumpa ord, kreativa upplägg och formuleringar och jobbar mycket med kontraster och popkulturella referenser blir det till en konst för sig. Ja, nästan som poesi för äldre och mer cyniska öron. Och vem har egentligen påstått att svordomar begränsar sitt språk?



Likt In the Loop har politik sällan varit roligare än i The Thick of It. De dräpande, syrliga och briljanta kommentarerna står som spön i backen och om man inte är tillräckligt uppmärksam riskerar man att mista mycket i förbifarten. Ibland levereras nämligen de bästa citaten (och de är många) i passagen utanför själva huvudberättelsen. Den enda egentliga nackdelen med serien är att det finns alldeles för få avsnitt. Säsong 1 och 2 består enbart utav sex avsnitt totalt (åtta avsnitt säsong 3). Men som tur är dyker det snart upp nya i form av en fjärde säsong. Så snart är det återigen dags att fylla öronen med underbart dräpande och kreativt skapade förolämpningar på det sättet som britterna gör så bra.

Rule Britannia!
Britannia rule the waves.