Play

De ofrivilliga kom in "lite snett från sidan" under 2008 och blev som en stor dos positiv injektion för mig när det gällde min egen syn på nutida svensk film. Helt plötsligt kunde svenska filmer berätta mer med sitt bildspråk än genom dialog och framförallt styltades inte dialogen fram (den som var kvar) likt alltför många svenska filmer. Genom regissören och manusförfattaren Ruben Östlunds korthuggna filmsekvenser (YouTube var främsta konkurrenten enligt Östlund själv) och användande av amatörskådespelare lyckades han snabbt sätta sin egen prägel på filmen. Så pass bra att jag rankar De ofrivilliga som en av de bästa svenska filmerna genom tiderna. Allt detta skapade viss förväntan på Ruben Östlunds nästa film, Play.

Play utspelar sig i Göteborg och handlar huvudsakligen om en händelse där ett kompisgäng lurar av utvalda personer på stan deras tillhörigheter, och det helt utan använda vare sig våld eller direkta hot. Istället påbörjas ett nervspel från kompisgängets sida som offren när som helst kan undvika och gå ifrån, men som de på något sätt inte gör. Frågor som bland annat ploppar upp under filmens gång (och som Östlund är högst medveten om) är ifall hudfärgen på förövaren/offret spelar någon roll i sammanhanget, vad orsakerna till filmens huvudbrott egentligen är och ifall det även spelar någon roll ifall filmens historia är inspirerad av verkliga händelser eller inte?

Man kan utifrån detta snabbt tänkas klaga på att filmen är allt för medvetet gjort för att frälsa de redan frälsta (de mer liberala inom samhället). Men jag uppskattar starkt regissörer som vågar ha en tydlig agenda med sina filmer och, frånsett några ställen i filmen, gör det på ett subtilt sätt. Historien berättas rakt upp och ner, utan krusiduller, och sedan får publiken själva fylla på historien med sina egna tolkningar och funderingar. Det kan möjligtivs tyckas som oinspirerat filmskapande att låta publiken göra halva jobbet, men på så sätt skapas en mer personlig relation och prägel på filmen. Dessutom krävs det stor kunskap från en filmskapares sida att våga släppa ifrån sig materialet till sin publiks olika tolkningsmöjligheter och ändå ha tillräckligt fokus för att bibehålla ett intresse filmen igenom.

För filmen både vågar och tar sig tid till att berätta (och bygga upp) sina historia och där finns alltid något intressant under berättelsens gång att få ta del av. Mycket av detta är dels tack vare den intressanta grundhistorien i sig, och de olika tolkningsmöjligheterna detta medför, men även genom de nedtonade skådespelarprestationerna och det vackra fotot. Ännu en gång lyckas Östlund hitta och jobba med skickliga amatörskådespelare som ger liv åt var och en av sina karaktärer.

Men fotot är ändå filmens stora stöttepelare efter grundhistorien. Genom sin kantighet och statiska prägel får det som utspelar sig i filmen anpassa sig efter kameran och inte tvärtom. Oftast sker det i kamerans fokus, men ibland sker det snarare utanför kamerans synvinkel och ibland ändras till och med kamerans synvinkel en aning för att skapa ett helt annat perspektiv på historien. Förutom att sätta sin egen personliga prägel på filmen, hjälper fotot även till att få mig som åskådare att verkligen fokusera och försöka ta in det som händer framför mig.

Play är långt ifrån en film för alla smaker, men en film som enligt mig sannerligen behövs i det svenska film- och samhällsklimatet. Filmen tar upp och ställer svåra samhällsfrågor, utan att trivialisera dem. Med ett aning mer fokuserat tillvägagångssätt än i De ofrivilliga, visar Ruben Östlund här att han kan och vågar utveckla sin personliga stil. När jag försöker tänka på någon liknande film som Play, svensk eller internationell, är det egentligen bara Justices musikvideo till låten Stress som dyker upp i mina tankar. En musikvideo som är väldigt olik Play i både genomförande och tillvägagångssätt, men som någonstans ändå tar upp en liknande problematik. En problematik som (beroende på vem man frågar) har olika anledningar, grundorsaker och lösningar. Och en film som lyckas skapa en sådan ovisshet och diversitet uppskattar jag starkt.