I Morgan Spurlocks, mest känd från Super Size Me, senaste dokumentär The Greatest Movie Ever Sold tar han sig an reklamen och produktplaceringens underbara värld. Som vanligt med Spurlocks filmer är underhållningsvärdet även här lika högt (om inte högre?) än kunskapsvärdet. Han lyckas presentera olika scenarier där reklam och produktplacering ändrar hur främst filmer kan se ut och hur den i slutändan påverkar oss i publiken.

Även om det hela är tänkvärt kan jag inte frångå känslan av att herr Spurlock slår upp lite väl många öppna dörrar här och missar att verkligen gå på djupet av problematiken kring reklam/produktplacering. Är det egentligen något större problem med det, skadar det trovärdigheten för filmen i fråga eller är det enbart något bra som möjliggör att filmens ens blev gjord? Oavsett det missade målet gillar jag Spurlocks grundprincip med filmen att den helt ska finansieras med hjälp av reklampengar.

 

Hela detta tema återaktualiserades lite hos mig när en person från en internetsida ville få tag på mig via kommentarsfältet. Det visade sig att personen i fråga kom från en casinorelaterad hemsida och att de ville sponsra ett inlägg hos mig där jag länkade någonstans i texten till deras sida. Genast började olika frågeställningar dyka upp i mitt huvud? Kan detta skada min trovärdighet och argument som filmintresserad? Ska jag börja blanda in pengar till ett av mina allra heligaste fritidsintresse, ett som jag enbart håller på med för skojs skull? Framförallt, har jag ens något förtroendekapital att riskera med att göra detta?

 

Mer som en utmaning än något annat tänkte jag försöka tackla detta och presentera något som jag kan stå bakom till hundra procent utan att skämmas. Det första jag kom fram till var att undersöka vad det var för sida som stod bakom denna förfråga. Jag som inte är någon spelare själv, i alla fall inte i den bemärkelsen som berör sidan i fråga, kanske inte ska uttala mig om dess kvalitéer. Men hade jag velat börja spela hade jag helt klart sett en stor nytta i sidan. En trovärdig och lättanvänd guide är A och O för att snabbt förstå hur spelet/spelen fungerar och där verkar företaget göra sitt jobb ytterst väl.

 

Eftersom jag då inte själv spelar något personligen borde mina intressen inte krocka med det berörda företaget och då borde väl reklamen vara ok? Eller? För en av de värsta synderna man enligt mig kan göra i reklamvärlden är när det alltför tydligt framgår att reklamen har påverkat den sponsrades åsikter. Så den första fallgropen verkade jag (kan jag hoppas i alla fall) ha undvikit.

 

Sedan har vi den andra dödssynden om att den som utsätts för reklam känner sig lurad och förd bakom ljuset. Fast i och med att jag öppet framför vad det hela handlar om borde detta också ha undvikits. Eller? Men kan man verkligen göra det så pass lätt för sig att bara för att man är transparent blir reklamen automatiskt ok för det?

 

 

Slutligen, och det som är lika viktigt som de övriga delarna, är att personerna bakom reklamen ska känna sig nöjd med att kunna få fram sitt företag och budskap. Frågan är vad "casinosidan" ska tycka om detta tillvägagångssätt? Ska man framföra att undersökningar har visat att all form av uppmärksamhet på sitt varumärke, god som dålig, i slutändan stärker detsamma. Innan oljeutsläppet i den Mexikanska golfen förra året förknippade jag till exempel BP enbart med gamla avdankade bensinstationer från 80-talet. Tack vare oljeutsläppet vet jag idag mer om företaget än så, vilket ironiskt nog på ett sätt har stärkt detsamma. Hoppas dock inte den berörda hemsidan tycker detta jag försöker framföra nu är ett dåligt sammanhang.

 

Ja, vad ska man säga om det här egentligen. En underhållande dokumentär och en liten förfrågan slutade i någon form av meta-diskussion à la Charlie Kaufman. Man ska väl ändå inte tro att man är något märkvärdigt själv och ta sig på allt för stort allvar? I alla fall hoppas jag att alla inblandade vet vad det hela handlar om och att alla på så sätt blev nöjda. Åh, just det. Jag höll ju nästan på att glömma en viktig sak och detalj i sammanhanget.

 

"This message has been brought to you by......[Företagsnamn]"

 

Notis: Företaget nappade inte på den transparenta reklamstilen som jag hade tänkt mig med detta inlägg, därav är de heller inte namngivna. Men det satte i alla fall igång tankeverksamheten lite extra hos mig och det kan vara värt alla reklampengar i världen.

 

Melancholia
Lars von Trier har en osannolik förmåga att lyckas med konststycket att röra upp känslor med sina filmer och åsikter. En av hans senaste "prestationer" på detta område var att uttala sig någon klumpigt kring Nazityskland under årets filmfestival i Cannes och samtidigt bli "persona non grata" på kuppen. Detta kan anses båda stjäla uppmärksamhet från filmen han faktiskt var där och tävlade med (Melancholia) eller vara en briljant PR-kupp för densamma. Fast med orden "all publicitet är bra publicitet" i åtanke är det väl dags ändå att släppa fokus kring allt runtomkring filmen och istället fokusera helhjärtat på huvudattraktionen (förhoppningsvis) själv.

Melancholia kretsar kring två systrar i en minst sagt dysfunktionell familj. Den första delen utav filmen fokuserar kring den yngre systerns bröllop (spelad av Kirsten Dunst) och den andra delen kring den äldres (spelad av Charlotte Gainsbourg) ständiga kamp för att kunna ha ett fungerande familjeliv.



För det första är bröllop är en väldigt tacksam skådeplats för dramatiska händelser, där den perfekta uppdiktade sinnebilden för ett bröllop alltför ofta kraschlandar emot verklighetens klippvägg. Kontrasten som finns i detta är väldigt intressant och detta är något som Lars von Trier utnyttjar väldigt väl här för att skapa en varierande dramaturgisk kurva kring en specifikt händelse (bröllopet), som annars riskerar att bli både statisk och full av upprepningar. Melancholia fick mig i stunder att tänka på guldkorn såsom filmen Festen, där de båda visar väl att man inte behöver gå längre än till sin egen familj för att skapa dramatik och spänning. En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att alla i publiken kan relatera till det, oavsett om de vill det eller inte.

Om första delen är filmens mest intensiva del när det kommer till dramatik och interaktion karaktärer emellan är tvåan dess något lugnare kusin från landet. Detta utan att det samtidigt riskerar till att bli både segt och trist. Filmen tar överlag god tid på sig att berätta sin historia, men på grund av yttre element som ständigt finns närvarande i historiens båda delar finns här hela tiden något som driver den framåt och gör historien/filmen intressant. Man bör dock vara medveten om att filmen kräver sitt rätta sinnelag hos sin publik för att kunna njutas av fullt ut.



På den mer tekniska sidan utav filmen är den mer eller mindre fulländad. Filmens foto är en av huvudorsakerna till filmens drömlika och successiva natur. Tillsammans med att "riktig" slow motion-teknik används emellanåt skapas det under filmens gång bokstavligt talat vackra, rörliga tavlor där det som publik bara är till att luta sig tillbaka och njuta i fulla drag. Och med tanke på filmens natur och vilken historia den vill berätta är det också en fröjd att få ta del av de mer jordnära specialeffekterna som filmen besitter. Med grundtanken att effekterna ska glänsa, men inte överglänsa själva filmen i stort, lyckas de väl med att hjälpa till att bygga upp historien och skapa en väl fungerande helhet. När filmer såsom Transformers och Avatar är populära idag när det kommer till specialeffekter är det intressant med Melancholia att se hur man också kan göra det.

Melancholia är på många sätt och på olika plan en väldigt vacker, harmonisk och nästan poetiskt berättad film som inte räds för att måla med den stora känslopenseln. Jag har på sistone själv varit inne i lite av en filmsvacka då jag har undrat vad det egentligen ger mig att se på och diskutera filmer över huvudtaget. Med Melancholia har jag till slut äntligen återfått gnistan och förståelsen igen varför jag en gång i tiden lärde mig att älska detta medium som vi kallar för film. I alla känsloyttringar som Melancholia framkallade och satte igång inom mig är det den återfunna "filmgnistan" nog det viktigaste som jag tar med mig från denna filmupplevelse (med betoning på just upplevelse). Tusen tack von Trier för detta uppvaknade.