Thank You for Smoking



En positiv överraskning. Detta är en störtskön satir med ett icke politiskt korrekt budskap, vilket det inte brukar vara i amerikanska filmer överlag. Aaron Eckhart är som klippt och skuren för rollen som lobbyisten Nick Naylor, vars retoriska förmåga och kunskapen att argumentera väl för sin sak, är filmens höjdpunkt.
Att satiren inte vill påverka oss, utan mer för att underhålla, gör att betygen inte blir det högsta. Men summa summarum så är det en riktigt underhållande film som är väl värd att se.
 

Léon



Filmen lyckas förutom en cool yta, skapa ett känslomässigt djup som gör att filmen lyckas fånga en.
Jean Reno är som klippt och skuren för rollen som den känslokalle och egoistiska yrkesmördaren, Léon. Natalie Portman briljerar som den 12-årige granntjejen Mathilda, vilket är en av hennes bästa filmroller under sin karriär. Även Gary Oldman visar upp sina talanger som den excentriske och smått galne Stansfield, som har en förkärlek till Beethoven.
Totalt sätt en cool film som ändå har ett känslomässigt djup som gör att den sticker ut ifrån mängden.
 

Natural Born Killers - Director's Cut



En dräpande satir om dagens media som frossar i våld.
Filmen är klippt som ett tv-program med snabba klipp, inslag av olika sorters genrer och zappande mellan olika kanaler. Ibland fungerar det och känns annorlunda och fräsch, men allt för ofta så känns det som att det finns där bara för att det ska se "coolt" ut. Dessutom blir det ibland alldeles för rörigt med denna stil.

Historien berättas ur ett intressant perspektiv där två massmördare blir kändisar och idoler. Trots detta så undrar man genom hela filmen hur det hade sett ut om Quentin Tarantino hade gjort filmen. Filmen bygger nämligen på idé av honom och vad jag har hört så var han inte riktigt nöjd med slutresultatet på den här filmen.
Jag skulle gärna vilja se en filmatisering utav honom på det är materialet för att se hur det verkligen "skulle" sett ut.
 

Requiem for a Dream



En omskakande upplevelse. Jag har nog aldrig mått så psykiskt dålig efter en film som den här. Filmen skildrar mänsklig dekadens, och beroende i dess olika former, på ett otroligt tragiskt och hemskt sätt.
Bildspråket känns originellt och de surrealistiska, och i viss mån expressionistiska, inslaget bygger upp handlingen och huvudkaraktärernas innersta känslor på ett trovärdigt sätt, som tillför filmens berättelse.

De inblandade skådespelarna presterar på sin högsta nivå, där framförallt Ellen Burstyn är fantastisk. Till och med Marlon Wayans, som jag förknippar med Scary Movie-filmerna, är bra.
Darren Aronofsky har med Requiem for a Dream skapat en intressant och nyskapande film och efter denna så blir jag sugen på att kolla igenom resten av hans verk.
 

Alien



En sci-fi klassiker som satte en ny standard i genren och som håller fortfarande. Idéen med att inte visa allt för mycket av monstret var ett genidrag som skapar en klaustrofobisk känsla som gör den än mer skrämmande.

Filmmonstret, skapad av H.R. Giger, är filmhistoriens mest klassiska. En annan sak som gör den skrämmande är hur Alien förökar sig. Detta tillvägagångssätt gör att man inte känner sig säker någonstans, inte ens i sin egen kropp.
Alien är en filmklassiker som verkligen förtjänar sin plats i filmhistorien.




Aliens



Då var det dags för uppföljaren och vilket sådan. En av filmhistoriens bästa uppföljare som bygger vidare på konceptet ifrån första filmen, fast med en helt annan struktur.
Där den första var med framkrypande skräck, så är detta pang på med mycket action. Trots detta så finns ändå dem spännande och krypande partierna kvar, vilket gör att denna inte fastnar i det vanliga actionträsket med snabba klipp utan någon vidare tanke. Filmen klarar att blanda både action och skräck till en lyckad mix.

Sigourney Weaver, i rollen som Ripley, växer sig en storlek större i den här filmen och lyckas att visa upp en bred repertoar av känslor. Oscarn borde ha varit hennes det året.
 

WALL·E



Pixars senaste alster om den förtjusande städroboten WALL·E och hans äventyr.
Gänget på Pixar brukar inte göra mig besviken och det här var inget undantag. För det första så är huvudkaraktären alldeles underbar och trots att han inte säger så mycket, så förstår man, genom olika rörelser och mimik, hur han känner sig. Den första halvtimmen visar detta på ett magiskt sätt och även hur bra det fungerar att föra filmen framåt med knapp någon dialog alls.

Animationerna är såklart världsledande och världen som spelas upp har aldrig varit, jämfört med andra datoranimerade filmer, så detaljrikt och levande.
Filmen framför förutom en intressant grundhistoria även samhällskritiska åsikter med satiriska undertoner. Det var en fröjd att få beskåda sådant i en familjefilm.
Pixar har helt enkelt gjort det igen.
 

The Incredible Hulk



En av årets många superhjälte-filmer som kom lite i skymundan av Iron Man och The Dark Knight.
Den här versionen skiljer sig markant från Ang Lee's, då den här är mer en renodlad actionfilm och Hulk var mer en filosofisk film.

Även om actionscenerna är välgjorda och underhållande, så blir det lite väl mycket av det goda, speciellt i slutet.
Alla inblandade skådespelare gör ett godkänt jobb och där finns det inget att klaga på.

Slutligen så är det här en actionladdad superhjälte-film som leverar det som den lovar, men på det hela så föredrar jag nog Ang Lee's version från 2003.
 

Get Smart



En klassik agent-parodi som är inspirerad av en klassisk TV-serie från 60-talet med samma namn.
Filmen är smårolig där det framförallt är Steve Carell i huvudrollen som stjäl de flesta skrattsalvorna, men överhuvudtaget så känns det som om man har sett allt redan.

Med filmer som Austin Powers och Johnny English, känns det precis som om allt man kan göra roligt med spionfilmer redan har gjorts. Detta är lite tråkigt eftersom filmen är baserad på en serie som tydligen var först med att parodisera spiongenren. Jag får väl helt enkelt kolla in den klassiska serien som är skapad av bland annat humorlegenden Mel Brooks.
 

Amores Perros



Alejandro González Iñárritu debutfilm från 2000, som var en av filmerna som gjorde att omvärlden fick upp ögonen för den lilla, men ack så kompetenta mexikanska filmindustrin.

Iñárritu blandar snabba klipp, ett icke linjär berättarstil och många intressanta karaktärer som vävs in i varandra för att, likt Tarantino, skapa en intressant film som fångar ens intresse direkt. Skillnaden är att där Tarantino jobbar mer med filmreferenser och ett snyggt och coolt omslag, jobbar Iñárritu mer med olika samhällsklasser och svårigheten vi människor har i våra liv oavsett hur gott ställt vi har det materiellt.

Den enda gemensamma aspekten mellan de inblandade karaktärerna är att hundar spelar en stor av deras liv och det är just hundarna som är filmens viktigaste element.
Regissören lyckas med hjälp av hundarna berätta en djupsinnig historia om hur vi människor behandlar våra medmänniskor och hur missförstånd ibland förstår så onödigt mycket.

Jag har gillat mexikansk film sedan jag först såg Babel och det här är inget undantag. Betyget blir inte fullpott, men det ligger och nafsar på toppbetyget och efter en andra titt så höjs det nog.
 

Step Brothers



En galen komedi i samma stil som Ferells tidigare verk, fast här dras det upp ett snäpp till en sanslöst galen nivå.
Skämten blir lite grövre, lite mer barnförbjudet och makalöst roligt.

Will Ferrell och John C. Reilly kompletterar varandra perfekt i huvudrollerna och det märks att dem verkligen var sugna på att göra den här filmen.
De levererar roliga citat på löpande band och deras ansiktsuttryck och sätt att levera sina repliker är ovärderliga.

Det här är verkligen ingen film man ska överanalysera, så lämna den tänkande biten hemma inför den här filmen och bara låt skrattmusklerna få jobba istället. Step Brothers är, enligt mig, helt klart den roligaste filmen så här långt under 2008.
 

Maria Larssons eviga ögonblick



2009 års svenska Oscarsbidrag där regissören Jan Troell berättar en historia som är baserad på en bok som är skriven av hans fru, Agneta Ulfsäter-Troell.
Filmen är ett genuint hantverk där ingenting har lämnats åt slumpen. Allt från ljussättningen och bildkompositionen är ett fröjd att få beskåda.

Maria Larssons eviga ögonblick handlar främst om Mari, en ung arbetarkvinna som mitt i allt slit får upp intresset för fotografering och dess häpnadsväckande värld under tidigt 1900-tal.
Men filmen är så mycket mer än en saga om Mara Larsson. Det är ett tidsdokument om en intressant period i svenska historia.
Allt från Malmös gator till alla händelser känns trovärdiga och Maria Larssons eviga ögonblick känns som ett starkt bidrag till att försvara våra färger vid nästa års Oscarsgala.
 

Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse



"Making of"-filmer eller dokumentärer i allmänhet om filmer har aldrig varit en favorit hos mig. Alla utgår från samma mönster och berättar om en filminspelning som inte brukar vara lika intressant som filmen i sig själv.
Dessutom brukar de inte vara särskilt personliga, utan det man får reda på i dokumentären kan man enkelt kolla upp själv på filmens hemsida eller liknande.
Men min syn på dessa dokumentärer har börjat så sakta att ändra sig och det är tack vare Vivian Kubrick's dokumentär om The Shining och så den här.

Hearts of Darkness handlar om inspelningen till filmklassikern Apocalypse Now. En inspelning där allt som tänkas kan gå fel, faktiskt gjorde det.
En regissör som har tagit vatten över huvudet och inte insett hur stort projekt det faktiskt blev av hans lilla filmidé. Dessutom så visste han inte exakt under inspelningen hur filmen skulle ta form och framförallt så visste han inte hur den skulle sluta.

Om inte detta vore nog så fick han kämpa med skådespelare som antingen var nära på att dö, inte kunde sina repliker eller som han kände sig vara tvungen att sparka för att han inte kände sig nöjd med valet.
Dessutom så drabbades filminspelningen av en kraftig tyfon som förstörde inspelningsplatser. Ja, listan på problem kunde göras hur lång som helst.

När man ser den här dokumentärern så undrar man hur filmen faktiskt kunde slutföras överhuvudtaget och att den dessutom idag kan räknas som en av största krigsfilmen genom tiderna.
Dokumentären blir riktigt bra tack vare att den har en personlig touch som man får tacka regissören Coppola's fru för. Hon var "på plats" och filmade och dessutom så spelade hon in privata samtal med sin man.

Detta är helt enkelt en dokumentärfilm som lyckas med konstycket att göra en riktigt bra film ännu bättre.
 

The Shining



Min absolut favoritskräckfilm signerad geniet Stanley Kubrick.
Kubricks sinne för detaljer är en fröjd att beskåda, allt från den makalöst snygga helikopteråkningen under inledningen av filmen till en sådan relativt undanskymd detalj som hur man använder speglar för att beskriva karaktärernas mentala hälsa.

Jack Nicholson gör här en av sina bästa prestationer under sin karriär och han går verkligen in för rollen och hans agerande ändras suggestivt ju mer hans karaktärs mentala tillstånd ändras.
En av filmens absolut största styrkor är just hur hela historia stegvis byggs upp och blir mer och mer spännande.
Man sitter på helspänd under hela filmen och det finns inga störande element som förstör detta tillstånd, utan man sitter verkligen helspänd hela filmen igenom.

Detta är helt klart min favoritskräckis genom tiderna och Kubrick bevisar ännu en gång vilket fantastisk regissör han var och kommer alltid att vara.

Wake Up, Ron Burgundy: The Lost Movie



 Ännu en film om nyhetsankaret Ron Burgundy och hans eviga jakt på nyheter.
Den här filmen består utav mestadels bortklippta scener från filmen Anchorman: The Legend of Ron Burgundy och det fungerar faktiskt helt ok.
Visst är inte scenerna optimala alltid, men filmen lyckats faktiskt att förmedla en galen historia på ett sätt så att man hänger med.

Karaktärerna är lika galna som i "originalet" och här får dem ännu större utrymme, framförallt den hysteriskt roliga Brick (Steve Carell).
Så om man gillar Anchorman och den typen av humor, så är det här ett måste. Ni kommer inte att bli besvikna.
 

Heat



Giganterna Pacino och De Niro första film där de möt ansikte mot ansikte.
Båda har varit med i samma film tidigare (The Godfather: Part II), men då mötte de inte varandra fyra ögon emellan på den vita duken.

Michael Mann har på ett gedigen sätt lyckats i Heat att integrera de båda filmlegenderna utan att någon stjäl den andres show.
Man sympatiserar både med Pacinos och De Niros karaktär och det är skickligt gjort av regissören och manusförfattaren Mann.

Överlag så är det, trots sina nästan tre timmar, en spännande film rak igenom och spänningshöjarna i filmen får verkligen adrenalinet att pumpa.
Speciellt en viss bankscen är ett stycke filmkonst och den är en av de mest välregisserade scener jag har sett, inom samma område, på mycket länge.

Det är inte bara de två huvudkaraktärerna som är filmens styrka, utan hela casten är imponerande med namn som Val Kilmer, Jon Voight, William Fichtner och Natalie Portman.
Om du vill se en bra actionfilm så är Heat det rätta för dig.
 

Anchorman: The Legend of Ron Burgundy



En sanslöst rolig film med Will Ferrell i huvudrollen som den egocentriske och lite barnsliga nyhetsankaren, Ron Burgundy.
Will Ferrell är riktigt bra i huvudrollen där han levererar den ena roliga repliken efter den andra utan att röra en min.

Det är inte bara Ferrell som står för det roliga i filmen, utan hela gänget med skådespelare leverar, där framförallt Steve Carell märks och är hur rolig som helst.
Berättelsen är uppbygd precis som om det har hänt på riktigt och det gör det hela ännu roligare och det värsta är att man inte hade blivit förvånad om det hade varit såhär i TV-branschen på 70-talet som filmen utspelar sig under.
 

Vi vet alla att TV-reklam kan både vara irriterande och slöseri med tid. Man vill helst att pausen ska ta slut så att man kan fortsätta att se klart på sitt program eller börja på nästa.
Men ibland så finns det guldkorn även bland dessa störningsmoment och Nikes senaste satsning på amerikansk fotbolls är ett sådant.

Nike slog på stort till den här kampanjen och anlitade toppregissörer till jobbet att komponera ihop en trevlig snutt som, förhoppningsvis för företaget, kommer att dra in lite av det gröna.
___________________________________________________________________________

Du levande



Ja, vad ska man egentligen säga om den här filmen?
Filmen är både osammanhängade, intetsägande, men samtidigt så är den så välsammansatt och säger så mycket om livet i sig att man blir förvånad.
Filmen blandar dessutom allvarliga situationer med humor på ett bisarrt, men ändå tänktvärt sätt.

Det är också kul och se en nutida svensk filmregissör som har visioner, litar på dessa och vågar genomföra det fullt ut.
Roy Andersson har en visuell stil som är fulsnygg på ett finurligt sätt.

Jag är lite tveksam på betyget om jag ska höja det ett snäpp till, men jag får väl se "Sånger från andra våningen" först innan jag slutligen bestämmer mig.
Men totalt sätt så är detta en kul och bisarr filmupplevelse som du inte komma att glömma, på gott eller ont, i första taget.
 

Raging Bull



Scorseses klassiker från 1980 med Robert De Niro i huvudrollen.
Det märks att De Niro var den stora drivkraften till den här filmen. Han lever verkligen sig in i rollen som Jake La Motta och han gestaltar inte La Motta, han ÄR La Motta. De Niro klarar att skildra alla olika sidor av La Motta och alla olika tidsepoker i hans liv.

Det är inte bara De Niro som briljerar bland de inblandade skådespelarna, utan alla gör ett utmärkt jobb där framförallt Joe Pesci som Jakes bror sticker ut. Samspelet mellan De Niro och Pesci är en fröjd att få bevittna.

Förövrigt så är filmen väldigt snyggt regisserad och fotot håller en hög klass. Boxningscenerna och det faktum att hela filmen är svartvit höjer stämningen och gör att filmens betyg höjs en aning.
Det som gör att det inte blir ett toppbetyg är att filmen känns inte så originell förutom De Niros insats, det snygga fotot och att filmen är välregisserad.
 

The Bourne Identity

Filmen bygger upp en historia om en agent som lider av minnesförlust och som desperat försöker hitta sin riktiga identitet.
Det är riktigt spännande och man sitter helspänd i soffan för att inte missa en sekund av filmen bland alla actionscener.

En fördel med den här filmen är att den har rätt mix mellan en spännande ,och originell, historia och riktiga snyggt regisserade actionscener.
Matt Damon är klockren i rollen som Jason Bourne. Damons lite stela skådespel passar här som handen i handsken när han spelar den känslokalla agenten Bourne.

____________________________________________________________________________



The Bourne Supremacy


Den intensiva historien från ettan fortsätter och vi får här reda på mer information om Bournes historia och lite förklaringen till händelser som hände i Identity.

På det hela taget så är det en tät och spännande film med snygga actionscener, fast ibland så blir det lite väl mycket.
I slutet så känns det som att regissören har dragit på lite väl mycket och det blir rörigt att hänga med i svängarna vilket sänker betyget en aning.

____________________________________________________________________________



The Bourne Ultimatum


Den tredje och sista delen av trilogin och här har nivån på actionscenerna lagts på en ny nivå, utan att det blir rörigt som i tvåan.
Man får reda på ännu mer om Bournes identitet och hur han blev den agent han nu är.
Filmen binder också på ett snyggt sätt ihop hela trilogin.

____________________________________________________________________________


Några tankar om trilogin:
Det är en tät och spännande trilogi där varje film bidrar med att berätta en del om Bournes historia.
Jag gillar just att man inte får reda på för mycket i varje film utan det sprids ut på hela trilogin, vilket gör att man vill ta del av varje film just för att ta reda på bakgrundshistorien.

En annan snygg detalj är hur alla filmerna hänger ihop och hur man refererar till varandra. Det är både snygg gjort, men det gör det även lättare att hänga med i alla svängar.
Det är hur snyggt som helst hur början av Identity och slutet av Ultimatum hänger ihop och binder ihop hela trilogin på ett trevligt sätt.

Överlag så är detta den bästa actiontrilogin jag har skådat än så länge och det lär nog ta ett tag innan någon annan tar över den tronen.
 

Under dagen så har min blogg fått en rejäl uppfräschning och jag är riktigt nöjd med resultatet.
Jag skulle vilja tacka Medokin för hjälpen, både med designkoden och den nya loggan.
Tack så mycket för hjälpen, kompis.

Jag har även skaffat mig en ny betygskala som ska passa in bättre med den nya designen.
 

Här är ännu ett roligt avsnitt ur "Robot Chicken". Den här gången är det Mario och Luigi's tur. Dessa båda italienska Tv-spelskaraktärer åker till staden Vice City och efter det så är ingenting sig likt.
Man får bland annat veta hur Mario's konster fungerar i den "riktiga" världen och vad hans svampar egentligen innehåller.



Varning!
Barn, se till att hålla er borta ifrån dessa svampar.
 

Vi känner väl alla igen Disney Kalle Anka, framförallt genom våra svenska jultraditioner. Men det som många inte vet är att han har varit med i en anti-nazi propagandafilm. Avsnittet som heter "Der Fuehrer's Face" utspelar sig i en surrealistisk värld där Kalle bor i ett Nazi-styrt land.

Det är både oerhört faschinerande och samtidigt skrämmande att ett barnprogram tar upp dessa frågor och propagerar för sitt egna land. Kortfilmen vann till och med Oscar (!) 1943 och låten som spelas upp i avsnittet blev en hitlåt.
Disney drog in filmen efter andra världskriget på grund av dess känsliga innehåll, men släpptes officiellt på den amerikanska marknaden 2004.

"Robot Chicken" är den sanslöst roliga serien som tar sig an det mesta inom populärkulturen och skapar en egen historia med en liten tvist.
Varje avsnitt är cirka tio minuter långt och serien är skapad med hjälp av så kallad  "stop motion"-animation, som gör att dockorna får liv. Avsnitten är fullproppade med referenser till både filmer, TV-serier och kändisar i allmänt. Ingen går säker och serien drar sig inte för att skoja om allvarliga saker.

Serien är nu inne på sin tredje säsong och den har vunnit Emmy-priser både 2006 och 2007. En av männen som ligger bakom serien är Seth Green, känd från både "Family Guy", "The Italian Job" och "Rat Race".




Här är ett litet avsnitt från avsnittet "Junk in the Trunk" där Optimus Prime står i centrum. Avsnittet har både svart humor och ett trevlig budskap:P


 

Ett av de mest intressanta filmprojekten som är på gång måste anses vara "The Curious Case of Benjamin Button", regisserad av David Fincher och med Brad Pitt i titelrollen.
Filmens handlar om Benjamin Button som på något konstigt sätt åldras baklänges. Bara detta gör att man har stora möjligheter att få beskåda ett magiskt och fantasifullt äventyr utan dess like.

Filmen har premiär i januari nästa år i Sverige, men det har redan kommit ut två trailers till den, varav den kom ut relativ nyligen. Man märker direkt när man tittar på dem att detta kommer att bli en magisk upplevelse som kan överraska och bli hur bra som helst.
På förhand så känns den väldigt het inför kommande Oscarsgala, men först så måste den tillgodose publikens behov. Vill du få en förhandstitt och blir förtrollad över stor filmkonst enbart från en trailer? Ta chansen.

Trailers
 

Jag vill först be om ursäkt för att jag inte har hållit bloggen uppdaterad på ett tag. Men nu är det ändring på det och jag ska försöka att skriva lite här några gånger i veckan.




Den 17:e oktober har filmen som verkar bli den coolaste datorspelsadaptionen, Max Payne, premiär på biograferna runt om i vårt avlånga land. Av trailern att döma så verkar filmskaparna har lyckats fånga den specialla noir-stilen som genomsyrade spelen och dessutom så verkar producenterna för en gång skull har anlitat kompetenta skådespelare till film som är baserad på ett datorspel.

Nyligen så släpptes ett intressant filmklipp där man får ta till lite om bakgrundshistorien till Max Paynes öde. Den visuella stilen i klippet är hur snygg som helst och lyckligtvis så verkar den speciella stilen från spelet var intakt.
Förhoppningsvis så blir vi inte besvikna när filmen går upp på biograferna om cirka två veckor.

Klippet