Eagle vs. Shark



En liten småcharmig film från Nya Zeeland med en av mina favoriter, Jemaine Clement (The Flight of the Conchords), i huvudrollen.
Filmen handlar om två mycket speciella personligheter, Lily (Loren Horsley)och Jarrod (Jemaine Clement), som möts på en maskeradfest och ljuv kärlek uppstår.
Eller ja, så enkelt visar det sig inte att vara.

Det är en söt liten kärlekshistoria som byggs upp som inte går efter kärleksfilmsnormen, utan skapar sin egen med innehåll som maskeradsdräkter, videospel och äpplen.
Filmens känsla är lite som en av mina favoriter Napoleon Dynamite, fast med en större inriktning på kärleken mellan två speciella individer.

Eagle vs. Shark är slutligen en kärleksfilm som oss som har tröttnat på vanliga romcom-filmer som alltid följer samma mall.
 

Funny Games



En högst intressant och originell film. Jag är fortfarande tveksam om det är en klockren kritik mot våldets inslag i vårt samhälle eller om den bara vill ha en ursäkt för att visa sadistiskt våld i filmen.
Men den känns mer våldsam än den faktiskt är och för att citera geniet Quentin Tarantino, om andra tycker att filmen är för våldsam så visar det att man har lyckats i sitt filmskapande. Så någonting rätt måste Michael Haneke har gjort vid skapandet av Funny Games.
Jag får väl se nyversionen snart så jag kan jämföra vilken som är den bättre av dem.
 

Barry Lyndon



Stanley Kubrick visar ännu en gång sin genialitet med detta klassiska kostymdrama från mitten av sjuttiotalet. Filmen är oerhört vackert och både utomhus- och inomhusscenerna är en fröjd för ögat.
Man får inte reda på exakt vad karaktärerna tycker och tänker, och detta ger filmen ett djup som annars hade varit svårt att få till.
 

Annie Hall



Min allra första Woody Allen-upplevelse och det var väl dags att stifta bekantskapen med Allen efter alla goda lovord.
Filmens styrka och det som skiljer den från mängden är manuset. Manuset innehåller allt från små kloka livsinsikter till rena komiska inslag.
Att Allen även leker lite med att prata direkt till publiken och lägga in lite tecknade inslag gör att det känns originellt.

Samspelet mellan Allen och Keaton i huvudrollerna fungerar smärtfritt och det märks att båda karaktärerna är specialskrivna till skådespelarna.
Man undrar flera gånger under filmens gång om detta har hänt i verkligheten och det får väl sägas vara ett gott betyg.
Överlag är det en sevärd film som blandar komik och allvar på ett kompetent sätt.
 

The Day the Earth Stood Still



När jag hörde om att det skulle göras en remake av denna kände jag mig tvungen att se originalet först och den gjorde mig inte besviken.
Trots sina år på nacken så känns den aktuell, framförallt budskapen, men även specialeffekterna fungerar fortfarande. Filmen visar på ett bra, men framförallt tragiskt sätt, människornas dumdristiget och egoistiska levnadssätt.

Jag gillade roboten Gort, både designmässigt men även att han symboliserade hela filmens budskap om rädslan inför det okända.
Angående tankarna inför en remake så är jag lite tveksam, eftersom originalet håller så hög klass, men man för väl ändå ta och se den.
 

Flags of Our Fathers



Clint Eastwoods krigsdrama som berättar historien bakom den berömda "flaggbilden" vid slaget om "Slaget om Iwo-Jima".
Vid första anblicken så verkar det vara ännu en film om andra världskriget, men det stämmer inte riktigt.
Det stora i filmen är symbolers stora betydelse för ett land och om vad som egentligen är viktigast. Hela den tråkiga sanningen eller det som man egentligen vill höra?

Överlag så fungerar det mesta i filmen och den bygger upp en intressant historia som jag inte visste så mycket om innan.
En annan faktor som gör filmen mer intressant är att den skildrar kriget mellan USA och Japan, vilket inte är så vanligt i filmer jämfört med kriget i Europa.




Letters from Iwo Jima



Den andra delen i Clint Eastwoods krigsdrama om "Slaget om Iwo-Jima" berättat ur japanskt perspektiv. Om Flags of Our Fathers kändes som något man inte hade sett tidigare, så är det ingenting mot den här.
Detta är något så ovanligt som en heljapansk amerikansk film (!).

I tider där det pratas om alla amerikanska re-makes och att amerikaner inte kan läsa undertexter, så glädjer detta en filmnörds hjärta.
Clint Eastwood har alltså tagit hjälp av japanska skådespelare och även en japansk/amerikansk manusförfattare för att verkligen skildra det från Japans sida.

Det fungerar lika bra som i Flags, men på det hela taget så känns den här snäppet bättre.
Dels för att det inte ofta man ser filmer ur Japans synvinkel från andra världskriget och för att själva historien känns mer tätare och engagerande.
 

Iron Man



Sommarens stora blockbuster, innan läderlappen tog över scenen, och detta är en riktig blockbuster som främst är till för att underhålla och det märks. Det sprängs hej vilt och för en gångs skull så gillar jag det. Det känns som att det passar karaktären Iron Man perfekt.

Jag gillar också, likt Batman Begins, att man berättar historien bakom masken och varför huvudkaraktären agerar så som han gör. Detta sker inte lika omfattande i den här filmen som i Begins, men det räcker gott och väl för att man ska förstå någotsånär historien bakom Tony Starks agerande.

Robert Downey Jr. är lysande i huvudrollen och detta är verkligen hans film på gott och ont. Filmens lyfts upp några steg mycket tack vare Downeys fina agerande, men detta har till följd att alla andra karaktärer får lite utrymme och utvecklas inte så mycket och blir inte så intressanta som man kunde hoppas på.
Filmen skulle tjäna på en väl utvecklad antagonist till Iron Man/Tony Stark, men det får vi väl ta del av i uppföljaren som är på gång.
 

Batman: Mask of the Phantasm



En spin-off på den mycket populära TV-serien Batman: The Animated Series. Animationerna i filmen har blivit förbättrade jämfört med serien och historien är, ganska logiskt, mer välbearbetad än ett vanligt avsnitt.
Man får likt Batman Begins reda på lite om Bruces bakgrund och hur Bruce hanterar hela spelet mellan gott och ont psykologiskt.

Dessutom så var "the Phantasm" en välskriven karaktär som speglade lite på Bruce egen situation.
Jokern kompletterade dessa karaktärer på ett bra sätt och han var lika härligt galen som man brukar se honom.
Röstskådespelarna gör ett riktigt bra jobb och de ger liv i karaktärerna på ett trovärdigt sätt. Min personliga favorit är Mark "Luke Skywalker" Hamill och hans röst till Jokern.

Överlag så är detta en av de bättre Batman-filmerna som har gjorts och jag rangordnar den efter Batman Begins och The Dark Knight, men före Burtons och framförallt Schumachers filmer.
 

For a Few Dollars More



Den andra delen av trilogin känns överlag tätare och mer spännande än den första. Leone har lärt sig av sina misstag och har anlitat fler professionella skådespelare allt eftersom hans rykte har ökat.
Clint Eastwood är den yttersta symbolen för coolhet och Lee Van Cleef passerar perfekt i rollen som prisjägare även om hans absolut bästa roll är i den avslutande delen i Dollar-trilogin.

The Good, the Bad and the Ugly, som den heter, var den första jag såg i trilogin och jag tycker att den är den starkaste av de tre filmerna.
Det är inte ofta som att den sista delen av en trilogi anses vara den bästa av dem.
 

A Fistful of Dollars



Filmen som startade spagettiwestern-vågen och satte regissören Sergio Leone och tonsättaren Ennio Morricone på kartan. Det var djärvt av en Leone att som en italienare ta sig an en av det mest amerikanska som finns inom film, westerngenren, och göra om den enligt eget huvud.
Resultatet blev ett stilfullt experiment som lyckades. Kameran användes fullt ut med många närbilder som stämningshöjare och musiken från Morricone fungerar perfekt i filmens stämning.

En annan ganska makalös detalj var hur Leone hanterade cowboyen, den stolta amerikanska symbolen som symboliserade heroiska insatser för samhället. Leone gjorde cowboyen amoralisk och girig, vilket visade hur USA samhällsroll som hjälte efter andra världskriget hade ändrats runt om i världen.
Till slut så måste jag tillägga att filmen är väl värd att se och jag rekommenderar att man ser hela Dollar-trilogin med den här som en uppvärming.
 

Be Kind Rewind



Filmen som startade en trend på internet där alla skulle "sweda" sina egna favoritfilmer. Michael Gondry har på ett kreativt och originellt sätt klura ut ett fantasifyllt sätt att skapa sin egna filmer på. De "swedade" filmerna i den här filmen är hysteriskt roliga och har framförallt en kärlek till originalen som gör att dem inte är tröttsamma parodier.

Gondry har som sagt verkligen lyckats skapa någonting här, men det märks att han främsta anledning till att göra den här filmen var för att inspirera sin medmänniskor att vara kreativa och skapa sin egna filmalster.
Filmen här en ganska tunn och klichéfylld historia och det känns som att det är en efterkonstruktion bara för att hitta en anledning till att "sweda" filmer.
Detta till trots så är det en hysteriskt rolig film och den mest fantasifyllda jag har sett på länge.
 

Tropic Thunder



Ben Stillers hypade krigsspoof som blandar mellan självironisk Hollywoodsatir och ren fars.
Jag tycker det fungerar, även om jag gärna hade sett att man släppte lös ytterligare några steg.
Alla inblandade skådespelare fungerar och är bitvis riktigt roliga. Den som sticker ut mest är Robert Downey Jr. som briljerar fullständigt och spelar flera karaktärer lysande i en och samma person.

Filmen är tyvärr lite väl ojämnt för att bli den riktigt lyckade spoofen som man hade hoppats på, men den är ändå en riktigt underhållande film.
En film som livar upp stämningen i höstmörkret.
 

Dirty Harry



Den första långfilmen med den nu smått legendariska polisen Harry Callahan.
Detta är framförallt Clintans film och han är här ännu hårdare än vanligt. Han spelar ensamvargen Harry Callahan som inte drar sig för att ta lagen i egna händer och Eastwoods kylighet passar perfekt in i rollen.
Det var länge sedan man såg en sådan cool karaktär i en film och dessutom så leverar Callahan några av filmhistoriens absolut coolaste repliker.

Detta tillsammans med en intressant historia, snyggt foto och bra skådespel gör det till en av dem bättre polisfilmerna genom tiderna. San Fransiscos gator används maximalt och hela filmen genomsyras av en härlig 70-tals känsla. Förutom Clintan så gör Andrew Robinson ett bra jobb i rollen som boven i dramat. En minnesvärd karaktär som bjuder Callahan på bra motstånd.

En annan detalj som jag gillade var att filmen inte innehöll något påklistrad kärlekshistoria.
Callahan ska vara ensamvargen som tar de jobbiga besluten och det hade bara känts konstigt med inslag av kärlek. Kalla mig cynisk, men så tycker jag i alla fall.
 

Burn After Reading



Bröderna Coens senaste film som, till skillnad mot No Country For Old Men, lutar mer åt det komiska hållet.
Filmens skådespelarensemble är minst sagt stjärnspäckad där alla gör ett gediget jobb, men det är John Malkovich och Brad Pitt som sticker ut lite och blir filmens riktiga stjärnor.
Framförallt Brad Pitt är hur rolig som helst.

Trots den kompetenta casten så känns det ibland som det blir för mycket. Jag hade gärna sett att man hade dragit ner på karaktärer och satsat fullt ut på några av de inblandade, gärna Malkovich och Pitts karaktärer.
Detta tillsammans med den onödigt krångliga ploten så blir det inte en fullpoängare.
Visst är det underhållande, men filmen saknar det lilla extra som det krävs för att vara en riktigt Coen-film.

Men detta känns som en sådan film som kommer att växa med tidens gång. För på endast tre dagar så har den gått från en klar besvikelse, till en klart sevärd film.
 

The Usual Suspects



En spännande film som man kan se flera gånger utan att tröttna. Hela skådespelarensemblen gör ett bra jobb och manuset känns fräsch och är filmens stora styrka.
Den här filmen är mest känd för sitt slut, vilket helt klart förhöjer filmen, men den är så mycket mer än det. Filmens byggs skickligt upp längs resans gång och man är hela tiden nyfiken på vad som kommer att hända härnäst.
 

Quantum of Solace



Den 22:a Bondfilmen som är en fortsättning på succén Casino Royale som gav Bond den omstarten som serien verkligen behövde.
Quantum of Solace är till skillnad mot sin föregångare mer inriktad på action, men till min positiva förvåning, så lyckas man blanda actionscener med mer karaktärsscener på ett skapligt sätt, trots att det kanske blir lite väl mycket pang-pang emellanåt.

Filmens plot går inte till historien som den mest välskrivna eller originella, men i och med att det är en fortsättning på Casino Royale så fungerar det. Men man måste verkligen ha föregångaren i minnet för att verkligen uppskatta den är filmen.
Det är också intressant hur man fokuserar på Bond som karaktär och hans ensamhet. Man märker verkligen att regissören bakom Quantum of Solace tidigare har jobbat med mer karaktärsbetonade filmer.

Daniel Craig är hur cool som helst som Bond och han har lyckats att skapa sin egen karaktär gentemot dem tidigare skådespelarna som har gestaltat den brittiske agenten.
Det har varit mycket snack om hela Bondkänslan har försvunnit i och med de nya filmerna, men jag tycker det fungerar. Jag ser hellre att man jobbar fram en bra film, snarare att man måste ta med alla Bondelement. Jag tycker Bondkänslan ändå finns kvar.
 

Das Leben der Anderen



Vilken filmupplevelse. Filmen berättar på ett känslomässigt och subtilt sätt hur Stasi jobbade i DDR under 80-talet (passande nog år 1984). Den lyckas suggestivt bygga upp stämningen och, tillsammans med musiken och scenografin, så skapas en trovärdig historia.
De tyska skådespelarna imponerar där främst Ulrich Mühe, känd från Funny Games, briljerar som Stasi medarbetaren Gerd Wiesler.
Filmen känns hyperaktuell, i och med den nya FRA-lagen. Das Leben der Anderen beskriver ett kallt och rått samhälle, som vi ska undvika till varje pris.
 

Schindler´s List



En stark film om förrintelsen, och en av Steven Spielbergs bästa filmer under sin gedigna karriär.
Historien om Oskar Schindler är väl välkänd vid det här laget, men filmen är så mycket mer än en livsberättelse och ett tidsdokument om en mörk period i människans historia.

Det är även en djupdykning i det mänskliga psyket och hur långt vi är villiga att blunda för det mörka i samhället.
Men även hur mycket ett liv egentligen är värt och vilka tillfälligheter som bestämmer hur vår situation som att te sig.

Liam Neeson som lyckas att skildra Oskar Schindler som en person, utan att glorifiera honom. Neeson skildrar de mörka och de ljusa sidorna av Schindler. Resten av casten är ypperlig och framförallt trovärdig. Man köper till och med att nästan alla huvudrollsinnehavare pratar engelska.

En modern klassiker som räknas, med all rätt, bland dem bästa WW2-filmer genom tiderna.
 

Låt den rätte komma in



En av årets absolut med intressant svenska film som redan har vunnit flera internationella priser.
Vampyrtemat skulle lätt ha kunnat leda till en billig variant på en amerikansk skräckfilm med massor av billiga trick som ska få oss, åskadare, att bli skrämda på ett ytligt sätt.
Istället så byggs det upp stämning som mer fokuserar på relationer mellan olika individer och som på det sättet sätter sig mer djupgående i åskådarnas medvetande.

Regissören Tomas Alfredsson har själv sagt att han inte är intresserad av vare sig skräckfilmer i allmänhet eller vampyrfilmer i synnerhet. Han berättar historien ur en annan synvinkel och på det sättet så undviker han att gå i samma spår som andra filmskapare och ta hjälp av billiga trick.

Fotot är, tillsammans med miljöerna, vackert komponerat och man har lyckats med att fånga 80-talskänslan utan att det känns onaturligt.
Skådespelarna gör trovärdiga porträtt av sina karaktärer, där framförallt de båda huvudkaraktärerna Oskar (Kåre Hedebrant) och Eli (Lina Leandersson) gör minnesvärda prestationer.

En riktigt intressant film och förhoppningsvis så skapar den här ett intresse för svensk film, både från internationellt håll men även på hemmaplan.
Vi har i Sverige faktiskt riktigt bra filmskapare, som med rätta medel, kan skapa riktigt bra filmer. Låt den rätte komma in är ett starkt bevis på den här tesen.