I en tid av remakes och reboots hit och dit, så är det skönt och vet att det fortfarande finns folk därute som känner för att berätta en historia på den vita duken. En historia som inte har berättas någon annanstans tidigare. Detta är därför kategorin som jag rangordnar bland de viktigaste under galan och som jag själv tycker är bland de mest intressanta att följa.

De nominerade är:



Min rangordning:

#5

The Hurt Locker
Kommentar: I en annars välregisserad och välspelad film så var Mark Boals manus inget extraordinärt. Filmens styrka låg istället i hur man lyckades bygga upp en tät stämning genom klippning, musik och hur karaktärerna agerade med varandra. I manuset fanns där som ett skal att bygga vidare på, men enligt min mening så klarar det inte att stå på egna ben.

#4

The Messenger
Kommentar: Filmen tar upp en intressant aspekt av krig i allmänhet och Irakkriget i synnerhet, ett ämne som inte har skildrats så ofta på den vita duken. Tyvärr så går berättelsen allt för ofta ner i tråkiga krigsklichéer, som "varför krigar vi" och liknande, för att jag ska vara helt nöjd.

#3

Up
Kommentar: Pixars mognaste verk hittils. En sorgsen och lättsam film på samma gång, mycket tack vare dess starka manus. Man lyckas här med små medel, och utan någon större mängd dialog, berätta en rörande historia som lyser som starkast under filmens inledning.

#2

A Serious Man
Kommentar: Inte bland bröderna Coens bästa filmer, men fortfarande en riktigt sevärd sådan. Manuset innehåller en mängd intressanta och välskrivna karaktärer, ändå ut till den minsta biroll. Bröderna lyckas även balansera på en skör tråd mellan komik och tragik, utan av någon del får övertaget.

#1

Inglourious Basterds
Kommentar: En stjärnfylld rollista till trots så är "Basterds" stora stjärna helt klart dess manus. Tarantino lyckas ännu en gång bevisa för mig att han är en fantastisk manusförfattare och att genom dialog lyckas hålla mig på helspänn genom hela filmen. Är förövrigt det manuset bland de nominerade som verkligen sticker ut i mängden och som kan hålla en lång tid framöver.

Februari övergår till mars och snart är det dags för en av årets stora händelser i filmvärlden, Oscarsgalan. Även om man inte håller priset högre än en bekräftelse från en jury som kanske inte premierar utmanande filmskapande i första taget, så kan man inte ta ifrån galan dess stjärnglans. Årets gala äger rum natten mellan den sjunde och åttonde mars, svensk tid, och Kanal9 sänder årets gala i svensk TV. Nomineringarna i de olika kategorierna är sedan en tid tillbaka redan klara, men om du har lyckats missa dem så finns de att tillgå på guldgubbens officiella hemsida.

Själv så har februarimånad varit en lång förberedelse inför galan för mig, där jag har försökt att pricka av de filmer som jag tyckt verkat vara mest intressant. Jag redan sett en del filmer bland de nominerade från året, men där fanns några undantag. Jag har främst fokuserat på tre kategorier under min förberedelse:

• De två manuskategorierna (Bästa originalmanus och Bästa manus baserat på förlaga)
  Det är främst här som kreativiteten får någorlunda fritt spelrum och prisas under galan. De mest intressanta filmerna bland de nominerade brukar också oftast dyka upp här.

• Bästa film
  Får väl anses vara galans flaggskepp och som intressant nog har utökats i år till tio nominerade, vilket jag tråkigt nog får kategorin att bli lite urvattnad. Men jag får väl se hur utfallet blir innan jag helt avfärdar ändringen.

 

Några inlägg framöver kommer jag alltså att fokusera på de tre nyss nämnda kategorierna och ge min synpunkt på de nominerade filmerna. Alltså min rangordning av de nominerade filmerna i var kategori och hur jag hoppas att Oscarsakademin tänker när de väljer ut vinnarna. Jag kommer alltså inte att tippa hur utfallet eventuellt kommer att bli under galan, utan hur jag själv tycker att det ska vara. Tippningen kommer att dyka upp här under ett senare skede.

(Das Rad)

 

K som i Kortfilm

 

Shutter Island
En film regisserad av Martin Scorsese genererar automatisk större förhoppningar, oavsett man vill det eller ej. Med filmer som Taxi Driver, Goodfellas och Raging Bull i sitt medvetande så ter det sig som ett ganska rimligt antagande i sammanhanget. Hans filmer på senare tid har oftast hållit en väldigt hög nivå, utan att för den skull ha den där magiska känslan som kännetecknade hans tidigaste verk. Är kanske Shutter Island en tillbakablick i stil och känsla som de tidigare filmerna?

Likt de flesta av Scorseses filmer från 00-talet så spelas huvudkaraktären även här av Leonardo DiCaprio. DiCaprio är ingen favorit hos mig, men jag kan inte komma ifrån att han är en mycket kompetent skådespelare. Han spelar här Teddy Daniels, en federal agent som tillsammans med sin partner anländer till ön med samma namn som filmens titel. Anledningen till agenternas anländande till ön är att en mordåtalad kvinna har rymt från mentalsjukshuset som är beläget på ön.



Det första som slår mig under filmens inledning är hur snyggt allt som visas på duken är. Allt från miljöernas interiörer till exteriörer och karaktärernas tidsenliga kläder, bidrar till att jag snabbt sätter mig in i berättelsen. Berättelsen byggs successivt upp och tillsammans med musiken så skapas det en spänning som är närvarande på ett eller annat sätt genom hela filmen. Detta är en av filmens styrkor, att man tillåter det att gå långsamt framåt och låter berättelsen ta den tid den behöver.

Detta till trots så är detta tillvägagångssätt i min mening även till filmens nackdel. Filmen innehåller en mängd olika överraskningsmoment, men jag blir aldrig sådär trevligt överrumplad över historien som jag hade önskat. Jag känner att man inte vågar köra fullt ut här, utan kör någon mellanväg för biopubliken. Vad jag har förstått så ska boken vara ännu mer tillspetsad och djärv, vilket gör att jag blir väldigt sugen på att ta och läsa den någon dag.



Skådespelarmässigt så är det idel toppnamn som kantar rollistan, men ingen briljerar på det sättet som jag hade hoppats på. Namn som Mark Ruffalo, Ben Kingsley och Max von Sydow agerar alla bra i sina roller, men gör inget extra minnesvärt. På detta sätt så blir DiCaprios prestation nedtonad, för han har ingen bra omgivning att agera ut hela sitt register på.

Detaljen med filmens skådespelarensemble kännetecknar även filmen som helhet. Shutter Island är på alla sätt och vis en kompetent och bra film. Ingredienserna lovar dock mer än vad slutprodukten kan leverera och slutomdömet hamnar någonstans mitt emellan. En sevärd film, men långtifrån regissörens främsta verk.

Persona
Som filmintresserad med anknytning till Sverige så är Ingmar Bergman ett heligt kapitel. Du bör åtminstone ha sett ett antal filmer av honom för att kunna ta del av en stor portion av den svenska filmhistorien. Internationellt sätt så kännetecknas filmlandet Sverige främst genom herr Bergman och det är faktiskt svårt att riktigt föreställa sig hur stor han är filmkretsar är utomlands. Så vad händer om man inte gillar Bergmans filmer?

Är Bergman en filmskapare som främst hyllas utomlands i kritikersvängar eller någon som lilla jag också kan tänkas uppskatta? Mina tidigare erfarenheter, Det sjunde inseglet och Smultronstället, har lutat mot det senare alternativet så det var med spänning jag tog mig an Persona. Skulle det positiva upplevelsetåget fortsätta sin resa ut mot de vidsträckta slätterna eller skulle det ta slut vid nästa hållplats. Två filmer är en lite bräcklig grund att stå på för att utvärdera vad man tycker om en regissör, så jag visste inte riktigt än vad jag skulle kunna förvänta mig av en Bergman-film.



Persona berättar en historia kring en sjuksköterska som har fått i uppdrag att ta hand om en kvinnlig skådespelare, en skådespelare som till synes verkar ha förlorat sin förmåga att prata. De två kvinnorna beger sig ut till ett ödsligt ställe på landet för att samla krafter och nästan omgående börjar det psykologiska spelet sakta med säkert ta vid.

De två kvinnorna spelar ut varandra med en uppbyggnad likt ett klassiskt kammarspel. Bibi Andersson och Liv Ullmann ger två riktigt starka prestationer i filmens två huvudroller och framförallt hur de kontrasterar varandra är en fröjd att beskåda. Den ene, Liv Ullmann, som utan att använda sin röst säger mer med sitt ansikte än vad många skådespelare skulle kunna säga med sin röst. Den andre, Bibi Andersson, som trots att hennes karaktär nästan konstant pratar ändå lyckas förmedla en form av närhet och integritet som är få förunnat i en liknande situation.



Förutom de riktigt starka prestationerna från skådespelarna så är en av filmens stora styrkor dess foto. Sven Nykvists svartvita foto är något utöver det vanliga och ger filmen en särpräglad visuell stil. Kontrasten mellan det vita och det svarta är väldigt vackert att ta in och utgör dessutom en viktig del i historien. Foto och kontrast hjälper till att förstärka kontrasten mellan de två huvudkaraktärerna och fördjupar således det psykologiska spelet.

I slutändan måste också en tanke föras till manusförfattaren och regissören själv, Bergman. Hans surrealistiska manus och regiarbete har starkt medfört att Persona fortfarande känns aktuell, trots sina år på nacken. Just den surrealistiska biten känns som ett välkommet inslag, speciellt med tanke på att begreppet "övertydlighet" nästan har blivit synonymt med svensk film där varenda nyans i berättelsen ska berättas via dialog.



Persona är en omskakande, surrealistisk och minnesvärd film som har mer än väl förtjänat sin plats i filmhistorien. Filmen kantas av bra skådespelare, bra foto och ett intressant manus. Dessutom så bevisar Bergman ännu en gång för mig varför han räknas in bland de främsta filmregissörerna genom tiderna. Trots att jag inte riktigt fullt ut har förstått vad allt symboliserar och står för i filmen så vet jag åtminstone en sak säkert och det är att betyget med stor sannolikhet kommer att höjas vid en omtitt.

The Hurt Locker
Under snart ett år nu har jag hållit ett vakande öga på The Hurt Locker. Intresset för filmen har sakta men säkert växt sedan jag först hördes talas om titeln på någon filmfestival under början av 2009, för att sedan återkomma i ett antal topplistor över 2009-års bästa filmer. Det som dock fick bägaren att rinna över och som gjorde att jag till slut tog mig an filmen, var de nio nomineringar som filmen fick inför årets Oscarsgala.

Filmen utspelar sig i Irak och kretsar kring en bomdesarmeringsgrupp, där de i det karga landskapet dagligen utsätts för en katt- och råtta-lek med döden som insats. En "lek" där alla invånare är potentiella fiender och alla objekt kan tänkas vara en dödlig bomb. Just det här inslaget är filmens stora styrka och förvaltas väl under de två timmar som filmen sträcker sig.



Regissören Kathryn Bigelow lyckas skickligt berätta en väl genomarbetad och tät historia som lyfter fram det bästa ur Mark Boals manus. Just scenerna "ute på fältet" är välregisserade, spänningen är påtaglig och det är här filmens styrka ligger. Man sätter sig in i soldaternas situation och får samma nervösa sammanbrott som dem. Är mannen på balkongen en nyfiken åskådare eller en fiende på väg att utföra ett bombattentat?

Krydda detta med ett gäng starka prestationer från både okända och kända skådespelare, en effektiv klippning plus några snygga slowmotion-scener och du har dig en riktigt effektiv krigsfilm. En krigsfilm som berättar en historia utan att för den skull moralisera över situationen i dagens Irak eller krig överlag. Detta handlar om riktiga soldater på plats och deras sätt att överleva en extrem vardag.



Tyvärr så når inte filmen ända fram. Anledningen har mycket att göra med att scenerna på fältet lovar mer än vad de resterande inslagen kan hålla. Så fort huvudkaraktärerna fastnar i baslägret eller är ute på andra äventyr, så svalnar intresset för filmen sakta men säkert. Istället för att hålla en jämn nivå filmen igenom, så ger och tar man lite väl mycket för att jag ska känna mig helt nöjd. Detta tillsammans med några Rambo-influenser, som skadade trovärdigheten under några sekvenser, gjorde att den inte riktigt nådde ända fram hos mig.

The Hurt Locker är på alla sätt och vis en spektakulär, effektiv och modern krigsfilm. Tyvärr så är jag rädd att filmen inte kommer att växa vid en omtitt, utan snarare så presenteras filmens fulla potential direkt på ett bräde. Detta till trots så kan den allt vara värd några guldgubbar.

(barringer82)

 

Dags för nummer tio i min lilla Youtube-serie och den här gången hälsar vi DistinguishedFlyer välkommen. Anledningen till att jag tipsar om den här kanalen är inte vad han/hon själv producerar för filmer, utan vad som läggs upp där.

Det är nämligen recensioner och klipp från TV-programmet At the Movies, ett amerikanskt program som går ut på att två kritiker sitter ner tillsammans och diskuterar om olika filmer. Programmet är förmodligen mest känd med radarparet Roger Ebert och Gene Siskel, som enligt många anses vara bland de främsta filmkritikerna genom tiderna.

Andra återkommande värdar i programmet är bland annat Richard Roeper, Michael Phillips och A. O. Scott.

Så spana gärna in några klipp och se vad andra tycker om filmer som du har sett, ska se eller aldrig ens har hört talas om. För om det är någonting som är intressesant för en filmintresserad så är det att höra vad andra tycker om olika filmer.

Se gärna NC's hyllning till Siskel and Ebert:

Siskel and Ebert

Det utvalda klippet visar när Siskel och Ebert recenserar Jaws: the Revenge - en kalkon som visar hur man inte ska göra film.

 

YouTube-tips

(barringer82)

 

Snabba Cash
En populär bok nu för tiden brukar oftast resultera i en filmatisering och Snabba Cash är inget undantag. Jag vill snabbt påpeka att jag inte har läst boken och har således ingen direkt relation till historien. Min kunskap sträckte sig så långt på förhand att jag visste att författaren till boken var Jens Lapidus  och att den på något vis tar upp organiserad brottslighet. För högt ställda förväntningar kan fälla vilken film som helst, så det var trevligt att för en gång skull ta sig an en film som jag på förhand visste väldigt lite om.



Filmen kretsar kring "JW", en student på Handels i Stockholm, som för att upprätthålla sin stekarimage tar sig an det ena tvivelaktiga jobbet efter det andra. Långsamt går det upp för JW att han befinner sig i en nedåtgående spiral, som visar sig vara svårare att ta sig ur än det från början var tänkt. Han har verkligen satt sig själv i skiten och hans känslomässiga berg- och dalbana förmedlas starkt genom Joel Kinnamans agerande i rollen.

Joel Kinnaman som verkligen har varit i ropet under det senaste året, främst genom hyllade prestationer i Johan Falk-filmerna. Själv har jag inte sett någon av filmerna från den serien, så jag blev väldigt förvånad när Dickan - från Tjenare Kungen - visade var skåpet skulle stå i en svensk actionthriller.



Förutom Kinnamans starka prestation så känns skådespelarprestationerna överlag som genuint äkta, vilket höjer stämningen och upplevelsen kring filmen. Detta underlättas genom att majoriteten av de inblandade skådespelarna är relativt okända, vilket på så sätt gör att jag ser riktiga karaktärer snarare än skådespelare som agerar. Dessutom underviker filmen nästan helt den styltiga dialog som förpestar alldeles för många svenska filmer idag och det är en fröjd att beskåda att man ändrar språk smärtfritt under filmens gång. Tillsammans med en hög närvarokänsla så är det aldrig tråkigt, för detta är ett genuint hantverk som känns väl genomarbetat.

Med detta i baktanke så är det synd att filmen inte lämnar något större intryck på mig. Filmen lägger sig på en stabil nivå och stannar kvar där under filmens gång. Här finns inga djupa dalar, men samtidigt heller inga höga toppar som gör att filmen verkligen fastnar. Detta leder till att jag inte direkt känner någon större sympati för någon av huvudkaraktärerna och speltiden på över två timmar känns lite väl i det längsta laget. Man hade med fördel kunnat strama åt manuset, för nu hoppas det lite väl mycket fram och tillbaka. Detta ökar känslan att jag inte riktigt lär känna karaktärerna och på så sätt kan jag inte riktigt förstå syftet med deras agerande.



Snabba Cash som film saknar lite av en röd tråd som genomsyrar alla scener och som knyter delarna till en större helhet. Nu spretar filmen lite väl mycket för sitt eget bästa och betyget blir därefter. Synd, för själva hantverket lovade mer än vad manuset kunde hålla.