Då var det åter dags för den bästa filmtiden på året (i alla fall för mig), nämligen galasäsongen. Vilka filmer ska prisas från det gångna året och hamna i historieböckerna, fast vad spelar egentligen ett filmpris för roll i det långa loppet?

Guldbagge-galan hölls i alla fall igår och ännu ett år kändes tillställningen allt för avslagen för mig att kolla på. Överlag känns den svenska filmindustrin för liten för att en prisgala verkligen ska fungera. Kul dock att Johannes Brost vann pris för bästa manliga huvudrollsinnehavare för filmen Avalon.

 

Men svenska filmgalor till trots så är mitt och många andras stora fokus Oscarsgalan. Det finns många saker som jag inte gillar med Oscarsgalan överlag: politiken bakom, fokuset på klassiska "Oscarsfilmer" och känslan av att det är en intern firmafest som egentligen inte ska intressera någon utanför industrin. Men ändå har det blivit en trevlig tradition för mig under de senaste åren att gå upp mitt i natten och följa galan live.

 

Men egentligen är det inte galan i sig som är det intressanta för mig, utan förberedelsen inför. Det är alltid roligt att sätta upp mål kring sitt filmtittande för att kunna strukturera upp det lite bättra och även i år kommer jag att främst fokusera på att kolla igenom filmerna i kategorin "Bästa film", "Bästa originalmanus" och "Bästa manus efter förlaga". Det är där historiskt sätt, i alla fall i manuskategorierna, som de intressanta filmer brukar hamna. Så det lär bli några texter framöver kring dessa kategorier, vilka som är mina favoriter och även ett försök till tippning så att jag kan skämmas när jag får reda på hur det gick efter galan den 24:e februari. Oscarsgalan tjuvstartade lite i år jämfört med min vanliga planering så nomineringarna är redan färdiga. Finns att beskåda här ifall någon har lyckats missa dem.

Nåväl, min galasäsong kickas likt traditionen lyder åter igång med "2012 Internet Movie Poster Awards". IMP Awards är en hemsida som fokuserar på att samla de senaste filmaffischerna på ett enda ställe och varje år annordnar de en tävling där de (plus sina läsare) väljer ut sina favoriter - och mindre favoriter - från blandade kategorier. Underhållande, intresserant och trevligt att man prisar en ibland något förbisedd och underskattad marknadsföringsdetalj.

 

 

Django Unchained
Ibland när filmtittandet börjar gå på tomgång och rutin så behövs dem; filmerna som har det där lilla extra och som gör att man åter inser varför man egentligen började att tycka om att se på film från allra första början. Huvudorsaken till att jag idag just kallar mig filmintresserad stavas Quentin Tarantino, så varje gång orden "A film by Quentin Tarantino" dyker upp på bioduken är det lite av en högtidsstund för mig. Och trots höga förväntningar brukar jag inte bli besviken, vilket visade sig bli fallet även denna gång.

Django Unchained är Tarantinos första mer renodlade västernfilm, trots att han även här blandar hej vilt mellan genrerna. Det resulterar i en spagettivästern som, likt Inglourious Basterds, tar en viktig historisk epok (slavhandeln i USA), sätter det i en klassisk genrefilm och toppar sedan hela kalaset med Tarantino-dialog.

På förhand kring filmen har det varit snack om att Tarantino mest skulle utnyttja en känslig historisk epok för sin egen underhållnings vinning, men jag tycker regissören lyckas balansera det hela väl. Filmen och våldet är mörk där den behöver vara det och komisk när den vill vara det. Just det komiska var jag förvånad över hur mycket filmen faktiskt hade i sig.

Django Unchained är nog den roligaste filmen (på ett bra sätt) jag har sett från Quentin och det är framförallt trevligt att se hur han leker på sitt eget lilla vis med givna element av en västernfilm. Givetvis i en Tarantinofilm lånas det även här ogenerat från tidigare filmer, men på ett sådant kompetent sätt att Tarantino lyckas skapa något eget utav det. Till och med filmens titelspår är lånad från en tidigare film och känns ändå som skapt för just Django Unchained.

På tal om filmens musik lyckas Tarantino ännu en gång att musiksätta sina alster väl. Från den lånade titelmelodin genom mer klassisk formad musik och mer renodlad filmmusik till modern hiphop. Den till synes märkliga blandningen till trots förgyller den utvalda musiken just sin specifika scen alldeles utmärkt. Överlag håller den tekniska biten hög klass. Fotot är utsökt och ger hela det vida perspektivet av de ödelagda landskapen likt en klassisk västernfilm. Karaktärernas kläder används även de väl både för karaktärsbyggande och komisk effekt.

Som troget Tarantino fanns där dock ett stort orosmoment inför Django Unchained. Det här var första filmen från Tarantino utan hans trogne vapendragare, filmklipparen Sally Menke som tragiskt nog gick bort 2010. Den som känner till Quentins filmskapande vet också hur pass viktig klippningen är för att flytet i hans berättelser ska fungera optimalt. Trots att den här filmen har ett me renodlat berättarupplägg än i de tidigare filmerna så lyckas Sallys efterföljare Fred Raskin helt ok med sitt uppdrag.

Så vad handlar egentligen filmen om då? I korta drag handlar den om den tidigare slaven Django (Jamie Foxx) som har blivit fritagen av den tyske tandläkaren Dr. King Schultz (Christoph Waltz) och deras gemensamma jakt på Djangos fru Broomhilda (Kerry Washington). I deras jakt intresserar de sig snart för en bomullsplantageägare vid namn Calvin Candie (Leonardo DiCaprio). Är det också något som kännetecknar en Tarantino-film så är det dess skådespelare.

 

Jamie Foxx lyckas väl, främst genom sitt kroppsspråk, att förmedla de innersta känslorna av sin karaktär och Christoph Waltz är återigen charmerande och tar sig med lätthet igenom Tarantinos dialog. Leonardo DiCaprio är charmerande och oberäknelig och spelar sin "pretty boy"-persona väl till sin fördel. Kul att se honom i en mörk skurkroll. Även Samuel L. Jackson gör bra ifrån sig i sitt mer nedtonade porträtt (jämfört med hans tidigare roller i alla fall) som betjänt för Candie.

Även om Django Unchained inte riktigt når upp i samma nivå som Inglourious Basterds ur hans mest senaste repertoar, är filmen genuint underhållande rakt igenom. De nästan tre timmarna som filmen bestod av gick snabbt över och nu är det väl bara att börja se fram emot vad Tarantino kommer till att göra härnäst. För någonting måste man ju som filmintresserad se fram emot i filmväg.

Som traditionen följer bör det även följa med en videosammanfattning från det gångna filmåret. Film är ett rörlig medium och därför bör rörliga bilder vara en naturlig del när man sammanfattar ett filmår. Nedan följer två klipp som sammanfattar filmåret 2012. Se till och njuta av de - förhoppningsvis - bra filmerna ni har sett från året och även all bra film ni fortfarande har kvar att se fram emot. God fortsättning på det nya året!

 

 

 

Då är det återigen dags, likt föregående år (2008, 2009, 2010, 2011), att kolla igenom det gångna filmåret och begrunda. Vilken film var bäst, vem gjorde bäst ifrån sig och vilka filmer ska man eventuellt undvika?
Kommentera gärna om det är någonting du håller med eller inte håller med om.

Årets svenska film:
Snabba Cash II
I ett tyvärr åter svagt svenskt filmår blev det Babak Najafis uppföljare till publiksuccén Snabba Cash som drog det längsta strået för mig. Känns som om det verkligen är på tiden för svensk film att släppa sargen, frångå de klassiska deckarna eller buskisfilmerna och våga lite mer. Tyvärr är väl faktumet att den svenska marknaden för film är för liten för att det ska vara möjligt, men jag tycker att både danskarna, norrmännen och finnarna lyckas med det här.

Årets sommarfilm:
The Dark Knight Rises
Christopher Nolan bevisade ännu en gång att man med sommarfilm inte samtidigt behöver lämna hjärnan hemma för att få sig en stunds underhållning. En trevlig avslutning på triologin, som trots sina brister, gör sitt jobb och skapade en mäktig bioupplevelse i salongen.

Årets good guy:
Forrest Bondurant, Lawless
Kanske inte den skarpaste kniven i lådan, men får någon för sig att hota hans närmaste är han den första som är framme till att försvara dem.

Årets bad guy:
Bane, The Dark Knight Rises

Årets roligaste film:
The Dictator
Ännu ett mellanår för renodlade komedier blev det Sacha Baron Cohens första spelfilm, med sina karaktärer, på länge som får min röst. Som helhet fungerar filmen knappt, men med några riktigt roliga inslag emellanåt fylldes skrattkvoten gott och väl till en godkänd nivå.

Årets läskigaste film:
Lawless
Ännu en film som inte är läskig enligt standardmallen, utan den som bäst lyckades skapa en tät atmosfär filmen igenom. Genom sparsmakad dialog och lugnt tempo byggs en falsk trygghet upp, för att i nästa sekund blixtsnabbt ändras till ett våldsamt tonläge. Detta mycket tack vare filmens foto, regi och musik.

Årets tårdrypare: Förväntningar
Ingen film i sig, men under ett högst mediokert filmår som 2012 får "förväntingar" bli årets tårdrypare på negativa grunder. De högt ställda förväntningarna på årets filmer visade sig att en efter en pysa ut som fluffigt luftslott utan innehåll. Tyvärr får man väl inse att ju djupare och djupare man själv kommer in i sitt filmintresse, och desto mer man vet på förhand om varje film, desto svårare blir det att hitta de riktigt höga topparna. Lyckligtivs om man ändå verkligen hittar rätt, då blir det en filmupplevelse utöver det vanliga.

Årets adrenalinkick:
Life of Pi
När året så sakteliga började närma sig sitt slut och besvikelsen låg tät över filmåret, slog den här filmen till dunder och brak och visade att än viss det magi i filmskapandet (även år 2012). En magisk och stämningsfull berättelse med mycket hjärta och en teknisk fulländighet var filmen som jag främst bär med mig från 2012.

Årets familjefest:
Madagascar 3
En film som kom lite snett bakifrån sidan och överraskade mig verkligen positivt. Hade egentligen tappat hoppet om Madagascar-serien redan efter första delen, men i och med den tredje delen återfanns en barnslig charm i filmen som lyckades glädja barnet inom mig på oanade sätt.

Årets snyggaste film:
Life of Pi
Genom sin smärtfria blandning av analoga och digitala effekter, djur som man glömmer bort hur de egentligen har gjorts (vilket är det bästa betyget för filmeffekter) och en väl avvägd användning av 3D-effekter är Ang Lees sagoberättelse utan tvekan årets snyggaste film.

Årets soundtrack:
Mychael Danna, Life of Pi
I ett annat sparsmakat år sett ur filmmusikens perspektiv räddades åter igen mitt hopp om bättring i årets slutskede av Life of Pi. Men en utsökt blandning av klassisk musik och indiska inslag har herr Danna skapat ett roingivande och stämmningsfull soundtrack. Framförallt Pi's Lullaby under filmens titelsekvens är den musikaliska höjdpunkten.

Årets par:
Pi och Richard Parker, Life of Pi
En indisk pojke och en bengalisk tiger på en livbåt. Ja, varför inte? Det omaka paret kämpar med och mot varandra och utan att egentligen yttra ett enda ord mellan varandra får man ändå en känsla av vad de tycker om den andra (gäller då främst Richard Parkers åsikter om Pi). Skickligt gjort av både skådespelaren i rollen som Pi och effektskaparna och djurskötarna bakom den bengaliska tigern. (Ett smakprov kring effekterna).

Årets regissör:
Ben Affleck, Argo
Ben Affleck visar med sin tredje långfilm att kunskapen om att kunna regissera en långfilm inte var något temporärt, utan något som han har inom sig. Lyckas han bara med att skapa en mer visuell personlig stil på sina filmer, så kan vi nog framöver se fram emot en lyckad karriär med herr Affleck som regissör.

Årets manliga prestation:
Tom Hardy, Forrest Bondurant i Lawless och Bane i The Dark Knight Rises
Kommer inte som en chock med tanke på mina tidigare val i den här listan. Genom sitt kroppspråk och sin röst (eller snarare brist av den) förmedlar Hardy både ett lugn och en isande känsla av att någonting inte riktigt står rätt till och att han snart kommer till att slå till när man minst anar det.

Årets kvinnliga prestation:
Anne Hathaway, The Dark Knight Rises
Inslaget i Nolans avslutande Batman-film som jag först var mest osäker på, men som jag i efterhand blev mest positivt överraskad av. Hathaway lyckades väl förmedla både det sköra och tuffa i hennes porträtt av Selina Kyle och hon kunde hålla jämna steg med Bruce Wayne/Batman filmen igenom.

Årets genombrott:
Suraj Sharma, Life of Pi
Skickligt att hålla nästan en hel film på sina axlar och utan konstigheter agera mot en tiger, som både fanns och inte fanns i verkligheten, men som aldrig kunde svara honom. Det hela blir ännu skickligare gjort med tanke på att det var Sharmas första filmroll.

Årets bästa film:
Life of Pi
I en annars drös av besvikelser och för högt ställda förväntingar lyckades den här filmen något som de andra inte lyckades med, nämligen att överraska mig positivt. Film är en upplevelse för sinnena och Life of Pi lyckades använda det till fullo.

Årets sämsta film:
Mammas pojkar
Inte egentligen årets sämsta totalt sätt, men däremot inräknat med mina förväntingar på filmen på förhand. Det med tanke på att Smala Sussie är en av mina favorit komedier under senare år, att den här filmen vara gjord av ungefär samma människor och att premissen kring rockbröderna lät lockande. Tyvärr var filmen en uppvisning i att inte komma någon vart, vare sig med karaktärs- eller historieutvecklingen. Känslan av att manuset skrevs på en eftermiddag var påtaglig och ingenting i filmen hängde egentligen ihop med varandra för att resultera i en större helhet.

Årets "den-har-vi-hört-förut":
Bio ska vara prio ett vid lansering av en ny film
När tjänster som Netflix lanserades i Sverige är det med blandade känslor för oss filmintresserade. Visst är det bra med en fungerande och välkänd tjänst även i Sverige, men utbudet var inte det bästa. Då kommer argumentet från de som äger rättigheterna fram att filmer först ska släppas på bio, för att sedan leta sig utåt i stugorna via DVD/Bluray eller streaming. Ett ok upplägg tycker jag, men problemet är när den här kedjan bryts direkt. Filmer som inte visas på bio i Sverige, eller på någon av de mindre biograferna utanför storstäderna, måste ändå gå igenom den här tidskrävande processen och hamna via lagliga tjänster först lång tid efter att de först hade premiär i sitt eget land.

Lyckligtvis börjar Atflick dyka upp i Sverige som uttnyttjar detta tomrum på den svenska marknaden med osläppta biofilmer. Ett intressant alternativ för oss mer filmintresserade då vi ibland inte kanske delar uppfattning om vad en intressant film är med den "breda" massan (ifall jag kan får tillåtas vara lite snobbig för en stund).

Årets drag:
Valles (Jonas Karlsson) från Cockpit
Ett mediokert filmår får avslutas med en medioker film och män i kvinnokläder har alltid varit ett välanvänt knep för komisk leverans på film. Den här gången var det Jonas Karlssons tur och hans förvandling hör väl inte till de värsta i filmhistorien. Men jag vet inte om jag ska skratta eller gråta kring hans intervjuer, vid lanseringen av filmen, att klä sig i kvinnokläder skulle få honom att bättre förstå kvinnors utsatthet från mäns blickar i vårt samhälle.