The King of Comedy
Det uppstår automatiskt ett nostalgiskt skimmer och förväntningarna höjs när man ska se en film regisserad av Martin Scorsese med Robert De Niro i huvudrollen. Trots att jag personligen föredrar variation när det kommer till vilka skådespelare regissörer ska jobba med, kan jag inte undgå konstaterandet att Scorsese/De Niro är på många sätt en oslagbar kombination. De har en förmåga att förbättra och sporra varandra och en av fördelarna med deras samarbete, trots att de har gjort så pass många filmer ihop, är att där finns en dos variation. Deras nästa film känns inte som en upprepning på den förra och det är förmodligen därför som jag kan uppskatta deras samarbete fullt ut.

The King of Comedy handlar om Rupert Pupkin (Robert De Niro) som drömmer om att bli programledare och underhållare. Han och sin kompis Masha (Sandra Bernhard) innehar en närmast sjuklig besatthet kring den populäraste programledaren för tillfället, Jerry Langford (Jerry Lewis). En besatthet som ska visa sig få oanade konsekvenser för alla inblandade.



Filmen är en härlig drift på vårt kändisfokuserade samhälle som känns än mer aktuell idag än när filmen först hade premiär. Det räcker med att se på den svenska Riksbankens nya sedlar för att förstå att detta inte är något som vi är beskonade från i Sverige. En kändisfokusering som ibland resulterar i drastiska händelser och där personen i sig blir viktigare än vad han/hon faktiskt har åstadkommit.

Det The King of Comedy gör så bra är att visa det absurda, sjukliga och ibland faktiskt farliga beteende i att bli för engagerad i en annan mer välkänd individ. Filmen lyckas ändå hålla en nyanserad ton, där det inte enbart fokuseras kring fanet i sig utan även på kändisens situation. Dels att en hälsning i sig kanske inte är någon stor grej, men om x antal personer till vill ha något liknande kan man förstå om man emellanåt vill bli lämnad ifred. Men även att de vi i dagligt tal kallar "kändisar" är beroende av sina fans för att behålla sin status. Ifall fansens engagemang försvinner krackelerar grunden och tanken lär snabbt dyka upp om att det var nog ganska skönt att bli störd ändå, i motsats till om ingen alls skulle bry sig om en.



Robert De Niro är fantastisk i huvudrollen och lyckas balansera väl mellan att vara en tragisk, komisk och obehaglig person. En person som man inte riktigt vet var man har, vad han är kapabel till att göra och någon som framförallt inte accepterar ett nej som ett svar (på ett negativt sätt). I rollen som den eftertraktade programledaren står den gamle komikerräven Jerry Lewis för en minst lika bra prestation och man kan förstå hans karaktärs bitterhet och ilska över hela situationen, trots dess klara fördelar. En intressant rolltolkning med tanke på Lewis tidigare mer clownaktiga karaktärer. Värt ett omnämnande är också Sandra Bernhard, i rollen som Masha, som stundom lyckas överglänsa De Niro i galenskap och absurdum.

The King of Comedy är till ytan sett lättsammare än duon Scorsese/De Niros tidigare och senare filmer, men det betyder inte att den saknar en seriös botten. Det som till en början mest verkar komiskt och bisarrt, får snabbt en beskare eftersmak när man i bakhuvudet tar fram historier kring liknande stalkers, ur verkligheten, där utgången har varit allt annat än trevlig. Det är dock intressant att försöka fundera kring dessa "kändisberoende" individer och vad det faktiskt är som driver dem att fortsätta. Man kan säkert göra någon psykologisk analys kring att de försöker projicera sina egna misslyckade drömmar mot en som faktiskt har lyckas och där framför The King of Comedy en rimlig, om än något överdriven, historia kring det hela. Komik med eftertanke när den är som allra bäst.

The Thick of It
2009 dök filmen In the Loop upp lite som en blixt från klar himmel och trollband mig totalt. Jag hade knappt hört talas om filmen på förhand, förutom några recensioner på internet, och jag var ytterst tveksam när jag såg den om man kunde göra en rolig och underhållande film om politik. Det kunde man tydligen. Filmen var rå, absurd och tog framförallt sin publik på allvar. Det var något som jag i alla fall inte hade sett tidigare och att filmen sedermera blev Oscarsnominerad för bästa manus förvånade mig inte (även om man aldrig vet säkert med oscarsjuryn). Jag blev dock förvånad när den visades sig vara med i kategorin "efter annan förlaga" istället för "originalmanus".

Det visade sig alltså att filmen var baserad på en tidigare förlaga, en TV-serie för att vara mer specifik. En TV-serie vid namn The Thick of It som har visats främst på BBC i olika omgångar sedan 2005. Till skillnad från filmen utspelar sig serien enbart på brittisk mark och här finns en drös nya ansikten som inte var med i filmen. Några skådespelare känner man dock igen i nya, men även gamla roller (däribland den oefterhärmlige Malcolm Tucker (Peter Capaldi)). Den råa tonen är också sig lik, så den som har sett filmen kommer snabbt in serien.



The Thick of It kretsar kring politiker och statsmän inom de brittiska maktkorridorerna och de olika mer eller mindre krångliga uppgifter de utsetts för dagligen. Politiken, likt humorns upplägg i serien, är inte sakfrågorna det viktigaste, utan hur de framförs. De flesta inblandade beter sig mer eller mindre som barnungar i en sandlåda och det viktigaste är att man själva ska se bra ut utåt sett mot sina väljare, än vad man faktiskt genomför för politik i praktiken. Makt för maktens skull.

Trots det absurda upplägget i serien och att allt är uppskruvat till max, säger min egen erfarenhet utav politik att serien inte är särskilt långt ifrån verkligheten ändå. Det är enligt min mening briljant satir som framförs, där satiren snarare blir som något tillgängligt i bakgrunden, bland all absurditet, än i den direkta förgrunden. På detta sätt blir satiren enligt min mening mer effektivare då man inte blir nedtvingad åsikter, från manusförfattarna och regissören, och likheten med satiriska mästerverk såsom Dr. Strangelove är slående.

På tal om absurditet märks det i serien tydligast via dess svordomar som här, likt filmen, upphöjs till konst. Att inkludera svordomar enbart för dess egensyfte blir som när en 10-åring går runt och säger fula ord "bara för att" och för att försöka tuffa till sig. När nyhetens behag har lagt sig ("så kan du inte gå runt och säga") blir det snabbt enformigt, trist och inte hållbart i längden. Om man däremot jobbar som i The Thick of It där man friskt blandar mellan fula och plumpa ord, kreativa upplägg och formuleringar och jobbar mycket med kontraster och popkulturella referenser blir det till en konst för sig. Ja, nästan som poesi för äldre och mer cyniska öron. Och vem har egentligen påstått att svordomar begränsar sitt språk?



Likt In the Loop har politik sällan varit roligare än i The Thick of It. De dräpande, syrliga och briljanta kommentarerna står som spön i backen och om man inte är tillräckligt uppmärksam riskerar man att mista mycket i förbifarten. Ibland levereras nämligen de bästa citaten (och de är många) i passagen utanför själva huvudberättelsen. Den enda egentliga nackdelen med serien är att det finns alldeles för få avsnitt. Säsong 1 och 2 består enbart utav sex avsnitt totalt (åtta avsnitt säsong 3). Men som tur är dyker det snart upp nya i form av en fjärde säsong. Så snart är det återigen dags att fylla öronen med underbart dräpande och kreativt skapade förolämpningar på det sättet som britterna gör så bra.

Rule Britannia!
Britannia rule the waves.

Grease ("Grease")
En film jag har en hatkärlek till. Tidigt såg jag en musikaluppsättning i Malmö som jag gillade väldigt mycket, men jag hade dock inte sett filmen vid den tidpunkten. När sedan varje mellanstadiedisco skulle spela sin egen megamix av de mest populära låtarna från filmen, sjönk mitt intresse lägre och lägre för filmen när jag mer och mer tröttnade på låtarna som fanns i den.

För något år sedan tog jag dock mod till mig och såg filmen, mest för att kunna kryssa av den på "att-se-listan". Filmen gav mig inte mycket mer atmosfär kring låtarna och musiken kunde jag ju redan sedan tidigare, förutom en låt som spelas upp under inledningen. Typiskt att den enda låten jag egentligen tycker om från Grease inte sjungs av huvudsrollsinnehavarna själv eller spelas upp när de riktiga skådespelarna är med i bild. Ska jag ta det som ett tecken på hur jag min relation till filmen ser ut kanske?



Cabaret ("Willkommen")
En film som jag heller inte uppskattade fullt ut, framförallt för musiknumren som jag tyckte vare alldeles för många och för långa. Ibland gnistrade det dock till och tillsammans med den härliga Berlinmiljön kunde jag dock till slut uppskatta väl valda delar av filmen. Att många av mina favoritmusikal nummer är inledningsnummer kanske också ska tas som ett tydligt tecken på att jag knappt brukar orka ta mig igenom en musikalfilm och att mitt intresse är därefter.
YouTube-länk

Team America ("The End of an Act")
Filmen som bekräftar min tes att man kommer långt i musikalgenren med dockor, humor och självdistans. Soundtracket till Team America är sprängfyllt med parodi-/hyllningslåtar som all hade passat in här och jag rankar det som en av 00-talets främsta soundtrack. Jag valde dock ut en kärlekslåt där huvudpersonen tydligt visar hur mycket han saknar sin älskade. På ett sätt som vi alla väl kan relatera till?



O Brother, Where Art Thou? ("I Am a Man of Constant Sorrow")
Och här börjar de rena musikalnumren ta slut och musiknumren ta vid. Varför då inte börja med ett musiknummer från bröderna Coens version på klassiska Odysséen? En härlig blandning av bluegrass, country och americana som utspelar sig i det djupaste av den amerikanska södern.



Monty Python and the Holy Grail ("Sir Robin's Song")
När det kommer till musik(al)nummer för mig måste Monty Python vara med på ett hörn. Som tidigare sagt kan jag köpa ett musikalnummer rakt av om det är humoristiskt och det är Python-gänget bland de bättre på. Jag var till och med såg en "riktig" musikal i Malmö förra året och det var scenversionen av Holy Grail (kallad Spamalot) som visades.



Tonari no Totoro ("Tonari no Totoro")
Egentligen en barnfilm som är så pass charmig och naivt optimistisk att jag inte kan motstå den trots min ålder. Allt detta samlas väl i filmens titelmelodi.



Les triplettes de Belleville ("Belleville Rendezvous")
En animerad fransk film med betoning på just fransk. Man leker här med alla fördomar både om fransmän och andra landsmän och eftersom alla sidor får sin beskärda släng av sleven kan alla skratta gott åt det. Filmen börjar med ett cabaretinspirerat musiknummer som sätter tonen direkt för denna nästan dialoglösa film.



The Blues Brothers ("Everybody needs somebody to love")
Ännu en film som jag inte riktigt uppskattade fullt ut när jag såg den, men musiken och alla dess musikpersonligheter som filmen inkluderade var dess stora styrka. Filmen innehåller en drös sväniga bluesinspirerad musiknummer och detta är min favorit av dem.
YouTube-länk

Nashville ("I'm Easy")
En film om countrys positiva och negativa sidor i dess mecka. Filmen där regissören Robert Altman tar begreppet ensemblefilm till en helt nya nivå och som har inspirerat en mängd filmskapare efter. Där andra filmer berättar om olika historier och knyter samman dem enbart vi små passager i filmen, tar Altman ett bredare synsätt på begreppet och låter alla huvudkaraktärer hela tiden samverka med varandra inom samma miljö. Något som till och med ingår i filmens musiknummer.

Baraka
Tjusningen och fördelen med film som medium är att man kan göra en på så många olika sätt. Man kan fokusera på dialogen mellan olika människor och låta den föra historien framåt, men även berätta en historia nästan enbart med hjälp av de rörliga bildernas kraft och det visuella. Historien kan utspela sig på ett enda ställe filmen igenom eller på flera olika ställen som sedan klipps ihop likt ett kollage. Gemensamt för de olika konstellationer, nästan i alla fall, är samspråket mellan ljud och bild består. Denna grundläggande aspekt har Baraka dragit till sin spets.

Likt genombrottsfilmen för dessa typer av filmer, Koyaanisqatsi, utspelar sig Baraka på vitt skilda platser runt om i världen och det är samspelet mellan bilderna och musiken som för historien framåt. Här finns ingen dialog att prata om, utan olika bilder presenteras i ett knippe och sedan är det egentligen upp till tittaren själv att tolka och försöka hitta ett samband. Ett koncept som kanske kan låta avskräckande till en början, men när man väl har sjunkit in i världen, vår alldeles egen alltså, som presenteras är jag åtminstone fast. Man sluts in i en värld som man snabbt inser hur liten den egentligen är och hur liten man själv är i den.



Det är en salig blandning av allt som presenteras under filmens gång och människans splittrade natur visas upp med både sina ljusa och mörka sidor (ibland samtidigt). För när filmen till exempel för en till en avlägsen stam i Amazonas innersta djungel slår det en snabbt, bland alla fascination över denna avlägsna värld, att vår likriktighet när det kommer till kultur och språk i en globaliserad värld är både av ondo och godo.

Likt Koyaanisqatsi är Baraka som en enda lång sinnes- och stämningsupplevelse och en filmupplevelse med fokus på just upplevelse. Där sina föregångare mer berättade en historia och hade en mer successiv ljudbild (signerad Philip Glass), har "uppföljaren" en mer omväxlande och visuellt slående värld. Inte undra på med tanke på att fotografen till Koyaanisqatsi här både står för foto och regi. Musiken av Michael Stearns gör ett kompetent jobb och framhäver varje bildruta, men det är svårt för min del åtminstone att inte nedvärdera den lite i jämförelsevis med herr Glass dito.



Uttrycket "varje bildruta kan ramas in och hängas upp på väggen" är ett trött klyscha som i och för sig hade fungerat för Baraka också. Ett "tavleprojekt" hade dock inte gjort filmens visuella kraft fullt rättvis, då en stor bidragande effekt till detta är hur kameran till synes onoterbart för omgivningen "vandrar" runt i de olika miljöerna. Ibland stannar man upp i en till synes evighetslång tid (på ett bra sätt) framför ett blandat urval av människor med olika bakgrunder som tittar in i kameran. En trevlig och vacker gest om att det vi med vår bakgrund i ett svenskt samhälle tycker är intressant i deras värld, hade dem tyckt precis likadant om vår. Olika människor har olika bakgrunder världen runt, men när allt kommer omkring är vi inte så olika ändå.

Baraka kan beskrivas så vitt skilt som prettodravel, den ultimata testupplevelsen för ditt nyinköpta HD-system där hemma eller något som man kan ha på i bakgrunden när man göra någonting annat. Filmen kan även beskrivas som filmen som lyckas spegla det mest grundläggande hos oss människor och vår värld, en omvälvande filmupplevelse eller en närmast poetisk upplevelse där filmen sköter det visuella och du som åskådare bestämmer budskapet. När det kommer till Baraka är jag nog beredda att hålla med kring de sistnämnda synsätten.