Det går bra för Inglourious Basterds - Tarantinos krigsepos - på biljettförsäljningslistorna världen över. Filmen har spelat mer pengar än Kill Bill: Vol. 2 och har således blivit Tarantinos främsta kassasuccé än så länge.

Grattis till både Quentin och The Weinstein Company - filmbolaget som desperat behövde en ekonomisk succé.

Så om ni inte har sett filmen än, så gå och gör det snarast.

---

Kan även passa på och länka till en illustrerad filmposter - i klassisk stil - på filmen, som är gjord via Posterwire.

Visuella effekter är någonting som alltid har funnits tillgänligt sen filmens barndom.
Genom dess effekter så har man lekt med sin publiks fantasi och berättat fantasifyllda historier fullt ut, något som annars inte hade varit möjligt utan lite hjälp.

Klippet nedan visar utveckligen från början av 1900-talet, till dagens datum och visst har det ändrats lite under årens lopp?
Men man ska heller inte glömma bort själva grundhistorien - för utan en riktigt bra sådan så är inte effekterna mycket till hjälp för helhetsintrycket.

Då var det idag, äntligen svensk premiär för Tarantinos krigsfilm, Inglourious Basterds.
Vad jag själv tycker om filmen, är sedan tidigare känt, så jag rekommenderar starkt att masa sig iväg till närmsta biograf och ta del av en riktigt underhållande rulle.

Om detta inte räcker för att mätta ert Tarantino-begär, så kommer här lite till.
Varför inte ta och lyssna på filmens soundtrack - via Spotify, eller fördjupa sig i Tarantinos karriär med en The A To Z Of Quentin Tarantino - via Empire?

Och när ni har sett filmen i fråga, så varför inte fördjupa sig ännu mer - med hjälp av en lämplig filmlista via Empire.

Kom framförallt ihåg att ha kul därute i sensommar värmen(?) - precis som Quentin Tarantino och Mélanie Laurent hade på röda mattan i Cannes (se film).
 
Vad tycker DN, MovieZine eller Spill.com om filmen?
 

Inglourious Basterds

Quentin Tarantino är en av mina största favoritregissörer och hans Pulp Fiction är den främsta anledningen till att jag idag kan kalla mig för filmintresserad.
Så när jag fick reda på - för några år sedan, om att herr Tarantino skulle göra ett krigsepos, då sköt oundvikligen mina förväntningar på filmen till höjden - vare sig jag ville det eller inte.

Inglourious Basterds inleds med frasen: "Once upon a time in Nazi occupied France...", och det är väldigt beskrivande på filmens tema.
Detta är en saga, en otroligt underhållande sådan, men likväl en saga.
Man ska inte förvänta sig en krigsfilm enligt den vanliga mallen, för Tarantino följer inga mallar, utan snarare lämna historieböckerna hemma och låta sig underhållas fullt ut.



Inglourious Basterds är storslaget, våldsamt, roligt, men framförallt fruktansvärt underhållande.
Quentin Tarantino är en mästare på att styra sin publik åt olika håll, vilket leder till att filmen blir en känslomässig berg-och dalbana utan dess like.
Vissa scener skäms jag nästan över mig själv att jag överhuvudtaget kan skratta åt det hela.

Rollistan är enorm, där alla inblandade gör sitt bästa för att lyfta filmupplevelsen.
Ännu en gång har man verkligen lyckats med rollbesättningen i en Tarantino-film och det är bara till att gratulera regissören och de ansvariga, för ett välgenomfört jobb.
Inglourious Basterds innehåller både kända och okända skådespelare, som alla på något sätt överraskar positivt på mig.



Dessutom så är det trevligt att se en amerikansk film, där det för en gång skull originalspråk används. Man hoppar fram och tillbaka mellan de olika språken och dialekterna, utan att den röda tråden försvinner.

Musiken är också ett inslag som Tarantino brukar kunna prestera inom och Inglourious Basterds är inget undantag. Legendarer såsom Ennio Morricone och David Bowie ger sitt strå till stacken och bidrar till att förstärka den redan satta stämningen.



Mitt enorma berg av förväntan - som tyvärr ofta hämmar filmupplevelsen, grusades lyckligtvis sönder under den inledande halvtimmen och resterande del av filmen var sedan en njutning av de renaste former.

Inglourious Basterds är en härlig kompott av det som jag älskar så mycket med film och betyget kan därför inte bli något annat än full pott.
Tarantino har gjort det igen och det är jag oerhört tacksam för.
 

Irréversible

Ryktena gjorde gällande om att Irréversible var en filmupplevelse utöver det vanliga. Filmen hade delat upp sin publik i två läger, så det var med stor spänning och förväntan jag tog mig an den här filmen.

Jag fångas direkt in i filmen under inledningen och den släpper aldrig taget om en. Det speciella kameraarbetet - som struntar i det konventionella fullständigt, slungar en bokstavligt talat direkt in i berättelsen.
Det är omskakande, skickligt genomfört och ger filmen en extra dimension.
Om man dessutom inkluderar att filmen består av få, längre scener utan någon märkbar klippning, så blir resultatet oerhört vackert och nästan lite poetiskt. Som en lite skitig och ärligt gjord tavla.



De långa scenerna ger skådespelarna mycket att jobba med och de uttnyttjar det maximalt. Dupontel, Cassel och Bellucci gör alla enastående prestationer och bibehåller den realistiska känslan över hela filmen.
Skådespelarna drar sig inte för att fullborda regissören/manusförfattarens Gaspar Noé grundidé om vad han vill förmedla med filmen.

Irréversible är en riktigt våldsam och obehaglig film att titta på - där två scener utmärker sig mest.
Dessa tär på ens psyke och jag undrar flera gånger om det verkligen är nödvändigt att visa så mycket.

Efter att ha smält filmen i några dagar, så kan jag med en skräckblandad förtjusning konstatera att det är det. Filmupplevelsen förstärks något oerhört av dessa inslag och fördjupar även de omkringliggande scenerna - med den bitterljuva eftersmaken som uppstår.



Med detta i åtanke, tillsammans med att filmen berättas i omvänd kronologisk ordning, gör att den något banala intrigen fungerar.
Det är ärligt, rak och berättat - historiemässigt, utan några krusiduller.

Det var länge sedan jag fick bevittna en film, där alla ingredienser levde i en sådan klockren symbios med varandra.
Helheten är större än dess beståndsdelar och om en liten detalj hade gjorts sämre, så hade hela filmupplevelsen sänks avsevärt.



Irréversible är inte en film för alla - långt ifrån faktiskt.
Gaspar Noé dissekerar några av mänsklighetens mest primitivaste känsloyttringar, delar upp det i sina beståndsdelar och lämnar publiken kvar med sina egna tankar och funderingar kring det hela.

Det enda som jag snabbt kan konstatera, efter att jag har sett filmen, är att det är en filmupplevelse utöver det vanliga.
För Irréversible är en film som du sent kommer att glömma.
 

Jag har en längre tid nu sett fram emot Tarantinos kommande Inglourious Basterds, så därför blev jag lite extra glad idag när jag hittade biljetter till en förhandsvisning på filmen - nu på söndag.

Quentin Tarantino har inte gjort mig besviken än så länge med sina filmer, så jag förväntar mig inget annat än en riktigt bra film här. Men jag ska ändå försöka att gå in med någorlunda låga förväntningar på den här, helt enligt devisen " lägre förväntningar, större överraskning".

---

Kan även passa på att länka till ett klipp, där regissören/manusförfattaren själva pratar lite om sitt manus och samtidigt indirekt sågar en av sommarens blockbusters, G.I. Joe: The Rise of Cobra.

The Conversation

Harry Caul (Gene Hackman) är en buggningsexpert och en riktigt bra sådan. Han har en förmåga att hålla sina känslor i schack under sina åtagande och lyckas därmed alltid att leverera.
Cauls senaste uppdrag ser dock ut att kunna slå knut på hans strikta och välfungerande rutiner.

The Conversation är - som titeln antyder - uppbyggd kring ett samtal, som huvudpersonen har spelat in åt en kund.
Man förs i filmens inledning direkt in under inspelningen av detta samtal och får således inte reda på vare sig bakgrunden eller syfte med arbetet.

Detta är också en av filmens stora styrkor. Filmen berättar inte allt fullt ut direkt, utan lämnar mycket till publiken att tänka själv på under tidens gång. Filmen öppnar då för egna tolkningar av vad som egentligen händer.
Vad är syftet med det inspelade samtalet? Vem är de inblandade personerna och vad har de egentligen för relationer med varandra?



Gene Hackman är som tidigare känt en bra skådespelare och är fantastisk även här i huvudrollen. Det är även en liten annorlunda roll, gentemot det jag har sett från honom tidigare.
Jag har nästan bara sett honom spela väldigt extroverta och öppna karaktärer, som kanske pratar innan dem tänker.

Här däremot drar Hackman ner det några varv och låter snarare små rörelser berätta det stora.
Man får inte veta så mycket om Harry Caul, men hans små gester och tillvägagångsätt skvallrar om att han har varit med om mycket i sina dagar.

Det är verkligen ingen lätt film att ta till sig. Vid första anblicken så ter sig den vara en händelselös och lite småtrist film.
Men om man bara skrapar lite djupare på ytan, så finner man den ena intressanta aspekten efter den andra.
The Conversation lär bli bättre, desto fler gånger man ser den och inser alla olika infallsvinklar som filmen innehåller.



Dessutom är det roligt att leka med tanken på att hur regissören, Francis Ford Coppola, lyckades klämma in en sådan här högklassig film mellan två mästerverk, Gudfadern 1 & 2, för att senare göra ännu ett, Apocalypse Now.
Synd bara att resten av hans filmkatalog inte verkar hålla samma makalöst höga nivå.

Det faktum att filmen, utan några större sektioner med mycket dialog, lyckas förmedla en persons tankar och säregna personlighet - är filmkonst ur den högre skolan. The Conversation förtjänar innerligt sin plats i filmhistorien och filmens tema känns dessutom skrämmande aktuellt i dagsläget.
 

Knowing

Man ska lita på sina instinkter. Knowing tilltalade mig något särskilt utifrån trailers och recensioner, men jag var ju ändå tvungen att testa. Den kanske kunde överraska?

Inledningen gav mig förhoppningar. Mystiska sifferkombination och obehagliga barn skvallrade om något bättre än mina förväntningar. Kritiken mot Knowing var ju faktiskt ganska blandad, så jag kanske tillhörde den mer positiva skaran.Så var inte fallet.

Efter den lovande inledningen, så brakade det ihop fullständigt. Filmens röda tråd försvann någonstans på vägen och mot slutet känns det som om man manusförfattarna slängde in det första bästa som man hade till sitt förfogande.



Knowing famlar desperat efter en identitet. Är det en skräckfilm, sci-fi-rulle, thriller eller relationsdrama som filmskaparna vill berätta?
Man kan blanda genrer säger du. Jovisst är det så, men då måste man ändå ha något eget att luta sig tillbaka mot.
Det har inte den här filmen och kvar mot slutet blir en rörig massa.

Nicolas Cage's endimensionella agerande känns som ett ganska uttjatat ämne vid det här laget. Trots kritik så lyckas snubben ideligen hitta nya jobb, så grattis till honom.
Någon personlig favorit är han dock inte.

De två timmarna - som filmen sträcker sig över - känns ovanligt långa.
Mot det förmodade känslosamma slutet, så vill man bara att det ska ta slut så fort som möjligt.



Positiva saker, förutom den lovande inledningen, kan nämnas en viss spektakulär flygkrasch. I hela den scenen fanns en stor närvarokänsla och där fanns lite Children of Men-vibbar. Helt klart filmens stora höjdpunkt.

Annars är Knowing en film som jag så snabbt som möjligt vill glömma bort. En positiv sak dock med den här filmen, är att man hädanefter verkligen kan uppskatta riktigt bra filmer.
 

Tropic Thunder: Rain of Madness

I samband med meta-komedin Tropic Thunder, så släpptes det en fejkdokumentär vid namn Rain of Madness. Den tydliga förebilden var Hearts of Darkness: A Filmmaker's Apocalypse.

Dokumentären har en ganska udda premiss - en fejkad dokumentär om en film som handlar om en filminspelning. Man kan kalla den en "meta-meta-dokumentär".
Oavsett namn så fungerar det riktigt bra och fördjupar hela upplevelsen med Tropic Thunder.

Jag var en av dem som uppskattade spelfilmen och tyckte den var riktigt rolig. De inblandade drev med sig själva och branschen överlag, och hade roligt på kuppen.
Ännu en gång så går Robert Downey Jr., Jack Black, Ben Stiller och company in i sina roller och briljerar. Dessutom så visar dokumentären än mer av Steve Coogan's karaktär, något som jag saknade lite i Tropic Thunder.



Rain of Madness berättas utifrån Jan Jurgen's perspektiv. Jurgen är en tysk dokumentärfilmare - briljant spelad av manusförfattaren Justin Theroux - som försöker att skildra filminspelningen på plats och även Hollywood överlag.

Detta är ett roligt initiativ som höjer intrycket av Tropic Thunder, vars enda nackdel egentligen är dess korta speltid. Men som en ren bonusgrej till filmen, så har jag inget att klaga på.
 

Glory

Krigsfilmer har det gjorts ett antal genom åren, främst om andra världskriget och Vietnamkriget. Men desto ovanligare är att berättelsen handlar om det amerikanska inbördeskriget, så jag gick in med spända förväntningar för att se Glory.
Även om jag förväntade mig ett ganska ordinärt och sentimentalt krigsdrama, och visst fick jag rätt till slut.

Filmen berättas kring det första svarta regementet i USA's historia, en viktig händelse som jag förstår måste berättas. Men själva genomförandet kunde ha varit bättre. Denzel Washington är ingen personlig favorit, men här överraskade han positivt på mig. Washington kunde klara av hela känslospektrat, utan någon som helst problem. Morgan Freeman var stabil som vanligt och resten av rolllistan gjorde ett bra jobb.



Men Matthew Broderick, vad ska man säga om honom? Jag köper honom som pappas soldat - det vill säga en som inte riktigt passar in i militären och man förstår inte hur han ha kunnat få en sådan stor roll. Han måste helt enkelt ha trillat in på ett bananskal på något sätt.

När han sen ska agera som den tuffa och respekterade militära ledaren, då raseras illusionen direkt. Man förstår inte var han har fått sin respekt ifrån och Broderick känns bara fel i rollen.

Sen har vi ju det här med flaggviftandet. Visst det är en viktigt händelse i den amerikanska historien, men man kan väl ändå nyansera det hela? Inte okritiskt berätta om krigets fasor och männen som slogs i det.
Man försöker verkligen att visa hur heroiska de inblandade är, med passande musik och slow-motion, men man kände ovanligt lite för karaktärena.



Kanske är det för att historien överlag kändes lite tunn, eller är det för att man har trubbats av under tidens lopp.
Har man sett fantastiska Gå och se!, så är man nog lite bortskämd med hur en riktig krigsfilm ska tänkas vara. Krig ska vara skitigt, kaotiskt och utan vinnare.

Glory är helt klart ett fint hantverk, men den berör mig, konstigt nog, inte på ett mer personligare plan och betyget blir således därefter.