Quentin Tarantino är en intressant snubbe och det är alltid trevligt att höra hans tankar kring film, då han är en riktig junkie på ämnet.

Så i samband med lanseringen av Grindhouse, så hälsade Tarantino på hos Opie och Anthony för att snacka lite om detta fantastiska medium med rörliga bilder.
Och det märks synnerligen att alla inblandade i intervjun är riktiga filmfans och kan sin sak - till skillnad från vissa svenska medier under Tarantinos senaste besök i Stockholm.


Ämnen som tas upp är bland annat regissörens syn på Natural Born Killers - som är baserad på ett manus av Tarantino - och andra saker som jag själv inte hade en aning om tidigare.

Intervjun består av fem delar och det är bara att klicka sig vidare efter klippets slut.

Public Enemies

Kombinationen Mann, Depp, Bale och gangsterdrama, lät som en blivande succé. Trots blandade reaktioner så förväntade jag en film som skulle passa mig perfekt. Det blev någonting mitt emellan.

Det första som slår en är hur välgjord Public Enemies faktiskt är. Kläderna, miljöerna och resten överlag känns väldigt tidsenligt. Många filmer lyckas med att berätta hur det var då, men här känns det snarare som om man befinner i 30-talet.



Michael Mann bevisar ännu en gång att han är en mästare på att regissera eldstrider, och spänningen stegras ju längre tiden går. Man räds heller inte för att visa våldets destruktiva tillvägagångssätt, vilket gör att det fungerar ännu bättre i slutändan.

Ja, till och med den beryktade digitala looken, som många snackar om, köper jag rakt av. Jag tycker den passar in i filmens tema överlag och på vissa ställen är det till och med riktigt snyggt.



Johnny Depp är som alltid bra i huvudrollen och det är trevligt att se honom i en "vanlig" roll.
Christian Bale gör en gedigen prestation, likaså Marion Cotillard. Men det finns även skådespelare i mindre roller som gör ett gott intryck på mig. Som till exempel Billy Crudup, Stephen Graham och Stephen Lang, vilket gör att den övergripande upplevelsen höjs.

Det som tynger ner filmens upplevelse, och sedermera dess betyg, är att jag känner att jag inte riktigt får någon kontakt med filmens karaktärer. Jag tycker man inte riktigt lär känna deras personligheter och relationer mellan varandra.
Kan inte riktigt peka på vad det är som fattas, men någon var det.

Sammanfattningsvis så är det helt klart en välgjord och sevärd gangsterfilm, men det finns bättre.
 

The Exorcist

Den klassiska skräckfilmen med stort S. Filmen som startade en trend i genren (ont barn) och tog hela konceptet på ett lite seriösare sätt, än vad man hade sett tidigare.

Detta lyckas man med, mycket tack vare sin perfekta blandning mellan lugna och historieberättande partier, och rena bisarra skräckpartier. Denna symbios gör att man både känner ett obehag inför filmens tema och kan fortfarande relatera till den, mer än 30 år efter sin lansering.



Ett av grundtemat i filmen, religion kontra modern vetenskap, kommer alltid att hänga kvar i vårt samhälle - vare sig vi vill det eller inte.

Men The Exorcist verkligt stora styrka är dess rolllista. Alla inblandade spelar på sin högsta nivå och inger en realistisk ton, i en annars ganska spektakulär historia.
Ellen Burstyn, Max von Sydow, Lee J. Cobb och Jason Miller briljerar alla i sina roller, men filmens stora stjärna är helt klart, Linda Blair.



Att i en sådan ung ålder, både kunna gestalta ett ungt och skört barn och samtidigt växla om till ett besatt sådant, det är fantastisk prestation.
Dessutom så glömmer man till slut, nästan bort att det är samma person bakom de båda "karaktärerna". Blair lyckas ge båda två en egen historia och bakgrund.

Sammanfattat så är det en klassisk skräckfilm, som med sin relativa subtila tillvägagångssätt mot genren, trots sina rena skräckinslag, fortfarande håller.
 

Har tidigare nämnt att jag har börjat skriva lite smått för PulseMagazine, en nystartad nättidning med fokus på underhållning.

Kan även passa på och tipsa om en liten text jag har skrivit, som handlar om James Camerons förväntade storfilm, Avatar.


Förtitten finns att läsa under "Film & Tv" ---> "Förtittar". Hoppas ni gillar den.
 

Jägarna

Jag har ofta hört nämnas just Jägarna, när diskussioner förs om att välja ut ens favoritfilmer från vårt avlånga land.
Så det var inte utan förhoppningar som jag bänkade mig framför TV'n, när Sveriges statliga television sände filmen under primetime.

Man sveps direkt in i den underbart vackra norrländska miljön. Regissören Kjell Sundvall lyckas presentera Norrland på ett sådant vackert sätt, att miljön i sig blir som en egen karaktär. Tankarna förs bort mot John Ford och Monument Valley, vilket får anses som ett synnerligen gott betyg.



Historien tar sin början med en hemvändande polis, spelad av Rolf Lassgård, som börjar nysta i traktens affärer och blir impopulär på kuppen.
Glesbygden och "vi-mot-dem"-mentaliteten som snabbt byggs upp, är skickligt komponerat och stärker hela det svåra arbetet, som Lassgårds karaktär har framför sig.
Sundvall lyckas balansera det hela på ett väldigt bra sätt, så man kan sympatisera för båda parter i ärendet.

Om de norrländska miljöerna är det som sätter stämningen direkt, så är det filmens våldsinslag som får Jägarna att stanna kvar en medvetande, efter dess slut.
Man räds ej att visa grova våldsinslag under filmens gång och på så sätt så fastnar den kvar längre och stärker den totala upplevelsen.



Tack vare det råa våldet som skildras, så känns filmen ovanligt modern för sin ålder. Alla inblandade skådespelare gör ett kanonjobb i sina roller och blev efter Jägarna lite av arketyperna när det gäller att spela i svenska filmer, som utspelar sig i Norrland.

Sammanfattningvis så är Jägarna en av de bättre svenska thrillers som jag har sett och är tyvärr ett undantag som bekräftar regeln. Om fler svenska filmer vågar ta ut svängarna som den här filmen gör, så är jag mer än nöjd.
 

Brüno

Efter den fantastiska filmen om Borat, från 2006, så gick jag in till den här filmen med höga förväntingar. Visst, den kunde ju inte bli lika roligt som nyss nämnda film, men något i närheten och var jag mer än nöjd. Tyvärr så blev jag inte det.

Brüno har ungefär samma uppbyggnad som Borat, men en excentrisk karaktär som åker till USA och försöker att förverkliga sin dröm.
Själv förpackningen känns än mindre som en sammansatt film än sin föregångare, utan nästan enbart som ihopklippta sketcher.



Filmen överlag är väldigt ojämn. När den når höjden, så är det högklassig underhållning, men tyvärr så når det även botten ibland, då det bara känns tramsigt och tråkigt.

Det är många scener i Brüno, där man förstår att tanken bakom är att överträffa Borat och provocera ännu mer. Tyvärr så lyckas man oftast inte med detta, utan det känns som om potentiella komiska verkan försvinner i och med detta.



Det fungera bättre när man skruvar ner det några steg och låter den obehagliga verkligheten talar för sig själv, på ett subtilare sätt.

När Brüno konfronterar kändislystna småbarnsföräldrar, skapar en fredslåt eller medlar fred i Mellanöstern, då når Sacha Baron Cohen den komiska himmelen. Tyvärr så händer det för få gånger i filmen, för att betyget ska blir högre.

Dessutom så känns det som om mycket av det roliga har fastnat på klippbordet.
 

Jag har uppdaterat min lilla Batman-jämförelse, från tidigare i år, men några trevliga filmklipp från CineMassacre.
Så spana gärna in den igen.

Wired Magazine, det amerikanska teknikmagasinet, hade i det senaste numret ett lite tema, där man fick reda på levnadsregler under devisen New Rules for Highly Evolved Humans.


En del av detta kallades Ask a Basterd, där man frågade Brad Pitt, med i kommande Inglourious Basterds, några frågor om mediekonsumtion och likande.
I samband med detta så fixade man några riktigt coola bilder, med Pitt i huvudrollen.

Det är alltid roligt med fotograferingar som går utanför ramen och kändisar som vågar bjuda på sig själva.

Året var 1994 och en film, vid namn Pulp Fiction, hade premiär och blev senare en av årets absolut hetaste filmer. Regissören Quentin Tarantino, en då relativt okänd filmskapare, skulle snabbt lyckas att skapa sig ett namn i branschen, mycket tack vare den här filmen och hans debutfilm, Reservoir Dogs.

Tarantino vrängde och vride på en films tidlinje, hämtade inspiration från gamla avdammade filmklassiker och kryddade det hela med knivskarp dialog, bland annat om hamburgare, där dialogen var som hämtad ur det verkligen livet. Temat var inte precis det vanliga som brukades tas upp på den vita duken.

Pulp Fiction skulle några år senare vara filmen som fick mig själv, undertecknad, att bli verkligt intressad av film, och allt runt omkring. Pre-Pulp Fiction hade jag inte insett regissörens viktiga del i filmskapandet, eller hur viktigt det var med ett riktigt starkt och välskrivet manus. Sådana saker som man idag tar för givet, när man väger in olika saker till en films slutbetyget, var inte sjävklart just då.

När Pulp Fiction ändå är på tapeten, så är det väl på sin plats att göra en liten resumé av den, för att friska upp minnet lite om vad som händer i filmen. För jag antar väl att ni redan har sett den?
Till min hjälp har jag några snälla kaniner, som på dryga halvminuten, går igenom de absolut viktigaste ingredienserna i den specifika filmen.

Nu när Michael Bay är högst aktuell, i och med Transformers: Revenge of the Fallen, så kanske det är på sin plats att länka till "hans" låt, från den fruktansvärt roliga filmen Team America: World Police.

Matt Stone och Trey Parker, männen bakom Team America och skaparna till South Park, har visst inte mycket över åt herr Bay och visar det tydligt i denna låt.

Jag kan förövrigt tipsa om hela soundtracket till dockfilmen, som tar genren till en helt annan nivå när det gäller komik.
Soundtracket innehåller bland annat en ballad signerat Nordkoreas diktator, Kim Jong-il.

Gå och se!

Filmen som tar upp andra världskriget, och dess fasa, har man sett många gånger förut. Men att det berättas ur ett ryskt perspektiv är däremot ovanligare, så det var med spänning som jag tog mig an Elem Klimov's krigsfilm, Gå och se!.

Filmen tar sin början när en liten pojke, får tag på ett vapen och ansluter sig till landets armé och dess kamp mot tyskarna.
Gå och se! har egentligen ingen handling, utan följer huvudkaraktärens kamp i den kaotiska tillvaron som följer i krigets väg.



Klimov lyckas direkt skapa en tät stämning, där man upplever pojkens svårigheter att klara sig i den utsatta miljön. Man får dyka in i huvudkaraktärens inre och på så sätt fördjupa sig i hans upplevelser. Bland annat så återspeglar sig hans öronskada, som han får vi en bombräd, ganska verklighetstrogen.

De nazistiska trupperna skildras som rena monster, utan någon moral eller etik. Denna aspekten har jag läst att vissa klagar på, men jag köper det rakt av.
Jag tolkar filmen som om den är berättad från pojkens upplevelser, och då ser jag inget anledning att han skulle skildra sina motståndare på ett nyanserat sätt.



Men i en scen i slutet, så vänder man på det hela, och visar på ett skrämmande tydligt sätt, att i krig så finns det inga vinnare, enbart förlorare. Här finns inga hjältemodiga insatser som återberättas i andra krigsfilmer, utan här är det bara kaos och elände.

På så sätt så är Gå och se!, den krigsfilmen som tar tydligast avstånd från krig, som jag har sett och har således en viktig plats i filmhistorien
 

Magnolia

Likt en blomma med sina blad, hör vi alla människor på jorden ihop på något sätt. Detta är regissören, och manusförfattaren, Paul Thomas Anderson tanke i alla fall med den här filmen och vilken film det resulterade i.

Filmen tar början i en välgjord scen som behandlar begreppet slump, som sätter filmens ton direkt och sätter igång tankeverksamheten.
Man fångas direkt och filmen släpper inte taget om en, förrän filmens slut, dryga tre timmar senare.



Just längden på Magnolia känns perfekt avvägd. Alltför många tretimmarsfilmer, har förmågan att trötta ut sin publik i mitten av filmen, just för att man vill få med allt.
Men här drar filmen snarare en fördel av sin långa längd, då man verkligen får tid att stifta bekantskap med alla karaktärer och hur de sammanfogar med varandra.

För det är inte bara att karaktärerna är placerade vid samma händelser, som sammanlänkar dem, utan även deras handlande. Det är oerhört skickligt gjord av Anderson, hur han skriver ihop karaktärerna, utan att det känns forcerat.

Manuset är filmens största styrka. Ett manus som både är välskrivet, tankeväckande och på sin ställen till och med riktigt fyndigt.



De inblandade skådespelarna presterar på sin toppnivå, där det är främst Tom Cruise som överraskar mig positivt. Han har fått ta emot mycket skit genom åren, men faktum är att han är en riktigt bra skådespelare, med rätt hjälp det vill säga.

Magnolia var helt klart en stor positiv överraskning för mig, som är en hårsmån från att kamma hem högsta betyget.
Egentligen så saknas det ingenting i filmen, utan det krävs snarare en andra titt, för att kunna ta in allt från filmen.
 

Teasern till Cemetery Junction, Ricky Gervais och Stephen Merchant (The Office) första gemensamma långfilm, släpptes nyligen på nätet.

Trots att inspelningen inte har påbörjats än, så lägger man redan ribban högt, i och med detta första smakprov.

Det här blir ett projekt jag kommer att spana in lite extra under den kommande tiden.

Den 21 december 2012, dagen då Maykalenderns nuvarande stora årscykel, på 5125 år, går till ända. Egentligen kommer inget särskilt att hända enligt legenden, utan bara det att en ny tidsperiod påbörjas.
Men givetvis så ska Hollywood skapa en katastroffilm på det, där hela världen går under. Bakom hela spektaktlet står regissören och manusförfattaren Roland Emmerich. Emmerich, med filmer som Godzilla och The Day After Tomorrow på sitt medvetande, har en liten förkärlek för storslagna filmer med mycket förstörelse och 2012 verkar inte vara ett undantag. Handlingen verkar till synes komma lite i andra hand.

Av de tidigare klippen från filmen att döma, så är det idel explosioner och förstörelse, och inte så mycket utrymme för skådespelarna. Detta har man givetvis noterat och Garrison Dean har gjort en liten komisk trailer, för io9.com, som enligt mitt tycke skulle vara den officiella.

Tillströmningen av posters till Inglourious Basterds verkar aldrig ta slut, men om de håller en så hög nivå så ser jag inte varför man skulle stoppa. Om nu bara själva filmens premiär skulle anlända snart, så är allt bra.

Umberto D.

Regissören Vittorio De Sica, mest känd från Cykeltjuven, gjorde 1952 den här filmen och tillägnade den sin far.
Umberto D. har nästan enbart amatörskådespelare i rollistan och räknas, tillsammans med nyss nämnda film, in bland neorealismens främsta verk.

Filmen tar sin början i en strejk, där pensionärer demonstrerar för sin låga pension, ett ämne som alltid verkar vara aktuellt.
Utifrån demonstrationen så får man senare följa med den statligt anställde pensionären, Umberto Domenico Ferrari, och hans försök att leva ett anständigt liv. Hans enda vänner är sin trogna hund och sin hyresvärdinnas städerska.

Likt Cykeltjuven tar sig De Sica an den lilla människans eviga kämpande med att upprätthålla en dräglig vardag.
Umbertos relation med sin trogna hund, skildras på ett avskalat och ärligt sätt, vilket blir väldigt rörande och man känner för karaktärerna, utan att man bli tvingad till det.

De Sica har med den här, och Cykeltjuven, lyckats med konstycket att skildra två av filmhistoriens ärligaste och rörande relationer. Här mellan en pensionär och hans hund, den förra mellan en arbetare och hans son.

Det är detta som är filmens stora styrka och gör att den håller samma höga klass som sin mer kända "kollega". Båda två är ett måste och förtjänar sina platser i filmhistorien.
 

Jaws: The Revenge
Efter den fantastiska ettan så har Jaws-serien drastiskt sjunkit i kvalité och fyran är det ultimata beviset på att allt tydligen går att sälja, bara man har rätt namn bakom.

Tvåan i serien var en upprepning av ettan - fast på en betydligt lägre nivå - och trean hade en intressant intrig, men genomfördes inte på ett tillfredsställande sätt. Fyran däremot var bara dum, idiotisk och det fanns ingen skaparglädje här överhuvudtaget.

Själva handlingen är så korkad att manusförfattarna verkligen testar sin publiks tålamod. Tidigare i serien så har hajen mördat utan hämningar och har varit en "mindless killing machine", men den här gången så är hajen ute efter en viss familj, en hämndaktion mot familjen Brody.

Filmen börjar med en dödlig attack och snabbt inser familjen hur det hela ligger till. Men för att då undvika hajen så reser de till Bahamas (grattis, där lär man ju slippa den).

Det är inte enbart historien som känns dum, utan även hur man porträtterar besten. Man begår här den största synden man kan göra i en Jaws-film och det är att visa för mycket av hajen. På så sätt så blir det hela komiskt istället för skräckinjagande, för ingen kan nog påstå att ett gummihaj är särskilt skrämmande egentligen. Steven Spielberg insåg detta redan 13 år tidigare och visade således så lite som möjligt, just för att spela på den mänskliga rädslan för det okända.
Jaws 4 är dessutom en av få filmer jag inte ens gillade när jag var liten, så den har inte ens några nostalgiska poäng att hämta hos mig.

Lite beröm ska filmbolaget dock ha och det är att man med Jaws 4 kom på en av filmhistoriens absolut coolaste taglines: This time... It's personal..,
men man kan inte bygga en hel film på en enda tagline och således ska den här filmen helst glömmas bort så fort som möjligt.

Trailern:

The Hangover

En film jag hade sett fram emot en längre tid, då den verkade bli en av årets roligaste filmer, så mina förväntningar steg oundvikligen innan jag steg in i biosalongen.

Det var till och med nära att mina höga förväntningar gjorde mig besviken på det jag såg, men som tur var så tippade till slut bägaren över till filmens förtjänst och jag njöt i fulla drag av filmen.

The Hangover är årets roligaste film än så länge, och har en ovanlig detalj som många av de flesta av dagens komedier saknar, nämligen en ganska välskriven handling. En plot som för tankarna lite till en film som Memento.

Karaktärerna är härligt galna och passar perfekt in i filmens atmosfär. Visst är filmen riktigt grabbig, nästan för grabbig på vissa ställen, men den är ändå fruktansvärd rolig.

Ska man se någon komedi i år, så tycker jag att man satsa på den här.
 

Rope

Hitchcock bevisar ännu en gång vilken stor regissör han var, och den här filmen skiljer sig ganska markant från hans mest kända verk. Då spänningsmomentet i hans filmer oftast är människans ondska, och vad det kan resultera i, så är det ingen skillnad i denna gentemot hans andra filmer. Skillnaden här är snarare hur han tar sig an detta.

Där man oftast brukar följa ondskans ursprung och vad det resulterar i, går man här snarare direkt mot resultatet av vårt handlande och hur man leva vidare med det.

Filmen berättar en mycket intressant, och mörk, intrig, som skrämmande nog har hämtat sin inspiration från ett verkligt fall (Leopold and Loeb). Man förlitar sig inte här så mycket på några skrämmande element, rent filmiska då det mest är som filmad teater, utan här är det mest tanken bakom som är skrämmande.

Filmen skapar många frågetecken och kan vara ett diskussionunderlag till allt från mord överlag, diktatorstyre, vårts rättväsende och även dagens diskussioner om våldsinslag i både filmer och TV-spel.

En lite annorlunda Hitchcock-film helt klart, men fortfarande ett måste bland hans verk.
 

Casino

Goodfellas i öknen var mina förväntningar på den här filmen och man ser snabbt likheten mellan de båda filmerna.

Båda har Robert De Niro och Joe Pesci i huvudrollerna, båda snuddar vid organiserad brottslighet i någon form och filmerna är båda två baserade på en bok signerad Nicholas Pileggi.
Men efter att ha sett Casino, så kan jag påstå att den förtjänar att stå på egna ben.

En film gjord av Martin Scorsese, skapar genast stora förväntningar och här finns alla ingredienser som herr Scorsese har skämt bort oss genom åren. Ett intressant tema, där man inte drar sig undan att visa de mörkaste sidorna, starka prestationer från de inblandade skådespelarna och överlag en stor hyllning till film som medium.

Man blandar olika stilbegrepp genom filmens gång och skapar således ett större intryck på filmen. Berättarröster brukar oftast användas lite väl för frekvent, det är ett enkelt sätt att berättar en historia med, men här drar man det ett steg längre.

Man blandar olika personers berättarröst lite här och var, utan att krångla till det för mycket och i slutändan så fungerar det perfekt till filmens tema.

Att man dessutom inkluderar Devos Whip It, i filmens soundtrack, förtjänar en medalj.
 

Då var det dags igen med nya posters till Tarantinos kommande krigsepos, Inglourious Basterds.
Den här gången är det inriktat mot filmens största karaktärer, med samma stil som den senaste filmaffischen.

Filmen har inte haft premiär, så jag kan inte säga något om dess kvalitéer, men är det något filmbolaget lyckats med så är det filmens PR-material. Man har levererat den ena snygga postern efter den andra.


(Empire)