Jul- och nyårshelgen gav mig en välbehövlig vila från allt vad tentor, gruppuppgifter, presentationer och uppsatser heter. En tid att återse familj, släkt och vänner från hemorten, men även tid att kolla igenom lite filmer från den ständigt stigande "vill-se"-listan. En av mina starkare filmupplevelser under min ledighet kom dock inte från denna lista, utan som av en slump när jag zappade runt under ett reklambrott av en JVM-match (Grattis Sverige!) och råkade komma in i en film som det var ett tag sedan jag såg senast.

Såg max fem minuter utav filmen i fråga, men det räckte tydligen för att "allt" skulle komma tillbaka igen. Det som jag trodde var en bortglömd film var snarare en förträngd sådan och det av flera anledningar. Filmen jag talar om är givetvis James Camerons mastodontprojekt från 1997, Titanic. En film jag har ytterst blandade känslor inför.

Filmens största styrka är dess specialeffekter och själva båten i sig som blir något konkret (i alla former längs med historien) som karaktärerna får agera utefter. Titanic är som en gammal klassisk mastodontfilm från Hollywoods guldera där storslaget hantverk premieras och får tillåtelse att skina. Tyvärr innebär detta också att nackdelarna med filmerna från gulderan även smyger sig in i den moderna tappningen och blir alltför påtaglig för att jag ska kunna ignorera det.

Upplägget på hur historien kring Titanic ska berättas är också genomtänkt utfört från Camerons sida. Genom att berätta ur Roses perspektiv får man någon att snabbt relatera till genom båtfärdens gång och således lyckas man kombinera det lilla känslospektra (fokuserat på Rose karaktär) med det stora (den historiska händelsen kring Titanic) i en fin mix. Sen börjar dock orosmomenten rada upp sig och närma sig likt isberg ur vattnet.

Kärlekshistorien mellan Rose och Jack är till viss mån fin och rörande (även undertecknad har ett hjärta emellanåt), men filmen blir alldeles för manipulativ när det gäller vad man ska tycka om deras kärlekshistoria att det spontana i det försvinner snabbt. Tanken i filmen är att kärleken övervinner allt (bakgrund, klass, utbildning och så vidare) och det är en fin tanke. Dessutom har man en mängd tillfällen i filmen att porträttera detta från ett bredare samhällsperspektiv och få in ett större intryck kring hur samhället såg ut och fungerade vid denna tidpunkt, och hur det har ändrats sedan dess. Tyvärr drar Cameron med den alltför stora berättarpenseln här och förenklar en aning för att snabbare kunna få fram sin poäng med historien (alltså den olyckliga kärlekshistorien mellan Rose och Jack).

Ett mer nyanserat karaktärsgalleri hade också dragit allt till sin spets och lyckas få publiken att ifrågasätta vad de egentligen ska tycka kring det som händer i filmen. Nu blir det hela klart från början vem man ska tycka synd om, heja på och vem man ska tycka illa om. Till exempel att filmens "skurk" är välbärgad hade kunnat bli ett intressant tillägg i historien kring arv, girighet och framgång, men nu används det istället mest för att få folk att förstå att personen i fråga är ondskefull. "Skurken" sparkar neråt, tack vare sina tillgångar, och då blir det lättare för publiken att ta till sig att man ska tycka illa om honom.

Det faktum att fartyget Titanic innehöll tre ekonomiklasser (1:a, 2:a och 3:e) hade också varit något intressant att bygga vidare sin historia kring och också försöka säga något om det rådande samhällsklimatet. Nu används det tyvärr mest som ett dramaturgiskt knep, och en genväg, för att skapa en kontrast i historien och mellan dess karaktärer. Får man ens se några "2:a-klassare" under filmens gång? Dessutom att inkludera ett större utlägg kring vad egentligen regeln "kvinnor och barn först" gav för följder för de överlevande hade varit intressant och en potential filmen slarvade bort.

Sen måste jag även försöka analysera lite kring kärleken mellan Rose och Jack. Filmen vill desperat att du i publiken ska tänka tanken "Tänk om", främst genom tanken "Tänk om Jack hade överlevt?". Idén är att man ska tänka på deras förlorade framtid tillsammans och tragiken i det hela, vilket jag personligen själv har svårt att frångå då filmen skriver det på näsan på dig att du ska tycka så. Till slut blir det oundvikligen så att fartyget i sig, och den historiska händelsen bakom, blir något i bakgrunden som enbart används som ett dramaturgisk inslag i deras kärlekshistoria och inget annat.

Trots detta kan ändå inte cynikern och pragmatikern inom mig sluta tänka tanken på att allt detta var det bästa som kunde hända deras relation. De umgicks tillsammans i ett enda långt kärleksrus under några passionerade dagar och sedan var det en okontrollerbar händelse som satte stopp för deras relation, och inte deras egna svalnade känslor. Och vad hade de egentligen för gemensamma intressen att luta sig tillbaka mot när kärleken i deras relation kunde tänkas svalna lite? Vad hade hänt med deras kärlek när vardagen stiger på?

Rykten (alltså helt taget från luften) gör gällande att ett händelseförlopp hur det kan tänkas gå skildras i Revolutionary Road (har inte sett filmen själv). Så upplevelsen från filmen och framförallt när man hör Céline Dions kärlekstema (som jag fortfarande har svårt att lyssna på då den frambringar "fel" känslor) är kanske lycka istället för sorg? Eller att jag är för lite utav en romantiker för att förstå att jag inte ska tänka i sådana banor när det gäller romantiska dramer?

Utöver allt detta har jag även blandade känslor kring filmens längd som både känns alldeles för lång och samtidigt precis lagom på en och samma gång. Med tanke på alla olika sidohistorier som filmen har och hur den vill bygga upp sina karaktärer har den en väl avvägd längd. Kan dock inte frångå att filmen på sina ställen upplevs som alldeles för utdragen och där jag helst vill ha filmen snabbt avklarad på fem sekunder. Dessutom kommer Titanic inte riktigt igång (av förklarliga skäl) förrän isberget kommer in i bilden och då blir den bestående upplevelsen att allt som föregått det var som en lite sämre och alltför seg förberedelse.

Trots min kritik kring filmen kan jag dock inte påstå att Titanic inte har lyckats lämna mig oberörd och det får väl anses ses som ett gott betyg i sammanhanget. Mycket av detta kan dock ha och göra med att jag såg filmen på bio när jag var ungefär tio år gammal, vilket kanske var för ungt för att jag verkligen skulle kunna förstå allt som hände uppe på duken framför mig. Kommer framförallt starkt ihåg från detta tillfälle att jag blev både uppspelt och rädd i biostolen när Rose och Jack försökte desperat komma upp till soldäck att min mamma bredvid mig i salongen fick försöka lugna ner mig med orden: "Lugn! De kommer att komma ut. Det har du ju själv sett på reklamen".

Så Titanic är en film där hjärnan försöker att säga till hjärtat att "tona ner sig en aning" att till och med hjärtat till slut inser vad som händer och skäms en smula. Men på grund av att här händer så pass mycket i filmen kan både hjärtat och hjärnan ändå inte sluta fascineras över vad som händer, även om båda inser filmens brister. Dåliga metaforer åsido är Titanic alltså en klassisk hatkärleksrelation för mig. En film jag är nöjd med att ha sett, men som jag gärna inte ser om i första taget.

Info: I år är det förövrigt 100 år sedan RMS Titanic förliste på det Atlantiska havet och det ska uppmärksammas bland annat genom att James Cameron ska återutge filmen på bio. Denna gång i tre dimensioner.

The Girl with the Dragon Tattoo

Stieg Larssons historia om journalisten Mikael Blomkvist och datorhackern Lisbeth Salander har blivit ett internationellt fenomen utan motstycke i svensk modern litteraturhistoria. Med storsäljare världen över verkar det finnas något i böckerna som tilltalar en bredare internationell publik och även den svenska filmatiseringen utav böckerna har nått viss internationell framgång. Trilogin är en av de mest inkomstbringande svenska filmer på senare år (både nationellt och internationellt) och miniserievarianten vann i år en Emmy för bästa miniserie.

Så nu när toppregissören David Fincher tar sig an materialet för främst en amerikansk publik (vem vill egentligen läsa filmer?) blir det snabbt upplagt till en jämförelse för mig mellan den svenska och den amerikanska filmatiseringen (den första boken i detta fall). Dels för att jag själv inte har läst böckerna och för att de båda filmatiseringarna visar sig ha en del gemensamt.

Den första och största skillnaden man märker i den amerikanska versionen (efter en spektakulär titelsekvens som hade gjort James Bond avundsjuk) är det rent visuella. Givetvis har Finchers filmatisering en större budget än den svenska versionen och det märks uppe på duken. Fotot har ett speciellt gråskaligt filter som skapar och förstärker den kyliga atmosfären som finns i historien (på flera olika plan). "Stockholm Noir" har regissören beskrivit det som och man märker direkt från filmen vad han menar med detta. Tillsammans med ett industridrypande soundtrack utav Trent Reznor och Atticus Ross (som bygger vidare på sin succé från The Social Network) är spänningsmomentet oftast där och lurar, eller utslagen i full blom i någon utav filmens dramaturgiska höjdpunkter.

Trots blandade känslor för en amerikansk filmatisering utav böckerna ska herr Fincher ha beröm för sin vilja att "försvenska" historien. Trots märkliga uttal emellanåt (som förmodligen främst vi svenskar märker av) är det alltid intressant att se utomståendes tolkningar på hur sitt eget hemland ser ut. Fincher ska också berömmas för att han vågade bibehålla och visa upp grymheten som finns i Larssons böcker.

I rollerna som Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander gör Daniel Craig och Rooney Mara riktigt bra ifrån sig. Daniel Craig har större utstrålning och karisma än Michael Nyqvist och tillsammans med ändringar i filmmanuset blir karaktären Blomkvist intressantare i denna upplagan. Rooney Mara klarade även hon att verkligen gå in i rollen som Salander och den stora fördelen med hennes prestation är att hon lyckas skapa sig något eget och inte enbart kopiera succén från Noomi Rapace porträtt. En fördel med den amerikanska versionen är att man fokuserar mer på Salanders och Blomkvists relation, vilket skapar en större dynamisk dem emellan. Men dessa tillägg skapar inte enbart positiva effekter.

I den amerikanska filmatiseringen, jämfört med den svenska, lägger man till och fokuserar mer på vissa delar av historien som skapar en större förståelse inom vissa aspekter utav den. Tyvärr skapar detta också en känsla av seghet emellanåt i historien och under filmens gång som den svenska aldrig hade. Så på det hela taget känns den svenska mer fokuserad på historiens kärna, medan den amerikanska ibland lägger till nyanser i historien som skapar ett större djup.

Nu är frågan dock vilken filmatisering jag föredrar bäst. Finchers version har atmosfären och det visuella som en större budget och ett större visionärt sinne tillåter. Båda filmatiseringarna har topprestationer från de inblandade skådespelarna, ända ner till den minsta biroll. Summa summarum har båda versioner sina ljusa sidor och de kompletterar varandra väl. Jag föredrar dock den svenska versionen snäppet högre tack vare ett stramare manus och en spontant ärlighet som den amerikanska i sin visuella prakt saknar. Att jag inte gillar båda filmatiseringarna mer än vad jag gör har nog mycket med själva källmaterialet att göra.

Jag tycker att historien i "Män som hatar kvinnor" (som är en mer passande titel med tanke på historiens innehåll) inte frångår särskilt mycket den klassiska mystik- och kriminalhistorien. Det är mer själva utförandet i de båda filmatiseringarna som gör de speciella och det ska både det svenska och amerikanska filmteamet ha kredd för.