Melancholia
Lars von Trier har en osannolik förmåga att lyckas med konststycket att röra upp känslor med sina filmer och åsikter. En av hans senaste "prestationer" på detta område var att uttala sig någon klumpigt kring Nazityskland under årets filmfestival i Cannes och samtidigt bli "persona non grata" på kuppen. Detta kan anses båda stjäla uppmärksamhet från filmen han faktiskt var där och tävlade med (Melancholia) eller vara en briljant PR-kupp för densamma. Fast med orden "all publicitet är bra publicitet" i åtanke är det väl dags ändå att släppa fokus kring allt runtomkring filmen och istället fokusera helhjärtat på huvudattraktionen (förhoppningsvis) själv.

Melancholia kretsar kring två systrar i en minst sagt dysfunktionell familj. Den första delen utav filmen fokuserar kring den yngre systerns bröllop (spelad av Kirsten Dunst) och den andra delen kring den äldres (spelad av Charlotte Gainsbourg) ständiga kamp för att kunna ha ett fungerande familjeliv.



För det första är bröllop är en väldigt tacksam skådeplats för dramatiska händelser, där den perfekta uppdiktade sinnebilden för ett bröllop alltför ofta kraschlandar emot verklighetens klippvägg. Kontrasten som finns i detta är väldigt intressant och detta är något som Lars von Trier utnyttjar väldigt väl här för att skapa en varierande dramaturgisk kurva kring en specifikt händelse (bröllopet), som annars riskerar att bli både statisk och full av upprepningar. Melancholia fick mig i stunder att tänka på guldkorn såsom filmen Festen, där de båda visar väl att man inte behöver gå längre än till sin egen familj för att skapa dramatik och spänning. En annan fördel med detta tillvägagångssätt är att alla i publiken kan relatera till det, oavsett om de vill det eller inte.

Om första delen är filmens mest intensiva del när det kommer till dramatik och interaktion karaktärer emellan är tvåan dess något lugnare kusin från landet. Detta utan att det samtidigt riskerar till att bli både segt och trist. Filmen tar överlag god tid på sig att berätta sin historia, men på grund av yttre element som ständigt finns närvarande i historiens båda delar finns här hela tiden något som driver den framåt och gör historien/filmen intressant. Man bör dock vara medveten om att filmen kräver sitt rätta sinnelag hos sin publik för att kunna njutas av fullt ut.



På den mer tekniska sidan utav filmen är den mer eller mindre fulländad. Filmens foto är en av huvudorsakerna till filmens drömlika och successiva natur. Tillsammans med att "riktig" slow motion-teknik används emellanåt skapas det under filmens gång bokstavligt talat vackra, rörliga tavlor där det som publik bara är till att luta sig tillbaka och njuta i fulla drag. Och med tanke på filmens natur och vilken historia den vill berätta är det också en fröjd att få ta del av de mer jordnära specialeffekterna som filmen besitter. Med grundtanken att effekterna ska glänsa, men inte överglänsa själva filmen i stort, lyckas de väl med att hjälpa till att bygga upp historien och skapa en väl fungerande helhet. När filmer såsom Transformers och Avatar är populära idag när det kommer till specialeffekter är det intressant med Melancholia att se hur man också kan göra det.

Melancholia är på många sätt och på olika plan en väldigt vacker, harmonisk och nästan poetiskt berättad film som inte räds för att måla med den stora känslopenseln. Jag har på sistone själv varit inne i lite av en filmsvacka då jag har undrat vad det egentligen ger mig att se på och diskutera filmer över huvudtaget. Med Melancholia har jag till slut äntligen återfått gnistan och förståelsen igen varför jag en gång i tiden lärde mig att älska detta medium som vi kallar för film. I alla känsloyttringar som Melancholia framkallade och satte igång inom mig är det den återfunna "filmgnistan" nog det viktigaste som jag tar med mig från denna filmupplevelse (med betoning på just upplevelse). Tusen tack von Trier för detta uppvaknade.

Source Code
När jag först hörde talas om Source Code via amerikanska recensioner i våras var en återkommande beskrivning utav filmen att den var som en blandning mellan Deja Vu och Groundhog Day. Ett intressant koncept på pappret som om man bara kunde få ihop det på ett något sånär snyggt sätt borde resultera i en sevärd film. Orosmomentet med den återkommande beskrivningen var dock att jag själv kände att de två nämnda filmerna var intressantare som koncept än som filmer. Frågan var om Source Code kunde bryta sig loss från detta omen?

Filmen kretsar kring åtta specifika minuter innan en stor tågexplosion som har återskapats i ett avancerat datorprogram. Allt för att kunna hitta gärningsmannen bakom dådet och motverka att det sker fler framtida explosioner. Colter Stevens (Jake Gyllenhaal) är den som får i uppdrag att skickas tillbaka igen och igen och det hela övervakas av Colleen Goodwin (Vera Farmiga) och Dr. Rutledge (Jeffrey Wright). På tåget träffar Stevens bland annat en kvinna vid namn Christina Warren (Michelle Monaghan) som han tillbringar mest tid med i dessa simulationer.



Problemen hopar sig ganska snabbt för mig gentemot filmen. En film med detta alternativa tidsupplägg måste i ett tidigt skede förklara hur den nyuppfunna tekniken fungerar och detta gärna på ett ingående sätt. Allt för att publiken ska kunna få en uppfattning av vad det hela handlar om så att de i ett senare skede sedan ska kunna köpa det som hela filmens berättelse bygger på. Problemet som Source Code har är att jag får en uppfattning att filmskaparna tar alldeles för lätt på denna detalj under filmens inledning och mer eller mindre hittar på nya saker under dess gång. Logik inom sina egna uppsatta ramar är kritiskt för alla typer av filmer och här tappar tyvärr Source Code en del av sin trovärdighet.

En annan viktig aspekt med dessa "tidshopparfilmer" är att vid varje återbesök måste filmen kunna hitta nya infallsvinklar för att bygga vidare på den övergripande historiearken och inte återupprepa sig. Source Code lyckas med att inte berätta samma sak om och om igen på dessa återkommande åtta minuter, men problemet är att man inte lyckas lägga ihop allt till en större helhet. Känslan av att "starta om" (på fel sätt) vid varenda en av dessa återbesök är allt för påtagligt och det enda jag i alla fall tänker på är vad som händer just nu i det pågående återbesöket. Det vill säga inte som jag helst hade velat se att man försöker själv som åskådare pyssla ihop och fundera kring hur det som händer just nu hänger ihop med det som skedde tidigare under filmen.



Source Code är trots detta en sevärd och tänkvärd film som ogenerat utnyttjar min fascination för filmer med alternativt tidsperspektiv. Alla inblandade skådespelare gör sitt jobb väl, utan att för den skull skina något nämnvärt. Det är egentligen bara Jeffrey Wright i sin torra och återhållsamma doktorsroll som lyckas göra ett litet intryck utöver det normala.

Likt sina jämförelsefilmer slutade även denna film som ett intressant koncept snarare än en bra film. Men filmer som överhuvudtaget lyckas sätta igång tankeverksamheten nu för tiden ska ändå ha ett plus i kanten för sin vilja att åtminstone våga försöka.

Brick
En kvinna hittas mördad och övergiven vid ett vattendrag och genast sätts jakten igång för att försöka hitta den skyldiga bakom dådet. Det är upptakten till Brick, en deckare och mordgåta i skolmiljö. Filmen har vad jag förstått blivit lite av en kultfilm sedan den kom ut 2005 och har samlat ihop sig en trogen skara fans. Själv hade jag knappt hört talas om filmen innan jag började se på den, vilket alltid är en spännande upplevelse att få ta del av.



Inledningen med den mördade, upphittade kvinnan för ens tankar direkt till Twin Peaks och vilket perfekt upplägg det var där att sätta igång en historia per omgående. Därför höjs ens förväntningar direkt på Brick som sedan tyvärr långsamt visar sig sjunka, krackelera och slutligen gå helt i kras. Man får som publik stegvis reda på mer och mer om mordgåtan och personerna runt omkring, vilket är ett bra upplägg kring en mordgåta för att skapa mystik. Ett grundligt misstag som manusförfattaren/regissören dock gör här är att inte berätta tillräckligt mycket till en början så att jag som åskådare ska kunna låta historien "ta fart" ordentligt. På så sätt blir Brick en mer och mer intrasslad mordhistoria utan engagemang, vilket leder till att hela historien snart faller helt platt.

Det är en skör balansgång att gå när det kommer till att hålla inne information för att successivt kunna öka publikens intresse för en berättelse. Blir det för lite information har man som publik ingenting alls att relatera till och intresset för historien svalnar snabbt. Lyckas man däremot har man ett ypperligt upplägg där man "suger" in publiken i filmen. En som är mästare på det här är en regissör som David Lynch. Bricks upplägg är i stora drag faktiskt ganska lik en Lynch-film förutom på en väsentlig detalj, atmosfären.



Där David Lynch lyckas med atmosfär och successiv spänning "trolla" bort de eventuella luckor och frågetecken som finns i hans berättelser saknar Brick helt detta element och därför blir bristerna allt för påtagliga. Bra skådespelarprestationer (främst från Joseph Gordon-Levitt) och ett fint foto lyckas delvis rädda filmen från helt kaos. Eftersom jag inte hade några förväntningar på filmen skulle jag inte vilja påstå att jag är besviken på den. Jag hade dock bara hoppats på så mycket mer.

The King of Comedy
Det uppstår automatiskt ett nostalgiskt skimmer och förväntningarna höjs när man ska se en film regisserad av Martin Scorsese med Robert De Niro i huvudrollen. Trots att jag personligen föredrar variation när det kommer till vilka skådespelare regissörer ska jobba med, kan jag inte undgå konstaterandet att Scorsese/De Niro är på många sätt en oslagbar kombination. De har en förmåga att förbättra och sporra varandra och en av fördelarna med deras samarbete, trots att de har gjort så pass många filmer ihop, är att där finns en dos variation. Deras nästa film känns inte som en upprepning på den förra och det är förmodligen därför som jag kan uppskatta deras samarbete fullt ut.

The King of Comedy handlar om Rupert Pupkin (Robert De Niro) som drömmer om att bli programledare och underhållare. Han och sin kompis Masha (Sandra Bernhard) innehar en närmast sjuklig besatthet kring den populäraste programledaren för tillfället, Jerry Langford (Jerry Lewis). En besatthet som ska visa sig få oanade konsekvenser för alla inblandade.



Filmen är en härlig drift på vårt kändisfokuserade samhälle som känns än mer aktuell idag än när filmen först hade premiär. Det räcker med att se på den svenska Riksbankens nya sedlar för att förstå att detta inte är något som vi är beskonade från i Sverige. En kändisfokusering som ibland resulterar i drastiska händelser och där personen i sig blir viktigare än vad han/hon faktiskt har åstadkommit.

Det The King of Comedy gör så bra är att visa det absurda, sjukliga och ibland faktiskt farliga beteende i att bli för engagerad i en annan mer välkänd individ. Filmen lyckas ändå hålla en nyanserad ton, där det inte enbart fokuseras kring fanet i sig utan även på kändisens situation. Dels att en hälsning i sig kanske inte är någon stor grej, men om x antal personer till vill ha något liknande kan man förstå om man emellanåt vill bli lämnad ifred. Men även att de vi i dagligt tal kallar "kändisar" är beroende av sina fans för att behålla sin status. Ifall fansens engagemang försvinner krackelerar grunden och tanken lär snabbt dyka upp om att det var nog ganska skönt att bli störd ändå, i motsats till om ingen alls skulle bry sig om en.



Robert De Niro är fantastisk i huvudrollen och lyckas balansera väl mellan att vara en tragisk, komisk och obehaglig person. En person som man inte riktigt vet var man har, vad han är kapabel till att göra och någon som framförallt inte accepterar ett nej som ett svar (på ett negativt sätt). I rollen som den eftertraktade programledaren står den gamle komikerräven Jerry Lewis för en minst lika bra prestation och man kan förstå hans karaktärs bitterhet och ilska över hela situationen, trots dess klara fördelar. En intressant rolltolkning med tanke på Lewis tidigare mer clownaktiga karaktärer. Värt ett omnämnande är också Sandra Bernhard, i rollen som Masha, som stundom lyckas överglänsa De Niro i galenskap och absurdum.

The King of Comedy är till ytan sett lättsammare än duon Scorsese/De Niros tidigare och senare filmer, men det betyder inte att den saknar en seriös botten. Det som till en början mest verkar komiskt och bisarrt, får snabbt en beskare eftersmak när man i bakhuvudet tar fram historier kring liknande stalkers, ur verkligheten, där utgången har varit allt annat än trevlig. Det är dock intressant att försöka fundera kring dessa "kändisberoende" individer och vad det faktiskt är som driver dem att fortsätta. Man kan säkert göra någon psykologisk analys kring att de försöker projicera sina egna misslyckade drömmar mot en som faktiskt har lyckas och där framför The King of Comedy en rimlig, om än något överdriven, historia kring det hela. Komik med eftertanke när den är som allra bäst.

The Thick of It
2009 dök filmen In the Loop upp lite som en blixt från klar himmel och trollband mig totalt. Jag hade knappt hört talas om filmen på förhand, förutom några recensioner på internet, och jag var ytterst tveksam när jag såg den om man kunde göra en rolig och underhållande film om politik. Det kunde man tydligen. Filmen var rå, absurd och tog framförallt sin publik på allvar. Det var något som jag i alla fall inte hade sett tidigare och att filmen sedermera blev Oscarsnominerad för bästa manus förvånade mig inte (även om man aldrig vet säkert med oscarsjuryn). Jag blev dock förvånad när den visades sig vara med i kategorin "efter annan förlaga" istället för "originalmanus".

Det visade sig alltså att filmen var baserad på en tidigare förlaga, en TV-serie för att vara mer specifik. En TV-serie vid namn The Thick of It som har visats främst på BBC i olika omgångar sedan 2005. Till skillnad från filmen utspelar sig serien enbart på brittisk mark och här finns en drös nya ansikten som inte var med i filmen. Några skådespelare känner man dock igen i nya, men även gamla roller (däribland den oefterhärmlige Malcolm Tucker (Peter Capaldi)). Den råa tonen är också sig lik, så den som har sett filmen kommer snabbt in serien.



The Thick of It kretsar kring politiker och statsmän inom de brittiska maktkorridorerna och de olika mer eller mindre krångliga uppgifter de utsetts för dagligen. Politiken, likt humorns upplägg i serien, är inte sakfrågorna det viktigaste, utan hur de framförs. De flesta inblandade beter sig mer eller mindre som barnungar i en sandlåda och det viktigaste är att man själva ska se bra ut utåt sett mot sina väljare, än vad man faktiskt genomför för politik i praktiken. Makt för maktens skull.

Trots det absurda upplägget i serien och att allt är uppskruvat till max, säger min egen erfarenhet utav politik att serien inte är särskilt långt ifrån verkligheten ändå. Det är enligt min mening briljant satir som framförs, där satiren snarare blir som något tillgängligt i bakgrunden, bland all absurditet, än i den direkta förgrunden. På detta sätt blir satiren enligt min mening mer effektivare då man inte blir nedtvingad åsikter, från manusförfattarna och regissören, och likheten med satiriska mästerverk såsom Dr. Strangelove är slående.

På tal om absurditet märks det i serien tydligast via dess svordomar som här, likt filmen, upphöjs till konst. Att inkludera svordomar enbart för dess egensyfte blir som när en 10-åring går runt och säger fula ord "bara för att" och för att försöka tuffa till sig. När nyhetens behag har lagt sig ("så kan du inte gå runt och säga") blir det snabbt enformigt, trist och inte hållbart i längden. Om man däremot jobbar som i The Thick of It där man friskt blandar mellan fula och plumpa ord, kreativa upplägg och formuleringar och jobbar mycket med kontraster och popkulturella referenser blir det till en konst för sig. Ja, nästan som poesi för äldre och mer cyniska öron. Och vem har egentligen påstått att svordomar begränsar sitt språk?



Likt In the Loop har politik sällan varit roligare än i The Thick of It. De dräpande, syrliga och briljanta kommentarerna står som spön i backen och om man inte är tillräckligt uppmärksam riskerar man att mista mycket i förbifarten. Ibland levereras nämligen de bästa citaten (och de är många) i passagen utanför själva huvudberättelsen. Den enda egentliga nackdelen med serien är att det finns alldeles för få avsnitt. Säsong 1 och 2 består enbart utav sex avsnitt totalt (åtta avsnitt säsong 3). Men som tur är dyker det snart upp nya i form av en fjärde säsong. Så snart är det återigen dags att fylla öronen med underbart dräpande och kreativt skapade förolämpningar på det sättet som britterna gör så bra.

Rule Britannia!
Britannia rule the waves.

Baraka
Tjusningen och fördelen med film som medium är att man kan göra en på så många olika sätt. Man kan fokusera på dialogen mellan olika människor och låta den föra historien framåt, men även berätta en historia nästan enbart med hjälp av de rörliga bildernas kraft och det visuella. Historien kan utspela sig på ett enda ställe filmen igenom eller på flera olika ställen som sedan klipps ihop likt ett kollage. Gemensamt för de olika konstellationer, nästan i alla fall, är samspråket mellan ljud och bild består. Denna grundläggande aspekt har Baraka dragit till sin spets.

Likt genombrottsfilmen för dessa typer av filmer, Koyaanisqatsi, utspelar sig Baraka på vitt skilda platser runt om i världen och det är samspelet mellan bilderna och musiken som för historien framåt. Här finns ingen dialog att prata om, utan olika bilder presenteras i ett knippe och sedan är det egentligen upp till tittaren själv att tolka och försöka hitta ett samband. Ett koncept som kanske kan låta avskräckande till en början, men när man väl har sjunkit in i världen, vår alldeles egen alltså, som presenteras är jag åtminstone fast. Man sluts in i en värld som man snabbt inser hur liten den egentligen är och hur liten man själv är i den.



Det är en salig blandning av allt som presenteras under filmens gång och människans splittrade natur visas upp med både sina ljusa och mörka sidor (ibland samtidigt). För när filmen till exempel för en till en avlägsen stam i Amazonas innersta djungel slår det en snabbt, bland alla fascination över denna avlägsna värld, att vår likriktighet när det kommer till kultur och språk i en globaliserad värld är både av ondo och godo.

Likt Koyaanisqatsi är Baraka som en enda lång sinnes- och stämningsupplevelse och en filmupplevelse med fokus på just upplevelse. Där sina föregångare mer berättade en historia och hade en mer successiv ljudbild (signerad Philip Glass), har "uppföljaren" en mer omväxlande och visuellt slående värld. Inte undra på med tanke på att fotografen till Koyaanisqatsi här både står för foto och regi. Musiken av Michael Stearns gör ett kompetent jobb och framhäver varje bildruta, men det är svårt för min del åtminstone att inte nedvärdera den lite i jämförelsevis med herr Glass dito.



Uttrycket "varje bildruta kan ramas in och hängas upp på väggen" är ett trött klyscha som i och för sig hade fungerat för Baraka också. Ett "tavleprojekt" hade dock inte gjort filmens visuella kraft fullt rättvis, då en stor bidragande effekt till detta är hur kameran till synes onoterbart för omgivningen "vandrar" runt i de olika miljöerna. Ibland stannar man upp i en till synes evighetslång tid (på ett bra sätt) framför ett blandat urval av människor med olika bakgrunder som tittar in i kameran. En trevlig och vacker gest om att det vi med vår bakgrund i ett svenskt samhälle tycker är intressant i deras värld, hade dem tyckt precis likadant om vår. Olika människor har olika bakgrunder världen runt, men när allt kommer omkring är vi inte så olika ändå.

Baraka kan beskrivas så vitt skilt som prettodravel, den ultimata testupplevelsen för ditt nyinköpta HD-system där hemma eller något som man kan ha på i bakgrunden när man göra någonting annat. Filmen kan även beskrivas som filmen som lyckas spegla det mest grundläggande hos oss människor och vår värld, en omvälvande filmupplevelse eller en närmast poetisk upplevelse där filmen sköter det visuella och du som åskådare bestämmer budskapet. När det kommer till Baraka är jag nog beredda att hålla med kring de sistnämnda synsätten.

 

Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult
Åsa-Nisse - symbolen för det dåliga (och enligt vissa till och med onda) med svensk film är återigen aktuell. I åratal har dessa filmer fått symbolisera uttryck som fars, buskis, fulkultur och dålig smak. Kritikerna avskyr filmerna som pesten och folket i sin tur älskar dem. Men är den 21:e filmen i ordningen så dålig som traditionen gör gällande? Nja, jag vet faktiskt inte.

Att majoriteten av kritikerna skulle avsky även denna film var ingen högoddsare eller att den för den delen snabbt skulle dyka upp på biotoppen. Det blir sällan mer förutsägbart eller så tydligt hur litet bioklimatet är här i Sverige när det kommer till dessa "folkliga" filmer. Den stora massan vill enbart ha underhållning för stunden och kritikerna verkar nästan föra en intern diskussion mellan varandra. Nä, kanske lite fokus på själva filmen nu.



Likt tidigare filmer utspelar sig även denna kring Nisse på Åsen i Knohult, Småland. Åsa-Nisse (Kjell Bergqvist) bygger av en slump en "Dunderpump" som har förmåga att kunna suga upp all olja i det närliggande området, där den är placerad. Detta intresserar snabbt den svenska regeringen som vill ha sin del av kakan och ett skånskt oljebolag som själva vill lägga beslag på pumpen för deras verksamhet. Kaoset som detta skapar leder till att Knohult snart utlyser sig själv till en republik och efterdyningarna till detta intresserar i sin tur självaste USA.

Det är en salig röra alltihop, men historien är snarare en ursäkt för att kunna bygga upp enskilda sketcher efter varandra. Detta är alla inblandade märkbart medvetna om och det gör att det hela faktiskt fungerar. Det märks tydligt att alla har roligt med sina karaktärer, man tar sig själv inte på för stort allvar och man lyckas skruva till allt ett steg längre än vad som är brukligt med dessa mer "folkliga" filmer. Just att det inte finns något mellanläge att luta sig tillbaka på är till filmens fördel och man vågar köra vidare på sin egen grej fullt ut. Det allra värsta med en film generellt och i synnerhet en svensk sådan är när de inblandade inte ens försöker göra något extra utav det (läs: Göta Kanal 3).



Att det redan snackas om en uppföljare lär inte heller förvåna någon, för är det något svensken gillar i filmväg så är det något han/hon känner igen sig i. Men faktum är att jag tycker Åsa-Nisse: Wälkom to Knohult är bättre än väntat. Man vågar köra på det man känner för, skapar sin egen referensplan och om filmen hade haft lite fler skämt/minut hade betyget till och med kunna bli högre. Man har väl inte gått och blivit folklig på äldre dar?

True Grit
Bröderna Coen har en speciell plats i mitt filmhjärta och de var en av de första regissörer som jag verkligen fastnade för när jag började fördjupa mitt filmintresse. Detta då mitt fokus under denna period skiftade från personerna framför kameran till de bakom, som enligt mig var mer intressanta att följa. Det var framförallt brödernas känsla för välskrivna karaktärer (ända in i minsta biroll) och förmåga att växla smärtfritt mellan olika genrer (komedi, thriller) som gjorde mig intresserad. Kombinerat med att de sedan starten 1984 har varit väldigt produktiva och besitter en hög lägstanivå, gör att det känns lite extra speciellt när "Written and Directed by Joel and Ethan Coen" dyker upp på duken.

True Grit är vad jag har förstått, en blandning mellan en nyinspelning av en film med samma namn från 1969, med John Wayne i huvudrollen, och en nytolkning av romanen den filmen i sin tur är baserad på. Jag har själv inte sett Wayne-filmen, men vad jag har förstått från andra finns det både likheter och skillnader mellan de båda filmerna. I korthet handlar den senare filmatiseringen om Mattie Ross (Hailee Steinfeld) som beger sig av för att försöka hitta sin fars mördare och ställa honom inför rätta. Till sin hjälp har hon en avdankad US Marshal (Jeff Bridges) och en Texas Ranger (Matt Damon).



Som alltid med Coens filmer andas True Grit en viss form av kvalité och filmen är ett kompetent hantverk på alla plan. Kläderna och miljöerna känns tidstypiska, fotot är vackert, musiken är stämningsfull och både regin plus manuset är stabilt. Jag blev både förvånad och glad över hur mycket av brödernas mörka humor som faktiskt framträdde i filmen. De tre huvudskådespelarna gör alla bra ifrån sig där Hailee Steinfeld lär se fram emot en fortsatt trevlig karriär och där Matt Damon förvånansvärt väl smälte in med omgivningen (på ett bra sätt). Den som sticker ut lite extra är dock Bridges och hans porträtt som den tragiske, patetiske, men ändå oberäkneliga och sluga Rooster Cogburn. Härligt att förra årets guldgubbevinst inte verkar ha påverkat hans skaparglädje i någon negativ bemärkelse.

Som sagt är det mesta i filmen kompetent gjort, men samtidigt finns här inget som sticker ut lite extra och verkligen gör filmen minnesvärd. Historien lunkar på i ett lagom tempo och gör sitt jobb väl, även om jag kan tycka att det emellanåt blir lite väl pratigt. Bröderna besitter en stor förmåga att kunna skriva dialog och brukar även ha en bra känsla över hur mycket man ska använda, men här blev det lite för mycket av det goda. Förmodligen har detta också att göra med att när det kommer till westernfilmer föredrar jag mer den italienska skolan framför den amerikanska. Jag föredrar helt enkelt när kameran och musiken sköter det mesta av snacket och skådespelarna egentligen mest behöver se lite sammanbitna ut för att det ska fungera.



True Grit är en sevärd, kompetent gjord film, men samtidigt ingen minnesvärd sådan. Det görs inte så många bra renodlade westernfilmer längre så man får vara glad åt de som faktiskt lyckas. Men i jämförelse med brödernas utmärka No Country for Old Men, som mer eller mindre är en westernfilm i modern tappning, tappar True Grit lite av sin charm. Men som vanligt med Coen och det som jag uppskattar främst med dem, är att här fortfarande finns något som gör filmen sevärd.

Black Swan
Darren Aronofsky är en regissör som så sakteligen har smugit sig in i mitt filmmedvetande och som har lagt sig på en stabil nivå strax under mitt yppersta toppskikt. Framförallt hans förmåga att bygga upp täta atmosfärer är något som jag uppskattar med hans verk och något som han har visat sig förmögen att kunna göra i filmer som Requiem for a Dream, The Wrestler och Pi. Så när det dyker upp en ny film från honom är det något som jag med spänning ser fram emot nu för tiden.

Black Swan, som Aronofsky senaste verk heter, kretsar kring Nina Sayers (Natalie Portman) som bor hemma hos sin mamma i New York City och är en professionell balettdansös. Nina är perfektionist och pressar sin kropp till det yttersta för att kunna prestera precis som hon själv vill uppe på scenen. Hon får lovord från den konstnärliga regissören (Vincent Cassel) för sin kontrollerande och "ljusa" sida, men till en kommande uppsättning av Svansjön får hon i uppdrag av honom att hitta sin mer "mörka" sida. Frågan är om hon verkligen är förberedd för det.



Något som nästan omgående kan skrämma bort en från filmen är faktumet att den handlar om just balett. Jag är långt ifrån en expert på området och inte stormförtjust i dansformen heller, men det var ändå intressant att få sig en liten inblick i balettens värld faktiskt är uppbyggd. Dessutom är baletten snarare en kuliss för historien i förgrunden än vice versa. Och det faktumet att jag uppskattar Svansjön och tycker det är en vacker, tragisk och rörande historia att bygga sin film kring gör att jag köper idén med baletten ganska snabbt.

Historien berättas till en början i ett långsamt tempo och man presenterar begripligt hur allt hänger ihop innan berättelsen till slut tar fart på allvar. Tanken är väl att det under denna inledning så sakteliga ska byggas upp en atmosfär, som senare ska slå ut i full blom likt ett musikaliskt crescendo mot slutet. Tyvärr blir så inte fallet och jag blir inte omsluten av filmen så som jag hade hoppats på och som jag vet att Aronofsky är kapabel till. Stundtals glimtar denna täta atmosfär till och då fastnar jag direkt för filmen, för att i nästa stund släppa taget om den igen.

Denna kontrast med höga, intensiva toppar är ironiskt nog till filmens nackdel då det övriga runtomkring tappar styrka i jämförelse. Den långa och konstanta filmupplevelsen infinner sig inte hos mig och en film med detta thrillerliknande upplägg kräver nästan en riktigt tät atmosfär för att den ska fungera fullt ut, åtminstone på mig.



Natalie Portman är dock utmärkt i huvudrollen och kan i sitt sköra och intima porträtt även klara av att spela med pondus och styrka när historien kräver det. Hon får stark support från Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey och Winona Ryder som alla gör bra ifrån sig. Själv berättelsen i sig är intressant filmen igenom och vågar på sina ställen utmana sin publik (både på det ena och det andra sättet).

Trots den uteblivna atmosfären anser jag inte att Black Swan är någon besvikelse, inte alls. Filmen är ett gediget hantverk med bra skådespelarprestationer och den har en bra regissör som klarar av att föra historien framåt i sin speciella takt. Det är filmupplevelsen, med fokus på upplevelse, som jag saknar för att filmen verkligen ska kunna sätta djupare spår hos mig. Jag hade hoppats lite mer på denna front då det trots allt ändå Aronofsky som står bakom spakarna och styr.

127 Hours
Jag har en förkärlek för filmer som utspelar sig på en liten yta. Denna begränsning tvingar regissörer och manusförfattare att förlita sig mer på sin kreativa sida för att kunna få det till att fungera och bli intressant filmen igenom. För det kräver till exempel stor filmkonst att få tolv personer instängda i ett rum till att bli en intressant film på 90 minuter (12 Angry Men). Detta medför givetvis också att långt ifrån alla som försöker sig på detta har det som krävs för att lyckas. Men eftersom dessa misslyckanden snabbt brukar glömmas bort har jag en något förskönad bild över det hela.

Aron Ralston (James Franco) är en äventyrslysten och livsbejakande man i 30-årsåldern som lever för helgen, då han beger sig ut i naturen för äventyr. Vid filmens början ska han precis bege sig ut mot Canyonlands nationalpark och på vägen dit träffar han på två andra naturluftsmänniskor, som han har sällskap med en stund för att sedan fortsätta igen på egen hand. Aron hoppar smidigt och till synes vant mellan trånga klipppassager och inget hinder verkar vara för stort för honom på hans fortsatta resa. Under ett kort ögonblick tappar han dock fotfästet, faller handlöst ner i en smal klippdal där hans ena arm kläms fast under en större sten. Han är fast och ingen vet var han är. Vad kan han egentligen göra härnäst för att försöka komma därifrån?



Regissören Danny Boyle lyckas med säker hand styra denna historia effektivt framåt, ett steg i taget, utan att bli för långrandig. Under filmens inledning skapas snabbt en relation till huvudkaraktären, vem han är och sedan tar historien vid. På 90 minuter lyckas Boyle sedan berätta en historia som andra regissörer säkerligen hade haft svårt att göra full rättvisa, utan att samtidigt dryga ut speltiden. Detta lyckas Boyle skapa i samröre och symbios med andra viktiga element när det kommer till att skapa en bra film.

Klippningen i filmen är utsökt och genom en snabb sådan lyckas både historien föras framåt och intressenivån hållas uppe. Filmens foto är också ypperligt och används väl för att skapa en närvarokänsla (konventionellt foto kontra digitalt). Just kontrasten mellan de vida ökenlandskapen och den smala klipppassagen utnyttjas väl och förstärker den mörka ironin i historien. En hjälplös människa upplevs som något extraordinärt för oss, men för naturen är det inget speciellt. Naturen är tuff och om man inte respekterar den, kan man råka riktigt illa ut. Tillsammans med ett stämningsfullt soundtrack, som består av en blandning av originalmusik från A.R. Rahman och andra utvalda låtar, höjs den intensiva filmupplevelsen ytterligare.



I en film med ett sådant här upplägg måste man kommentera skådespelarna i den, eller snarare skådespelaren i detta fall. James Franco är utmärkt i huvudrollen och förutom den tekniska biten är det han som bär fram filmen på sin axlar. Att hans främsta motspelare i filmen är en sten kräver något alldeles extra från en skådespelare för att hålla intresset uppe, och han lyckas verkligen med denna bedrift. En prestation jag inte trodde att Franco hade inom sig.

127 Hours är en film som med små medel och en härlig blandning av toppklassigt filmskapande (från olika områden) lyckas skapa en större helhet än vad delkomponenterna skvallrar om. En film som dessutom vet precis när man ska avsluta historien för bästa effekt. Det gläder mig att jag har hittat ytterligare ett guldkorn till min "stor film på liten yta"-samling.

The King's Speech
Problematiken kring stamning brukar sällan tas på allvar i spelfilmer. Det brukar snarare användas för komisk effekt eller något som man snabbt slänger in i sista sekund för att försöka poängtera att en underskriven karaktär är "konstig/udda". Så det skulle bli intressant att få hur man tacklade detta problem i The King's Speech, då förhandssnacket kring filmen gav mig intrycket av att man faktiskt ville ta stamning på allvar. Att det hela dessutom skulle ske i en speciell situation verkade kunna resultera i en bra film.

Tidpunkten är mitten av 30-talet och tiden är orolig runt om i Europa. Hemma i Storbritannien börjar den brittiska konungens hälsa vackla och sönerna till honom har förutom detta sina egna problem att försöka tackla. Den ena, Edvard VIII (Guy Pearce), verkar mest vara intresserad av det goda livet och kvinnor och den andra, Georg VI (Colin Firth), stammar, vilket medför att han har problem att tala vid offentliga tillställningar. Vem som ska/kan klara av uppgiften att överta tronen är alltså oklart och snart stundar dessutom ett världskrig.



Den som kan sin historia vet hur historien utvecklar sig och det största fokuset i filmen läggs på Firths karaktär. Han kämpar desperat med sin talstörning och försöker hitta all form av bot på det för att kunna hitta en bekväm plats i rampljuset, som hans familjesituation kräver. Han har testat det mesta och allt från cigaretter till att stoppa varma kulor i munnen visar sig ha liten effekt. Genom sin fru Elizabeth (Helena Bonham Carter) träffar han snart på den oortodoxa logopeden Lionel Logue (Geoffrey Rush) som ett sista desperat rop på hjälp.

Colin Firth briljerar i rollen som Georg VI och inger en trovärdighet med sin talstörning, utan att vare sig göra sig lustig över det eller spela över för att jag som publik verkligen ska förstå hur jobbigt det är. Man märker istället med små gester hur tärd han blir av allt och framförallt hur påfrestande det blir i sin offentliga roll. Trots tragiken blir han heller inte en tragisk figur, då hans sinne för humor visar sig vara intakt och att han på något sätt ändå kan skratta lite åt hela situationen. Han får välbehövlig support från Rush och deras samspel på Louges lilla kontor är sannerligen filmens höjdpunkt.



Geoffrey Rush agerar väl i rollen som logopeden, men jag får ändå känslan av att han går lite väl mycket på rutin här. Jag får in samma "wow"-känsla från honom som i jämförelse med Firth. Detsamma gäller Bonham Carter som gör bra ifrån sig, men jag skulle ändå vilja ha mer för ett starkare intryck.

Trots den intressanta historien, för det är sannerligen en intressant sådan, upplever jag också att man bara skrapar lite på ytan till grundmaterialet. Historien fastnar inte riktigt som den hade potential att göra, karaktärerna (förutom Firth) hade kunnat utvecklas mer och filmen känns lite väl tillrättalagd för min smak. Filmen berättar historien om dessa historiska personer utan att våga ta ställning eller föra fram något oväntat ur en dramaturgisk vinkel. Den känns lämplig för olika former av filmprisgalor (på ett mindre smickrande sätt enligt mig). Detta helt enligt devisen: "Berätta en vågad historia, men gör den inte för vågad."

Faktumet hur man faktiskt axlar och porträtterar problematiken kring stamning och Firths prestation gör filmen ändå sevärd. En stabil film som i övrigt inte sticker ut från mängden.

The Fighter
Boxning brukar vara en sport som passar väl in i filmformatet och om jag ska räkna upp lyckade sportfilmer brukar just boxning vara ett återkommande tema. Det är förmodligen det raka och tydliga tillvägagångssättet inom boxning som gör det, där två individer gör upp man-mot-man i en fyrkantig ring. Detta kombinerat med ett tjuv- och rackarspel innan fajten, med psykningar, risk för mutor och spelfusk gör det hela intressant och lämpligt att berätta en historia kring. Oavsett anledning är det då återigen dags att snöra på sig boxningshandskarna i filmen med den konkreta, men något fantasilösa titeln The Fighter.

I rollen som kämpen själv ser vi Micky Ward (Mark Wahlberg), en boxare som börjar bli till åren kommen men som aldrig riktigt har slagit igenom på allvar. Han står fortfarande kvar i skuggan av sin bror Dicky Eklund (Christian Bale), som är familjens stolthet efter en titelvinst i boxning för ett antal år sedan. Idag tränas Micky av brodern och sin manager är hans egen mor Alice (Melissa Leo). Snart träffar han en servitris vid namn Charlene (Amy Adams), blir förälskad och hans vardagssituation vänds upp och ner när allt (familj, kärlek och boxning) ställs mot varandra.



På det hela taget finns här inget nytt under solen, men det som ändå gör filmen intressant är dess skådespelare. Alla presterar ur sitt högsta register och höjer den ibland något opersonliga filmen till något extra. Amy Adams har jag tidigare mest förknippat med mer osäkra och flickaktiga porträtt, men här lyckas hon både ge ett säkert intryck och känslomässig tyngd bakom sin karaktär. Melissa Leo har jag knappt sett tidigare i någon film, men här lyckas hon blanda både moderliga och varma känslor med mer kallsinta och affärsmässiga. Även Mark Wahlberg, som jag till en början vad osäker på, gav en bra prestation och lyckades hålla sig kvar i filmen och inte försvinna bort bland alla starka birollsprestationer.

Den starkast lysande stjärnan i filmen är dock Christian Bale. Efter några svala år är det trevligt och få se att den brittiska skådespelaren börjat ta till sig mer utmanande roller och framförallt att han lyckas prestera. I rollen som Dicky Eklund får han använda hela känslospektret och bli både en rolig, sorglig, tragisk och hoppingivande karaktär på en och samma gång. Förhoppningsvis gav detta Bale mersmak på att ta sig an fler utmanande karaktärer i framtiden.



The Fighter är ingen omskakande film som kommer att hänga kvar hos mig särskilt länge. Det som gör filmen intressant är nästan enbart dess skådespelare som inbringar liv i historien och gör filmen karaktärsdriven snarare än historiedriven. En eloge bör även ges till den svenskrelaterade fotografen Hoyte Van Hoytema som lyckades leverera ett stabilt foto, som framförallt i boxningssekvenserna har en hög närvarokänsla. För boxning har för mig har alltid fungerat bäst genom en filmkamera och The Fighter är inget undantag.

Gränsen
Andra världskriget är ett välkänt tema när det kommer till film och allt från spelfilmer till dokumentärer har berört ämnet. Detta till den milda grad att jag känner att där finns en stor mättnad för denna typ av film och detta gäller framförallt spelfilmer. Många spelfilmer har dessutom, enligt min mening, helt fel angreppssätt när man ska ta sig an detta historiska ämne. Man är manipulativ snarare än beskrivande, vilket resulterar i att man tvingas in i ett känsloläge snarare än att man själv känner det. Det brukar ofta förstöra min filmupplevelse. Därför krävs det nya och intressanta infallsvinklar till detta ibland något uttjatade berättarmaterial för att filmen ska fungera på mig. Så varför inte göra det hela från ett svenskt perspektiv?

Gränsen är något så annorlunda som en krigsfilm (någorlunda i alla fall) som utspelar sig kring andra världskriget, ur ett svenskt perspektiv med svenska soldater. Filmen utspelar sig 1942 vid en vaktspärr i norra Värmland, i närheten av den norska gränsen. Några mil därifrån befinner sig det tyskockuperade Norge och med detta det pågående kriget. En natt får två nyfikna svenska soldater för sig att beträda gränsen, någonting som snabbt visar sig gå fel och snart startas jakten för att hämta hem dem igen.



Det första man märks av i filmen är det fina fotot som maximerar upplevelsen av de karga och snötäckta skogarna i Värmland, som ett "ingenmansland" mellan Sverige och Norge. Fotot känns påkostat, proffsigt och ingjuter en form av klass på filmen som man inte är van vid när det kommer till nutida svenska filmer. Detta tillsammans med nya, obekanta ansikten i de flesta av filmens roller ger ett piggt intryck. Man vill och framförallt vågar testa något nytt.

Det kan tyvärr inte filmens manus påstås vilja göra. Utom några få sekvenser här och var går man sällan från standardmallen när det kommer till krigsfilmer i anslutning till andra världskriget. Eftersom jag känner att för många av dessa filmer, inom denna subgenre, går i samma fotspår behövs och krävs det något nytt och originellt för att jag ska bli intresserad igen. Då räcker det enligt min mening inte att nyheten här främst är att man pratar svenska.



Svensk film behöver synnerligen våga testa nya saker och på så sätt uppskattar jag skaparna bakom Gränsen för att i alla fall försöka. Tyvärr blev det inte tillräckligt nytt för att det skulle bli riktigt intressant. Problemet (eller snarare fördelen) med vår historia är att vi inte har någon klar och tydlig berättelse från kriget som är "filmbar". Danskarna har Flamman & Citronen, norrmännen Max Manus och finnarna Finska vinterkriget. Vi har främst de svenska godstågen som vi kanske inte vill berätta högt om för eftervärlden. Detta till trots är det ändå skönt och veta att Sverige lyckades med att hålla sig utanför kriget. Trots som en följd av tvivelaktiga metoder eller inte.

Fanny & Alexander
Ingmar Bergman beskrivs oftast inte som någon muntergök via sina filmer, utan han förknippas på ett eller annat sätt snarare främst med tunga ämnen såsom ångest, religion, demoner och död. En ibland ganska rättvis beskrivning om man får se till majoriteten av hans mest populära och kritikerrosade filmer. Därför skulle det bli intressant att få ta del av hans mer ljusa sidor i Fanny & Alexander, ansedd av många som hans mest lättillgängliga film. Vad jag förstod fanns här även några självbiografiska inslag i berättelsen, vilket ytterligare ökade mitt intresse för filmen.

Filmen tar sin början vid julfestligheterna hos en överklassfamilj i Sverige någon gång under början av 1900-talet. Mitt bland festligheterna och hela den stora släkten, med sina olika sidohistorier, kretsar filmen kring titelbarnen som är de som för historien så sakteliga framåt. För filmen tar god tid på sig att berätta sin historia och det är i och för sig förståeligt med tanke på mängden karaktärer som filmen innehåller. Filmen finns i två versioner: en bioversion på tre timmar och en TV-version på fem timmar. Jag resonerade som så att bioversionen var en bra början och om jag fick mersmak av filmen tänkte jag i ett senare skede även ta och se TV-versionen.



Under julfestligheterna är det en mängd olika karaktärer som presenteras och förs naturligt in i handlingen under ett relativt kort förlopp. Hela denna introduceringsfas upplevs aldrig som rörig, utan det är enkelt att följa med hur allt och alla hänger ihop med varandra. Den stora anledningen till detta är främst Bergman själv som skickligt lyckas kombinera regissören och manusförfattaren inom sig själv för att kunna presentera sina skådespelare och samtidigt föra historien framåt.

Mängden och digniteten av filmens skådespelare är imponerande och hela Sveriges dåvarande skådespelarelit verkar på något sätt ha varit inblandad i detta filmprojekt. Det som imponerar på mig mest är hur alla med bravur har intagit sin egen roll och lyckas framföra den utan att samtidigt framföra sitt eget skådespelarego. Annars i en så kallad stjärnfylld film brukar namnen ta över och det man ser framför sig är till exempel Tom Cruise och Angelina Jolie som visar upp sig, snarare än att de är sina respektive karaktärer. Ännu ett gott betyg för Fanny & Alexander och sin regissör/manusförfattare. Namn som till exempel Börje Ahlstedt, Christina Schollin, Allan Edwall, Pernilla August och Ewa Fröling gör alla riktigt bra ifrån sig, men där Jarl Kulle sticker ut lite extra från mängden. Hans lite teatrala överspel är en fröjd att få beskåda.



Miljöerna där julfestlighterna håller hus, men även under resterande del av filmen, imponerar också stort med en hög detaljrikedom som upplevs som tidstypisk. Tillsammans med de genomarbetade kläderna blir det hela nästan som ett kostymdrama och jag köper idén snabbt om att detta utspelar sig under tidigt 1900-tal. Även Oscarsjuryn verkade köpa det då filmen prisades för inte mindre än två yrkeskategorier ("Bästa scenografi" och "Bästa kostym") under 1984 års gala.

Farten, intensiteten och glädjen som fanns och kännetecknade filmens inledande del, främst vid julfirandet, försvinner tyvärr snabbt när historien flyttas över till prästgården. En till synes genomond präst (skickligt agerad av Jan Malmsjö) håller till en viss mån intresset uppe, annars upplever jag dock att filmen under denna del går in i en svacka. Jag vill snabbt tillbaka till suset, duset och de karaktärer som jag precis har lärt känna. När sedan mer mystiska element blandas in i filmen blir det mest konstigt, snarare än intressant, spännande och atmosfärskapande som till exempel David Lynch är så bra på (men även Bergman själv i Persona).



Fanny & Alexander har egentligen alla spelpjäser (bra skådespel och en emellanåt intressant historia) som behövs för att kunna resultera i en riktigt bra film. Tyvärr känner jag en viss tomhet mot filmens karaktärer och att jag ser utanför vad de känner snarare än att jag själv faktiskt känner med dem. Det tillsammans med att filmen i långa stunder fokuserar på, enligt min mening, fel saker gör att den inte hamnar bland mina Bergman-favoriter. Tomheten kan förhoppningsvis förbättras med femtimmarsversionen, men tyvärr gav bioversionen mig ingen mersmak av att vilja se mer. Så det är tveksamt om jag kommer se mer av historien om Fanny och Alexander, som i mångt och mycket är Bergmans livsverk. En sak är dock säkert och det är att karln i alla fall har ett sinne för humor.

TRON: Legacy
Tänk vad lite musik kan göra. Jag hade sedan tidigare hört talas om filmen TRON och lite kring vad den handlade om, men som alltid känns det som att det fanns andra filmer jag ville se före. Så när nyheten kom om att Disney skulle göra en uppföljare till sin numera kultklassiker var mitt intresse svalt, förutom på en aspekt och det var musiken. Mina musikaliska favoriter Daft Punk skulle stå för soundtracket och genast steg mitt intresse både för originalfilmen och dess uppföljare.

Som en uppvärmning inför Legacy såg jag originalfilmen från 1982. Jag hade tidigare hört rykten om att den skulle ha åldrats i förtid, framförallt det visuella, men det visade sig att jag inte hade några problem med det. Snarare tvärtom då jag uppskattade den nostalgiska och mysiga arkadvärlden som filmen porträtterade och TRON lyckades verkligen med att skapa sin egen värld. Det, tillsammans med att intressanta frågeställningar togs upp (än mer aktuella idag) och att den hade ett på sina ställen intressant soundtrack av Wendy Carlos, gjorde filmen sevärd.



Nu, 28 år senare, var det då dags för en uppföljare. Jeff Bridges är med igen och tankeställningarna från ettan är kvar, men annars är det mesta nytt. Den första och största skillnaden man märker av är det visuella och hur väl man har lyckats uppdatera den digitala världen från föregångaren till det nya millenniet. Klassiska element från originalet (ljuscyklarna, ID-diskarna) känns igen och har samtidigt fått sig en välbehövlig uppdatering. Precis som sin föregångare lyckas Legacy med bravur att bygga upp en egen digital värld som urskiljer sig från mängden och känslan för detaljer är hög (pixelisbitar).

Pudelns kärna och det som från början fick mig intresserad av filmerna var ändå musiken från Daft Punk. Som en fusion mellan klassik musik och mer dansant elektrisk sådan, så låter det precis så bra som jag hade hoppats på, om inte lite bättre. Duons musikaliska verk har en förmåga genom hela filmen att höja ett antal scener med sin blotta närvaro och tillsammans med spektakulära actionscener kan det på andra ställen till och med bli riktigt bra. En viss klubbscen är det tydligaste exemplet på denna blandning och filmens musikaliska höjdpunkt.



Filmens vackra och stämningsfulla yta bör även ha ett innehåll och det är här filmen tyvärr fallerar för mig. Historien är i grova drag en upprepning av sin föregångare. Tankegångarna som såddes i TRON vidareutvecklas inte i Legacy, åtminstone inte i så hög grad som jag hade hoppats på. Det värsta är dock att filmens karaktärer på sina håll känns tämligen ointressanta och ibland något malplacerade. Ibland känns det nästan som om karaktärerna har glömt bort i vilken sammanhang de är i och att de har kommit in i en allt för seriös Shakespeare-pjäs, snarare än en "sci-fi"-blockbuster. Filmen hade tjänat på att lättas upp något för att kunna bibehålla ett högre underhållningsvärde genom hela filmen.

Som en musikvideo är TRON: Legacy ändå en fullpoängare och Daft Punk bevisar här ännu en gång sin förmåga att ständigt vilja utvecklas och testa nya former för sin musik. Legacy är en spektakulär ljus- och ljudshow som kittlar ens fantasi, men som i slutändan ändå ekar lite väl tomt. Där ursprungsfilmen TRON lyckades spela på det mer känslomässiga planet, med en känsla för karaktärerna och de intressanta frågeställningarna, lyckas uppföljaren mer spela på det rent visuella och audiovisuella. Men det som kommer leva kvar längst hos mig, från de båda filmerna, är ändå musiken från uppföljaren och då får väl den ack så berömda cirkeln ansetts ha slutits.



Daft Punks soundtrack till Tron: Legacy (via Spotify)

I'm Still Here
Joaquin Phoenix, mest känd från filmer som Gladiator och Walk the Line, beslutade sig plötsligt en dag att lägga den etablerade skådespelarkarriären på hyllan för att istället satsa på en mer musikalisk sådan. Frågorna började snart hopa sig. Mådde han psykiskt dåligt, var detta ett dåligt skämt eller var han allvarlig med sitt karriärombyte? Med rufsigt hår, skägg och mörka solglasögon blev han snart utskrattad hos Letterman inför stora delar av nöjesvärlden och snart följdes det Phoenix-parodier på löpande band. Vad höll han egentligen på med? Här presenteras en del av svaren.

I'm Still Here är en absurd blandning av social reflektion, performancekonst, en offentlig persons förfall, buskis, satir och mockumentär. Nivån på filmen är svajig och i ena stunden fångar man ypperligt människors besatthet av de kända och att kunna placera folk i fack, för att i nästa stund lägga nivån på en femårings kiss- och bajshumor. Allt för ofta undrade jag under filmens gång vad man egentligen ville ha sagt med den.



Men mitt i all kaos lyckas man ändå få fram det likriktade och omänskliga främst inom mediasektorn, där alla vill locka den breda massan med sina nyheter vilket gör att alla publicerar samma nyheter från nästan identisk urfallsvinkel. Är du het och inne för tillfället bryr man sig om dig, för att i nästa stund när populariteten sjunker minskar även empatin för dig och du blir allmän hackkyckling. Och har man väl placerats i ett fack blir det sedan svårt att försöka tvätta bort denna stämpel.

Samtidigt får man ändå komma ihåg att kända människor är starkt beroende av just media för att fortsätta kunna vara kända. I slutändan får man ändå personligen fråga sig själv om bland annat skådespelare även spelar/agerar mot sin publik. Detta visas träffsäkert under filmens inledning med inslag från olika talkshower i ett ihopklippt montage.

Joaquin Phoenix har spelat ett högt spel för att kunna göra denna film och hans filmkarriär kan ha tagit stor skada som kanske inte kan repareras fullt ut. Men han ska och förtjänar ändå beröm för att han åtminstone vågade och att han försökte riva ner sin persona för att skapa sig en personlighet. Något som tyvärr verkar gå förlorad hos majoriteten i processen för att kunna blir uppskattad och känd hos "alla".

---

Notis: Fick via Voddler tillgång till en förhandsbiljett till filmen som har premiär imorgon (den 3:e december) via tjänsten, samma dag som den svenska biopremiären. Detta tror jag personligen är framtiden för dessa filmtjänster och även överlag för att minska fildelningen. Att fildelning är så pass utbredd är just väntan från att man har hört talas om en ny film, tills man själv kan få tillgång till den och uppleva den själv. Just legala tjänster har tidigare varit dåliga på detta och det resulterar då i fler illegala nedladdningar.

Självklart klagar biograferna på att de inte får exklusiv rätt till filmpremiären, men man får ändå ha i åtanke att alla inte vill se film på bio och då är denna lösning främst till för dem som vill se filmen hemma. Alltså stjäl man inte varandras kunder i första taget, utan snarare konkurrerar man tillsammans mot illegal fildelning.

Förhoppningen med denna lösning med bio- och internetpremiärer samtidigt är även att konkurrensen hårdnar så att filmer har Sverigepremiär tidigare än idag. Visst har storfilmerna oftast världspremiär även i Sverige nu för tiden, men att man ska behöva vänta minst ett halvår på vissa medelstora filmer är inte acceptabelt.

Läs gärna min Voddler-genomgång för mer information kring tjänsten. Fick även information om att Voddler idag släppte en ny version av sin spelare (nr 3), som förhoppningsvis ska göra filmvisningen ännu smidigare. Har inte hunnit testa den nya programvaran än, men om det fungerar lika bra som hoppet mellan ettan och tvåan är jag nöjd. Så om ni har haft problem med Voddler tidigare är detta ett ypperligt tillfälle att testa tjänsten igen.

 

Det stora blå
Jag har sedan barnsben fascinerats över havet och mystiken kring detta sammanhängande vattenområde. Havet täcker majoriteten av vårt jordklot och stora delar av det är fortfarande outforskat, vilket triggar min fascination ytterligare. Just det här okända och okontrollerbara med havet. Vi människor kan med stor vilja och utan andningshjälpmedel ta oss cirka 9 000 meter över havet, men om vi däremot beger oss åt andra hållet tar det snart stopp. Denna fascination även präglat en av mina livsprinciper att rädslan för det okända ska försökas omarbetas till nyfikenhet för det outforskade.

Luc Bessons film Det stora blå kretsar kring sporten fridykning, som på alla sätt och vis är en intressant sport. Det är alltid intressant med sporter som testar och vidgar gränserna vad människokroppen är kapabel till. Man förklarar i filmen, utan att bli för långrandig, hur fridykning går till och vad som är på spel. Jag som själv inte är insatt i sporten blev nyfiken att lära mig mer om den och filmen presenterade även de aktiva dykarna på ett sådant sätt att jag snabbt kunde förstå deras dragkraft till sporten, vilket får anses vara ett gott betyg.



Det stora blå lyckas väl spegla den fascinerande och ibland något tvetydiga dragkraften till havet. Här blandas "naturdokumentärsfilmningar" ur det blå, som är ren njutning för känslonerven, med en bibehållen mystik kring det utanför kamerans synfält, som triggar fantasinerven. Denna blandning är väsentlig för min egen personliga dragning till havet och jag blev positivt överraskad över hur filmen lyckades använda detta på ett sådant bra sätt.

Tyvärr är detta ingen naturfilm och det måste således finnas en historia som driver filmen framåt. Grundhistorien med den goda rivaliteten mellan dykarna Jacques (Jean-Marc Barr) och Enzo (Jean Reno) fungerar och detta framförallt i direkt anknytning till havet. Just kontrasten mellan hav och land fungerar alldeles ypperligt i denna del av filmen. Problemet blir att allt runtomkring detta inte fungerar så väl för mig som jag hade hoppats. Är karaktärerna och historien för långt från vattnet, eller handlar om något annat än fridykning, sjunker mitt intresse för filmen drastiskt.



Det stora blå är en vacker, nästan poetisk film om havet och dess dragningskraft. Man blandar vackra undervattensbilder med vackra ölandskap för att i största möjliga mån bygga på filmens "havsmiljö". Till och med Eric Serras stämningsfulla soundtrack andas havsbotten, havsdjup och hjälper till att bygga vidare på mystiken och imagen. Ironiskt kan då tyckas att jag i slutändan vill ha ännu mer havsinslag i filmen för att verkligen bli nöjd. Filmen är sammanfattningsvis en alldeles underbar naturfilm med spelfilmsinslag, än tvärtom. Något som gläder min "naturliga" sida och barndomsfascination något oerhört. Det stora blå är förmodligen en film som kan växa ju fler gånger jag ser den.

Cornelis
Filmer som porträtterar svenska musikers liv (enligt engelskans ord biopic) är något av en bristvara inom svensk filmindustri. Märkligt skulle jag vilja säga då det finns gott om material att jobba med och är det något jag själv är stolt över i kulturväg med Sverige är det musiken som görs i anknytning till detta land. Att då mer eller mindre börja denna genre i Sverige med att göra en film kring Cornelis Vreeswijk känns både naturligt, intressant och helt rätt.

Filmen utspelar sig från Cornelis genombrott under 60-talet till hans död i slutet av 80-talet och handlar om det mesta däremellan. Cornelis liv var som en berg- och dalbana med både upp- och nedgångar, det hände mycket runtomkring honom och därför känns hans liv nästan anpassat till filmformatet. Här finns mycket att berätta om vilket gör att intresset kan bibehållas genom hela filmen och man kan hela tiden luta sig tillbaka och tänka på att det mesta faktiskt har - tro det eller ej - inträffat på riktigt. Jag hade själv faktiskt ingen större koll på trubadurens musikaliska karriär och liv så det var trevligt att man mer eller mindre gick igenom hela historien från början till slut. Bitterheten finns ständigt närvarande genom historien och man får i alla fall en inblick i vilket elände herr Vreeswijk gick igenom och vilka problem han hade.



Cornelis har som film ett högt produktionsvärde där Stockholms gator, miljöerna överlag och kläderna verkligen andas 60-, 70- eller 80-tal. Allt känns och upplevs som tidstypiskt vilket hjälper till att höja filmupplevelsen ytterligare då varje detalj i filmens känns väl genomarbetad.

Regissören Amir Chamdin (känd från hiphopgruppen Infinite Mass) och manusförfattaren Antonia Pyk har tillsammans respekt för huvudpersonens musikaliska sida, men undviker heller inte att gestalta hans mindre smickrande sidor. I rollen som Cornelis själv ser vi Hans-Erik Dyvik Husby som med stor pondus och främst kroppspråkets hjälp lyckas axla rollen som trubaduren med bravur. Resterande skådespelare gör alla ett kompetent jobb i birollerna, där främst David Dencik i rollen som trubadurkollegan Fred Åkerström förtjänar ett extra omnämnande.



Trots sina goda sidor och fina upplägg på historien når inte filmen ända fram. Den största nackdelen som jag upplever det är att man vill trycka in så många händelser från Cornelis liv i filmen att man glömde bort att ge publiken chansen att låta det hela få sjunka in ordentligt. Visst levde Cornelis ett mycket speciellt liv och här finns mycket att berätta om, men som filmen är idag känns det mest som om man radar upp scen efter scen utan att man får lär känna Cornelis ordentligt. Jag hade gärna sett att speltiden hade utökats och där man då hade kunnat utveckla varje händelse i den nuvarande filmen ytterligare. För det som tas upp i filmen är som sagt intressant.

Cornelis är en mycket kompetent gjord "biopic" som visar att det går att göra en svensk film om en musikers liv. En film om Cornelis vore inget utan musik av densamma och här inkluderas i filmen de flesta av trubadurens främsta verk. För musik och film har genom filmhistorien passat ihop som ler och långhalm och dessa musikporträtt är ett av bevisen för detta. Nu gäller det bara att det vågas göras fler svenska versioner framöver och att Cornelis får bli starten på en ny "musikvåg" inom svensk film.

Four Lions
Att på film porträttera kontroversiella och högst aktuella ämnen är en svår nöt att knäcka. Hur mycket ska man våga visa, vilken ton ska filmen ha och hur väl kommer filmen fungera i "backspegeln" när det aktuella ämnet har kallnat och lagts till handlingarna? På lyckade filmer med detta tema såsom Chaplins Diktatorn och Kubricks Dr. Strangelove går det minst ett dussin misslyckade som idag är sedan länge bortglömda. Vilken väg kommer Four Lions ta och var kommer den att placera sig i filmhistorien?

Four Lions handlar om ett gäng självmordsbombande terrorister i Storbritannien som mitt i sitt vardagliga bestyr samtidigt försöker få ihop pusslet kring att föra fram sitt budskap, ta fram den ultimata bombplanen och att använda rätt utrustning till genomförandet av denna. Men även att försöka bemästra den ädla konsten i att göra en skräckinjagande och hotfull hemmavideo för att sprida sitt budskap med.



Likt tidigare nämnda filmer (Diktatorn och Dr. Strangelove) tar sig filmens regissör och manusförfattare Christopher Morris, med sina manuskollegor, sig an uppgiften ur det komiska perspektivet. Detta är både välbehövligt och grundläggande för att man ska orka ta sig till dess budskap. Komiken har en betryggande förmåga att distansera sig från filmens allra mörkaste ämne, men detta tillvägagångssätt möjliggör även att man kommer närmare dess huvudkärna. Det komiska täcket lindar in filmens mörka budskap i en falsk trygghet, vilket gör att det hela upplevs som helt ok trots allt och att man vill se mer.

Four Lions är på många sätt och vis en briljant satir som tydligt för fram det absurda med terrorism, västvärldens syn på terrorism, men framförallt västvärldens (o)förmåga att hantera dessa problem på ett bra sätt. Man lyckas här få en skön mix av skämt som är riktigt roliga med tragikomiska skämt som nästan fastnar i halsen. Detta gör att trots det roliga och ibland farsartade upplägget tappar filmen aldrig sitt bakomliggande budskap. Filmen blir ett ovanligt nyanserat porträtt av ett globalt problem där alla inblandade är förlorare.

Jag vet ändå inte riktigt var jag har Four Lions idag eller om den kommer att växa eller sjunka vid en omtitt. Men för temat och diskussionerna filmen för upp kan jag starkt rekommendera den.

The Social Network
När jag först hördes talas om The Social Network var jag ytterst tveksam till den. Skulle regissören bakom Se7en, Fight Club och Zodiac ta sig an en film om en hemsida, en väldigt speciell hemsida men fortfarande en hemsida? Det luktade både smygreklam för sidan och idétorka från regissörens sida. Hade han inget mer intressant projekt att jobba med? Dessutom blev det snabbt klart att Justin Timberlake skulle spela en av filmens huvudkaraktärer, någon som jag främst förknippar med lite tråkiga radiolåtar än storslagna skådespelarprestationer. Kunde detta verkligen bli något att ha?



The Social Network berättar historien kring skapelsen av Facebook och tar avstamp från det rättsliga och infekterade efterspelet som följde. Filmen ska på inga sätt och vis ses som en dokumentärfilm om Facebooks tillkomst, utan som underhållning med verklighetsförankring. Den lyckas ändå ge en liten inblick i hur problematiken ligger till och vad som har hänt på vägen, sedan skapelsen på Harvad till dagens världsomfattande fenomen. Säga vad man vill om Facebook, men det är intressant att tänka på hur kolossalt stor sidan har blivit på en relativt kort tid.

Min tveksamhet inför filmen visade sig grusas snabbt och ju mer jag tänker på hur väl Facebook fångar vår tidsera, desto mer rätt tycker jag det var att göra film kring detta. Våra liv blir mer och mer digitaliserade och Facebook är det klarast lysande exemplet på detta, där man egentligen inte behöver ha någon anledning för att hänga på sidan. Genom Finchers regi och Sorkins manus har man här lyckats kombinera den klassiska sagan med maktstrukturer, vänskap och svek, i en ny (digital) förpackning - för vår tid.



Filmen är till sättet mer lik Zodiac än Fight Club och Se7en, där störst fokus läggs på dialogen och konversationen mellan individer. Sorkin är en högst kapabel manusförfattare och det märks. Dialogen är rapp, välskriven och framförallt för den historien framåt. Fincher lyckas också med bravur att förmedla kärnan i manuset, fast Fincher är inte Fincher om han inte stoppar in lite visuell flärd i sina filmer. Här symboliseras detta bäst i en viss roddscen där kameraarbetet och musiken, i en perfekt balans, skapar en tät atmosfär. Denna enskilda scen är bland det snyggaste jag under året har sett i filmväg.

The Social Network visade sig inte vara en sådan dum idé ändå och i och med att man fokuserade på spelet bakom skapandet fanns där mycket att ta från. Fincher visar ännu en gång att han kan bemästra olika sorters filmgenrer och Sorkin att han kan skriva dialog. Kul förövrigt med en nutida amerikansk storfilm som hellre fokuserar på dialog än explosioner. Och hur Justin Timberlake skötte sig i filmen? Han skötte sig alldeles utmärkt!